Ledare Kampen mot arbetslösheten kräver både stöd för att få företag att överleva och ekonomisk stimulans. Avgörande är också att vi inte glömmer de grupper som står längst bort från arbetsmarknaden.
Arbetslösheten stiger brant. Enligt Arbetsförmedlingens senaste prognos kan Sverige få över en halv miljon arbetslösa till sommaren och till hösten kan det handla om ännu fler. Under coronakrisens inledande fas orsakades inte den ökande arbetslösheten av bristande efterfrågan utan på att smittspridningen tvingade en rad verksamheter att stänga ner. Särskilt hårt drabbades besöksnäringen, hotell- och restaurangbranschen, resebranschen och stora delar av handeln.
Nu har vi trätt in i krisens andra fas, där verksamheter fortfarande är stängda på grund av risk för smittspridning, men där också människors lägre inkomster skapar en minskad efterfrågan. Runt hörnet hotar en tredje fas, en finansiell kris. De sedvanliga recepten för att bekämpa arbetslöshet fungerar inte när verksamheter tvingas till nedstängning. Regeringens ekonomiska stödpaket har därför hittills mer handlat om stöd för överlevnad än ekonomisk stimulans. Men när restriktionerna successivt kan börja släppas kommer det att finnas behov av stimulanspolitik. Då är det också viktigt att det finns pengar kvar i kassakistan.
En stor svårighet i krisbekämpningen är samtidigt den tredubbla osäkerheten. För det första handlar det om hur smittspridningen av coronaviruset utvecklas. För det andra om hur människors beteende kommer att förändras. Den dag Folkhälsomyndigheten deklarerar att vi åter kan börja trängas på restauranger är det inte säkert att alla människor vill det. Det visar bland annat erfarenheterna från Wuhan. För det tredje hur djup den ekonomiska krisen blir och när företag åter vågar börja anställa. Det påverkas i sin tur av den ekonomiska utvecklingen i omvärlden.
Med en ökad arbetslöshet hamnar de som befinner sig längst bort från arbetsmarknaden ännu längre bort.
En ökad arbetslöshet är en mardröm för arbetarrörelsen. Människor utan jobb får det ekonomiskt sämre, osäkerheten om framtiden skapar ohälsa och människors kunskaper tas inte tillvara. En ökad arbetslöshet förskjuter också maktbalansen. Det blir svårare att ställa krav på rimliga löner, bra arbetsvillkor och trygga anställningar när arbetsgivaren kan välja och vraka. Vad kan då göras för att mildra krisen?
Regeringens stödpaket har definitivt varit nödvändiga, men det gäller också att tänka långsiktigt och vara rädd om skattebetalarnas pengar. Ett steg i rätt riktning är därför direktivet att staten inte ska dela ut stöd till permitteringar till företag som gör aktieutdelningar. Samtidigt bör staten ställa större krav på att bankerna lånar ut pengar till förmånliga villkor. Vid tidigare kriser har staten räddat bankerna. Det borde förpliktiga till att de nu tar ett större ansvar.
Det är också viktigt att inte bara rädda företag utan också ge rimliga ersättningar till dem som är arbetslösa och sjukskrivna. Det är också ett sätt att hålla upp efterfrågan. Hittills har arbetslösa fått en del av krisstödet, men inte sjukskrivna.
Många faktorer skiljer denna ekonomiska kris från andra. Ett kännetecken är att vi både har en ökande arbetslöshet och en brist på arbetskraft inom vissa sektorer. I media rapporteras fortlöpande om bristen på personal inom vård och äldreomsorg. Men även inom kollektivtrafik, dagligvaruhandel, kriminalvård och på postföretagen går många anställda på knäna. Ännu större brist på arbetskraft råder inom odlingsbranschen och skogsnäringen. Bristen på arbetskraft har flera orsaker – fler sjukskrivningar, ändrade vanor (som att fler beställer varor på nätet vilket ökat trycket på postanställda) och på att säsongsarbetare från andra länder inte kan komma till Sverige. På kort sikt bör därför fler åtgärder sättas in för att arbetslösa ska kunna få arbete inom sektorer där det råder brist på personal.
Med en ökad arbetslöshet hamnar de som befinner sig längst bort från arbetsmarknaden ännu längre bort. Därför är det särskilt viktigt att inte lämna denna grupp i sticket. Till de grupper som har svårt att få ett jobb hör bland annat personer med funktionsnedsättningar. För dessa behövs förstärkta stöd under krisen.
I en ny rapport från SNS analyseras också det gap i sysselsättning som finns mellan inrikes- och utrikes födda. Författaren Pernilla Andersson Joona pekar på att de utrikes födda inte är en enhetlig grupp. Möjligheten att få ett arbete är bland annat beroende av utbildning och kön. Överlag tar det längre tid för utrikes födda kvinnor att få ett arbete. Kvinnorna deltar också i lägre grad i åtgärder som ger erfarenheter från arbetslivet. En slutsats är att det behövs en ny reform som särskilt syftar till att ge utrikes födda kvinnor som står utanför arbetsmarknaden praktik, subventionerade
jobb och yrkesutbildning.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
