Gör slut med oljan

ledare Att gå från oljeknarkande till hållbar energiförsörjning och produktion kräver handling. Sjukdomsinsikt måste motsvaras av kollektiva reformer och löften bortom enskilda länder.

För tio år sedan utlöste en explosion på en oljerigg USA:s hittills största oljeutsläpp. 636 miljoner liter olja rakt ut i Mexikanska golfen under 87 dagar. I dag vet vi att effekterna av katastrofen var både större och allvarligare än vad som rapporterades om i medier.

Och utsläppet avslöjar bara oljeberoendets omedelbara effekter. Klimatfrågans verkligt stora gordiska knut är hur vi ska ersätta oljan för transporter och tillverkning av produkter. Den stora oljekraschen, där priset för första gången någonsin hamnade under noll, förstärker allvaret: vi måste ställa om.

Världens sekellånga kärleksaffär med det trögflytande svarta guldet blir svår att avsluta. Oljan var på många sätt intimt förknippad med efterkrigstidens optimism och löftet om det ständigt stigande välståndet. Bilen, flygplanet och plasten var lika självklara fixpunkter för välfärdsstatens framväxt som sociala reformer. När skådespelaren James Dean, i filmen ”Giant” från 1956, hoppar och jublar av lycka när en oljerigg sprutar råolja rakt upp i luften symboliserar tidsandan.

Varje förändring börjar någonstans. Kanske är det här och nu.

Drömmarna om morgondagen fanns ju där i marken, bara att hämta och exploatera. Men i dag är det smärtsamt tydligt att drömmen om oljan snarast är en nattsvart mardröm. Den accelererar klimathotet, föder geopolitiska konflikter och håller igång destruktiva globala värdekedjor som bygger på spekulation och förstörelse.

Fossilkapitalets inre motsättningar formuleras lysande av Upton Sinclair i romanen Olja (1926):

”Människans bräckliga natur utsattes för en större påfrestning än vad den skapats för: girighetens bränder hade tänts i deras hjärtan, blåsts upp till en vit hetta som smälte varje princip och varje lag.”

Ingenting tyder på att coronakrisen, hur gärna vi än vill det, resulterar i en automatisk omställning. Oljan är tätt sammanflätad med ett kapitalistiskt ekosystem där vinstintresse konsekvent trumfar allmänintresse. Vi kan inte lita på att marknaden ska trolla fram en lösning åt oss. System och strukturer upphör inte att existera för att vi sticker huvudet i sanden.

Att gå från oljeknarkande till hållbar energiförsörjning och produktion kräver handling. Sjukdomsinsikt måste motsvaras av kollektiva reformer och löften bortom enskilda länder. Lösningen ligger heller inte i att var och en av oss ska kompostera, odla eget eller isolera oss i bunkrar långt bortom civilisationen. Att privatisera klimatfrågan kommer att förvärra katastrofen, liksom fördela omvandlingens bördor oproportionerligt hårt fattiga och underprivilegierade.

Men det finns möjliga vägar framåt. Nätverket Oil Change International listar i en rapport konkreta reformer för hur oljeländer, exempelvis USA, skulle kunna ta över oljeindustrin för att skydda arbetare och garantera en omställning. Dessutom behövs massiva investeringar i teknologi, inte minst solenergi. Med andra ord: köpa ut för att avveckla och förnya. Samtidigt är motståndet kompakt: både politiska majoriteter och mäktiga ekonomiska intressen håller emot.

Ändå. Varje förändring börjar någonstans. Kanske är det här och nu.

I grunden handlar det om att leva upp till ansvaret inför generationerna som kliver fram efter oss. Och för att nå dit måste vi börja med att avsluta vår destruktiva kärlek till oljan.