Basinkomst löser inte krisen

Krönika Det som behövs om vi ska ta oss ur krisen med en starkare och mer jämlik arbetsmarknad är inte futuristiska förslag som basinkomst eller gigekonomi, skriver German Bender.

Basinkomst, vore det en bra medicin mot den djupa recessionen som coronaviruset orsakat? Tanken bubblar både till höger och vänster. Det är visserligen ingen ny idé, vare sig inom högern eller vänstern, men den rekordsnabbt ökande arbetslösheten har blåst nytt liv i drömmen om basinkomst, eller ”medborgarlön” som det ibland kallas.

Därför är det värt att påminna om att motargumenten mot basinkomst är lika relevanta nu som tidigare – fast ännu viktigare att framföra, eftersom desperata tider öppnar upp för tillfälliga åtgärder som sedan kan bli permanenta. Den här texten ska inte handla om argumenten mot basinkomst, men några av de tyngsta är:

• En basinkomst på existensminimumnivå (omkring 10 000 kronor) skulle bli så dyr för staten att vi skulle behöva göra drakoniska nedskärningar i trygghetssystemen och välfärden och dessutom kraftigt höja en rad olika skatter. Det vore inte bara ekonomisk orimligt utan framför allt politiskt omöjligt.
• En basinkomst skulle sätta ett tryck nedåt på lönerna, kanske särskilt för lågavlönade och tidsbegränsade jobb, och direkt skada lönebildningen. Risken är också att det skulle göra fackligt medlemskap mindre attraktivt och därmed försvaga hela löntagarkollektivet.
• Det skulle vara mycket svårt att legitimera en basinkomst hos breda löntagargrupper om det ledde till att många helt enkelt slutade jobba eller arbetade mycket mindre. Risken är inte obetydlig att det också skulle undergräva stödet för vår generella välfärdsmodell (det famösa ”vad fan får jag för pengarna”-problemet).

Ett problem i diskussionen om basinkomst är att det ofta är oklart vad man egentligen menar med begreppet. Framför allt finns det olika uppfattningar om nivån på basinkomsten, hur den ska vara villkorad och vem som ska omfattas.

Somliga debattörer anser att basinkomst bör vara ett permanent inslag i vår ekonomi och ser coronakrisen som ett tillfälle att testa en sådan modell. Andra menar att basinkomst kan vara en tillfällig lösning under krisen och kanske under en tid efteråt. Det finns till exempel vissa likheter mellan basinkomst och de ”helikopterpengar” som bland annat USA och Hongkong beslutat att dela ut till sina medborgare helt utan krav på motprestation, för att hjälpa folk att klara ett kortvarigt inkomstbortfall och hålla uppe efterfrågan i ekonomin.

På så vis skulle basinkomsten bli ett slags indirekt branschstöd till plattformsföretag vars affärsidé är låga löner och otrygga villkor.

I den nuvarande krisen bör man dessutom se förslagen om basinkomst i relation till en annan populär idé om framtidens arbetsmarknad, nämligen gigekonomin. Vid en första anblick kan det te sig motsägelsefullt att gigjobb förs fram som en väg ur krisen. Hittills har nämligen gigjobbare drabbats hårt av nedstängningarna för att begränsa smittspridningen. I en undersökning som företaget AppJobbs genomfört bland 1700 gigarbetare från 58 länder svarar drygt hälften att de förlorat sitt arbete under coronakrisen och nästan sju av tio säger sig inte längre ha någon inkomst.

Men bilden är splittrad. Man kan också skönja en positiv coronaeffekt på gigekonomin, eftersom efterfrågan på tjänster som matleveranser och vissa sorters frilansarbete tvärtom har ökat med anledning av krisen. Vissa plattformsföretag har fått en kraftig tillströmning av gigarbetare de senaste veckorna.

Det finns dessutom en förhoppning om att gigjobben kan komma att bli en väg framåt när krisen bedarrat och ekonomin börjar vända uppåt, eftersom arbetsgivare i kristider drar sig för att erbjuda fasta jobb. Gigjobb och tillfälliga anställningar ger då företag möjlighet att snabbt svara mot en ökande efterfrågan utan att ta den risk (eller snarare det ansvar) som en fast heltidsanställning innebär. Och det är här som idéerna om basinkomst och gigekonomi möts och förstärker varandra: med en basinkomst kan de som vill dryga ut inkomsten med gigjobb och, omvänt, med tillgång till gigjobb kan fler klara sig med en basinkomst som grundplåt.

Risken är förstås att det skulle öppna upp för oseriösa företag med låga löner och dåliga villkor. På en arbetsmarknad där människor garanterades en basinkomst på låt säga 5̣–10 000 kronor, skulle fler vara beredda att ta otrygga och lågbetalda jobb som man annars inte hade kunnat försörja sig på. På så vis skulle basinkomsten bli ett slags indirekt branschstöd till plattformsföretag vars affärsidé är låga löner och otrygga villkor. (Här kanske vissa invänder att effekten snarare skulle bli den motsatta: människor vore tvärtom mindre benägna att ta jobb med låg lön och dåliga villkor om de hade en viss inkomst tryggad. Men dels är det en teoretisk hypotes som saknar empiriskt stöd, och dels skulle det kräva en basinkomst på så hög nivå att den vore samhällsekonomiskt och politiskt omöjlig att finansiera.)

Men plattformsekonomin kan förstås mycket väl få en boost även utan basinkomst. Det är fullt möjligt att gigjobben tar fart igen när länder börjar häva de sociala restriktionerna man infört på grund av corona. Den effekten kan sannolikt förstärkas av att visstidsjobb (och därmed gigjobb) som sagt tilltalar arbetsgivare när ekonomin börjar vända uppåt, eftersom många företag ogärna erbjuder fasta jobb så länge de är osäkra på om krisen verkligen är över. En sådan utveckling kan få ytterligare skjuts om vi luckrar upp anställningstryggheten, som den nu pågående las-utredningen tycks vara inne på.

Konsekvensen kan också bli ökad otrygghet i ”vanliga” jobb. Plattformsekonomin omfattar ju än så länge knappt någon enstaka procent av arbetskraften – majoriteten av de otrygga och lågavlönade jobben finns snarare hos ”vanliga” arbetsgivare inom handeln, restaurangbranschen, i kommuner och vårdföretag. Som TCO:s samhällspolitiska chef Samuel Engblom uttryckt det: “Den typiske gig-ekonomiarbetaren är inte en man i bil eller på racercykel utan en lågutbildad kvinna på en buss eller ett pendeltåg.”

Troligen skulle svagare anställningsskydd och en expanderad gigekonomi också slå mot den fackliga organiseringen, eftersom vi vet att just de grupper som är överrepresenterade bland gigarbetarna – visstidsjobbare, unga och utrikes födda – har lägst facklig anslutningsgrad. Och det är just de grupperna som mest behöver fackets stöd, särskilt i kristider.

Det som behövs om vi ska ta oss ur krisen med en starkare och mer jämlik arbetsmarknad är alltså inte förment futuristiska förslag som basinkomst eller gigekonomi. I stället krävs fler rejäla och handfasta – eller för all del ”fantasilösa” – satsningar för breda löntagargrupper av det slag vi sett hittills under krisen: fasta heltidsjobb och mer kompetensutveckling, satsningar på omställning och utbildning, stärkt a-kassa och avtal om korttidspermittering. Allt detta kan verka som gammal skåpmat och välkända käpphästar från fackligt håll, men den breda uppslutningen i riksdagen bakom januaripartiernas krisåtgärder talar emot det. Snarare är det ett uttryck för politiken styrs av människors verkliga behov – inte av fluffiga drömmar om en skön ny värld där vi ska hoppa mellan gigjobb och hoppas att vi inte faller ner på en tunn madrass av basinkomst.

German Bender
Programchef arbetsmarknad, tankesmedjan Arena Idé