HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan handlar det bland annat om Halland, EU och Timbros semesterplaner.
Den här sommaren blir annorlunda. Möjligheterna att ens resa inom landet förefaller lite osäkra, för att inte tala om semestertripper till andra länder. Sverige stängde ju inte gränserna mot omvärlden när pandemin slog till. Andra gick hårdare fram. Nu verkar det som om misstron mot Sverige och den svenska ”lediga” linjen gör att svensk turism i sommar inte är så populär, inte ens i våra nordiska grannländer.
Jag är fortfarande en smula undrande inför allt detta med den nya Sverigebilden. Sverige brukar ju beskrivas som ”mellanmjölkens förlovade land” eller rätt och slätt bara ”landet lagom”. Andra odlade bilden av Sverige som Gulags andra hemvist, vi var ju nästan grannar med DDR, en stat vi dessutom var först med att erkänna. Denna bild av Sverige odlades förstås på högerkanten och i viss internationell press.
Och nu har vi alltså blivit ett land som sjösatt ett extremt liberalt experiment. Men de där enkla schablonerna missar alltid något, närmare bestämt det riktigt väsentliga. När det gäller vilka strategier som blir framgångsrika är det för tidigt att fälla självsäkra omdömen. Dödstalen är notoriskt osäkra, för att inte tala om hur många som varit smittade och blivit immuna. Vi befinner oss ännu i ett outforskat territorium.
I våra nordiska grannländer höjs nu röster om att inte släppa svensken över gränsen, medan gränserna kan komma att öppnas upp för andra länders medborgare. Tyskar och fransmän verkar gå an, men inte svenskar. Motivet är den stora smittspridningen i Sverige, som antas hänga samman med vårt experiment. Med tanke på att vi har haft fri rörlighet och passfrihet mellan de nordiska länderna sedan början av 1950-talet så får man säga att detta skulle vara uppseendeväckande.
Men även inom de enskilda länderna ser vi samma reaktionsmönster och närbesläktade oro, i vårt land framför allt riktad mot boende i Stockholm. Smittan har ju framförallt fått fäste i tättbefolkade regioner och städer världen runt, och förstås också i 08-land eller Tjockhult. På Gotland pågår en diskussion om färjorna till Nynäshamn ska ställas in. En campingägare på Öland vill bara acceptera bokningar från som längst bort Kalmar typ. Ja, det kommer att bli en annorlunda semester och sommar i år. Förmodligen blir vi mer hemma än förr om åren.
Jag kommer att tänka på hur det var när jag växte upp. Man var ju mest hemma på den tiden om sommaren. Det här med att åka på semester till något annat ställe fanns inte riktigt på kartan. Och vi hade ju havet som låg så nära och var så magiskt och magnifikt. På den tiden fanns det rikligt med fisk i Kattegatt. Ja, vi hade havet och salta bad. Jag minns ett uttryck som brukade cirkulera under försommaren: ”Nu kommer snart smålänningarna”. Vi hade något smålänningarna inte hade. Småland är upplysningsvis ett län med många sjöar men inget hav. Så smålänningarna kom till sina sommarhus vid havet där vi bodde permanent, landskapet som var vårt. Var det uttryck för att vi tyckte att smålänningarna koloniserade vårt kära Halland, ungefär som folk i dag tycker att kisarna från Stockholm klampar in här och där? Nu kommer ju sommargästerna dessutom inte bara med pengar utan möjligen också med ett främmande och skrämmande virus. Men vi, vi stannade hemma där vid kusten. Vi var hemma. Först senare fick vi ekonomiska möjligheter att köpa en bil (en folkasnurra) och åka på ”riktig” semester.
Vår första resa gick från Halmstad till Malmö, vi campade på Limhamnsfältet. Jag minns inte så mycket från de där dagarna i Malmös utkant, vilket kanske säger mer om Malmö än om mitt minne. Förutom att vi gick på bio och såg Hasse & Tages Att angöra en brygga. För övrigt en film laddad med semesterproblematik. Båten lägger aldrig till. Semestern på ön blir inte av.
Men vi längtade väl ändå ut och bort till världen utanför. Det fanns något bortom havet. Bonniers hade bestämt sig för att investera sina stora vinster från tidskrifter och tidningar (det var tider det) i Lion Ferries som 1960 öppnade en färjelinje mellan Halmstad och Århus. Nu skulle kustborna kunna ta sig direkt ut till ”kontinenten”. När den första färjan välkomnades i hamnen (båten hette för övrigt Prins Bertil, prinsen var hertig av Halland) samlades 30 000 personer (!) i Halmstads hamn. Och Lion Ferries skapade 3000 arbetstillfällen i staden. Rekreation är också lika med sysselsättning. Färjan tog nästan 900 passagerare. Kanske var det inte minst den skattefria spriten som lockade. Resorna till Århus ska ha utvecklats till veritabla fylleresor. Motboken hade precis avskaffats. Och detta var på tröskeln till liberala 60-talet. Verksamheten lades ner 1966. Jag var själv för liten för både det ena och andra.
Men vi hade förstås en längtan att se vad som dolde sig bortom stränderna, åkrarna och skogarna. Vi var nyfikna på kontinenten eller i varje fall på Danmark, ett exotiskt ställe där det dracks Tuborg så det stod härliga till och både män och kvinnor rökte cigarr. Vi tänkte nog inte så långt som till Europa bortom det danska. Det var något långt borta då. Men hur är det nu sommaren 2020?
Europeiskt vägskäl
Europa skälver nu i coronakrisens spår, som lägger ännu ett lager ovanpå de tidigare spänningarna i Europasamarbetet. Kanske står EU nu återigen inför ett avgörande vägval? Som kanske inte riktigt uppmärksammats fullt ut i den svenska debatten, om den överhuvudtaget förs. Under inledningen av coronakrisen var det som alla föll tillbaka på sina nationella politiska strukturer och institutioner. EU visade sig inte heller särskilt lämpat för den här typen av kris, eller rättare sagt inte för den här krisen heller. Det låg en stor symbolik i att EU-flaggan under coronakrisens inledande skede plockades bort på Stefan Löfvens presskonferenser, för att sedan sättas tillbaka igen bredvid den svenska.
Men sedan har EU tagit sig samman, om än hjälpligt. Det pågår förvisso en dragkamp om EUs roll och vad som bör göras efter den akuta krisen inte minst vad gäller ekonomiskt understöd till särskilt drabbade länder och regioner. En konfliktpunkt är om det bli fråga om stöd eller bara lån. Sverige har hamnat på den senare linjen tillsammans med några andra länder i ”snåljåparklubben”. Ytterst handlar det om EU ska gå i spetsen för och finansiera en ”New Deal”, en grön ny deal, medverka till investeringar i infrastruktur och även kunna ge regelrätta omfördelningsstöd till utsatta regioner. Det talas om en europeisk Marshallplan post-corona, finanseriad av européerna själva eller via gemensamma lån.
Men EU är splittrat och skadeskjutet, av den finansiella krisen och spänningarna mellan nord och syd, av konflikterna om flyktinghanteringen mellan väst och öst och av urholkningen av de demokratiska institutionerna i flera av länderna. De olösta frågorna om den ekonomiska politiken och EMU-projektets regelverk hänger kvar som ett mörkt moln över Bryssel och hela EU. Till detta kommer den ständiga och alltjämt olösta frågan om EU är ett mellanstatligt samarbete eller i själva verket är ett embryo till en federal stat. Det är en fråga som tenderar att hela tiden poppa upp.
I början av maj kom den tyska författningsdomstolens utlåtande om Den europeiska centralbankens (ECBs) köp av statsobligationer i krisande länder efter den ekonomiska krisen. Som vanligt är det Europaportalen som rapporterar förtjänstfullt om saken. Författningsdomstolen i Karlsruhe kom fram till att ECBs agerande strider mot den tyska konstitutionen. Varken regering eller parlament hade fattat beslut därom, menade domstolen. ECB har dessutom agerat utanför sitt konstitutionella mandat enligt EUs egna fördrag. Banken ska upprätthålla prisstabilitet och låg inflation genom sin penningpolitik. Men köpen av statsobligationer definieras av den tyska författningsdomstolen nu som finanspolitik, ja som ekonomisk politik i allmänhet, vilket banken inte har någon befogenhet att bedriva. Tala om en politisk och juridisk bomb som briserade i Berlin och i Bryssel.
Till saken hör att frågan från början fördes upp på dagordningen av den nya och nu starka högerpopulistiska rörelsen i Tyskland, ”målsägande” var Bernd Lucke som tidigare var ledare för Alternative für Deutschland (AfD). Nu menar juristerna i Karlsruhe att ECB har brutit mot EU-fördraget, banken får helt enkelt inte ”subventionera” andra länders statsskulder. Allt detta måste upphöra, enligt domstolen, om det inte påvisas att det skett i ”proportionerlig omfattning”, inom tre månader. Svaret från EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen (själv kristdemokrat från Tyskland) var entydigt, hon avvisade de tyska juristernas utslag, EU-rätten står över den nationella rätten: ”Det sista ordet i EU-rätten uttalas alltid i Luxemburg [där EU-domstolen har sitt säte]. Ingen annanstans”.
Det vore fel att bara avvisa denna kontrovers eftersom den härstammar från EU-motståndarna i AfD. Men oavsett om köpen av statspapper var ”korrekta” eller ej så kanske de var motiverade av rimliga politiska skäl, även om de möjligen gick utöver det mandat ECB har rent konstitutionellt. Här speglas i varje fall några av de centrala politiska vägvalen i vår tid och när det kommer till EUs framtida vägval. Det handlar om centralbankernas självständighet och vilket mandat de i så fall ska ha. Ja, hur pass rimlig är egentligen denna ordning överhuvudtaget? Allt detta faller förstås tillbaka på de strikta ekonomiska principer som har styrt EU-projektet och EMU de senaste decennierna. Men som sedan länge varit förlegade.
Utslaget i Karlsruhe visar också med all önskvärd tydlighet vilken stor makt juridiken fått i dagens politiska värld. Till detta kommer alltså den underliggande frågan om EU ska stärka sina federala institutioner eller förbli ett i huvudsak nationalstatligt samarbete eller rentav backa tillbaka dit i ännu högre grad. Under perioder av långvarig och djup kris kan världen förändras och regelboken skrivas om. Men hur och av vem?
Vi fick ett slags svar från EUs två viktigaste länder i veckan, kanske ska det ses som ett utspel med udden riktad mot Karlsruhe. Angela Merkel och Emmanuel Macron föreslog nu att EU-länderna gemensamt ska ta upp lån som ska fördelas till drabbade regioner, länder och företag. Utspelet markerar noga besett ett nytt kvalitativt språng rent politiskt och ekonomiskt i EU. Det handlar alltså inte om lån utan som stöd. Det ska kunna gå till alla länder och ska på köpet bidra till den gröna omställningen och digitaliseringen av unionen.
I praktiken är det en form av finanspolitik som i så fall etableras på EU-nivå. Det intressanta härvidlag är att Tyskland som tidigare motsatt sig sådana mått och steg nu bytt fot. EU blev i veckan en ”snåljåp” fattigare och det var inget mindre än EUs viktigaste land som ändrade uppfattning. Kanske ska det också ses en indikation på att Merkel och Macron inser och anser att om inget görs så kan allt gå överstyr. I vågskålen ligger hela EU-projektet och den europeiska integrationen som sådan. För 25 år sedan hade ett fransk-tyskt förslag med säkerhet nästan automatiskt blivit EU-politik. Men hur är det idag? EU är mycket större och mer splittrat än fordom dags. Så det är kanske inte lika säkert i dag.
Federalisterna hoppas nu på ett ”hamiltonsk ögonblick” och att de centrala federala institutionerna i EU ska kunna stärkas. Det var under Alexander Hamiltons tid som finansminister från 1789 som centralmakten i USA utvecklades, fick egen beskattningsrätt och möjligheterna att föra en egen ekonomisk politik. De riktiga EU-kännarna brukar säga att i slutändan blir det ändå en kompromiss och att det mesta i slutändan blir som vanligt, när allt kommer till kritan. Det gäller i varje fall under normala omständigheter. Men om allt riskerar att vältas över ända, av juristerna i Karlsruhe eller av händelsernas egen dramatiska dynamik, kanske det blir mer fundamentala förändringar efter corona.
Det är nog ändå en tunn linje mellan det ”hamiltonska ögonblicket” och det totala sammanbrottet. Oavsett vilket vore det välgörande om den svenska EU-linjen kunde diskuteras lite mer öppet och ärligt. En sak är i varje fall alldeles uppenbar. Det är inte läge att spara. Det har alla ekonomiska beslut på nationell nivå de senaste månaderna visat med allt önskvärd tydlighet. Och det borde inte heller gälla i EU. Inte ens utifrån en svensk horisont.
Veckans sista utestående frågor
Ilija Batljan-effekten: I veckan friade ekobrottsmyndigheten Ilija Batljan från misstankarna om så kallat insiderbrott. Han hade tidigare suttit häktad ett antal dagar. Batljan var tidigare s-politiker och är nu någon slags fastighetsmagnat. Eftersom jag inte vet något om varken det ena eller andra lämnar jag den saken åt sidan. Man kan ändå notera att tidigare s-politiker i näringslivet ofta blir föremål för granskning av medierna. Också de företag som åtminstone tidigare stått Rörelsen nära eller där före detta s-politiker verkar läggs ofta under den mediala luppen, som HSB, Folksam och Swedbank. Är det så att socialdemokraterna fortfarande inkarnerar makten oavsett var de är eller var de verkar? Och att det här därför finns en särskild, kanske dubbel, laddning? Eller är det bara så att kända personer i allmänhet granskas mer än andra? Man kan nog ändå undra om det inte finns anledning att misstänka att s-märkta personer betraktas med viss misstänksamhet i andra näringslivskretsar samtidigt som de av sina egna i vänner i arbetarrörelsen ofta åses med en stor ideologisk skepsis.
Lena Mellin prickade rätt: Det är inte alltid och inte allt för ofta jag tycker att Aftonbladets Lena Mellin prickar rätt. Men hennes karakteristik av de senaste dagarnas debatt mellan regering och opposition om när en coronakommission bör tillsättas var faktiskt träffsäker: ”Fånigare konflikt får man leta efter.”
Liberaler och liberaler: Medan många liberaler fortsätter att trampa på i gamla upptrampade och förutsägbara fotspår när det kommer till det nuvarande friskolesystemets fantastiska fördelar är det ändå uppfriskande att läsa Mattias Karlssons ledare i liberala Hallandsposten: ”Marknadiseringen av skolan måste stoppas.” Nej, just det, det är alltså inte fråga om den Mattias Karlsson.
Timbros väg: Timbro har fått en ny VD. Karin Svanborg-Sjövall lämnar över till Benjamin Dousa, MUF-basen som lämnar ”politiken”. Det återstår att se hur mycket av Timbros kravlista som kommer att revideras under hans egid. Inför 2018 års val presenterade Svanborg-Sjövall femtio Timbrokrav. Ett tiotal handlade förstås om sänkta skatter och det var mycket annat som skulle bort eller minskas också. Läroplanerna till exempel. Det skulle vidare bli färre platser på lärarutbildningarna. Själv undrade jag mest vad kravet på att ”obetydlig servering till allmänheten tillåts” egentligen innebar; jag vill bli serverad, men obetydligt? Timbro krävde också ”avskaffad rätt till lagstadgad semester – semestern blir en förhandlingsfråga.” Jag hoppas att Benjamin Dousa tar semestern i anspråk för att fundera på vilka krav som rangeras bort. Och passa på Benjamin, innan du/ni avskaffat också den rättigheten.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
