USA Medan upploppen nu sprider sig i USA så är det 55 år sedan »Den blodiga söndagen« inträffade i Alabama. Mike Enocksson tittar närmare på Martin Luther Kings roll i dåtidens oroligheter.
Den 26 maj utbröt upplopp i storstadsområdet Minneapolis-Saint Paul i USA. Detta efter att afroamerikanen George Floyd avlidit i samband med ett polisingripande. Den ansvarige polismannen, vit amerikan, står anklagad för tredje gradens mord samt andra gradens dråp. Upploppen i samma stad som det skedde kan inte ses som mycket annat än en reaktion mot den systematiska rasism som fortfarande existerar, framförallt gentemot den svarta delen av befolkningen, men också de stora socioekonomiska klyftor som löper parallellt med detta och som också slår hårdast mot den svarta delen av den amerikanska befolkningen.
En av de som länge drivit på samtalet om den strukturella rasismen och de socioekonomiska klyftorna i det amerikanska samhället är Cornel West – professor i filosofi, demokratisk socialist, politisk aktivist samt författare bakom bland annat Race Matters (1993), Democracy Matters (2004) och som redaktör för The Radical King (2015). En del känner även igen honom som ”Councillor West” i Matrix-filmerna. Vad gäller mordet på Floyd och upploppen i Minneapolis-Saint Paul kommenterade West händelserna i CNN och satte det i relation till Martin Luther King Jr.:s kamp för svartas rättigheter under 1960-talet och påtalade bland annat att USA är ett ”misslyckat socialt experiment”.
Och medan upploppen sprider sig i USA så är det 55 år sedan ”Den blodiga söndagen” inträffade i staden Selma i delstaten Alabama, där en protestmarsch av medborgarrättsaktivister stoppades och slogs ner av polisen. Medborgarrättsaktivisterna i Selma protesterade mot det förtryck av rösträtten som hade systematiserats i de amerikanska sydstaterna och som var en av de centrala huvudfrågorna inom den amerikanska medborgarrättsrörelsen, tillsammans med segregationen mellan svarta och vita. Fem månader efter händelserna i Selma skrev USAs president Lyndon B Johnson under det nya lagförslaget, Voting Rights Act of 1965. Den förbjöd rasdiskriminering gällande den amerikanska rösträtten, något som praktiseras under lång tid i den amerikanska södern för att hålla ute den stora svarta befolkningsgruppen från att påverka den politiska samhällsutvecklingen. Lagförslaget i augusti 1965 var som sagt ett resultat av den medborgarrättsrörelse som under flera år kämpat för de svartas rättigheter i ett segregerat och vitdominerat samhälle.
Denna rörelses främsta ledare var baptistpastorn och teologie doktorn Martin Luther King Jr. För de allra flesta är King mest känd för sitt tal I have a dream som han höll vid Lincolnmonumentet den 28 augusti 1963. Det framställs ofta som ett av de främsta talen i historien, och kapslar gärna in bilden av King som den hängivne och spirituella ledaren för medborgarrättsrörelsen, vars retoriska stilgrepp präglades av hans bakgrund som pastor i den svarta baptistkyrkorörelsen. Tyvärr är det också här som den allmänna historieskrivningen om Martin Luther King Jr. avstannar. Han kliver in i historien när han kliver upp på trapporna vid Lincolnmonumentet en sensommardag 1963 och kliver sedan ut ur historien när han kliver ner för trapporna efter en kort stund – med en passus om att han mördas fem år senare. Detta är den gängse historieskrivningen. Det är den borgerliga historieskrivningen. Den borgerliga historierevisionismen.
Vad som inledningsvis berördes och vad som nog få känner till, grundat i att det inte går att läsa i någon skollitteratur eller i några dagstidningar, är den kampanj och den retorik som King drog igång och ledde efter att rösträttslagen klubbats igenom i augusti 1965. Ett exempel är ”Chicago Freedom Movement” som pågick från 1965 till 1966 och som syftade till att verka för en socialpolitik som tog till vara de svartas rättigheter vad gällde boende, jobb, utbildning, hälsa och kriminalvård – baserat på hur den svarta delen av Chicagos befolkning hade det mycket sämre inom dessa områden, på grund av att rasdiskrimineringen och rassegregationen fortfarande existerade i praktiken.
Efter 1965 började King också engagera sig mot kriget i Vietnam. Aspekten i detta som King framförallt belyste var de stora summor pengar som lades på kriget, och som istället skulle kunna användas för att bekämpa fattigdomen i USA som ett led i det ”krig” som Lyndon B Johnson inlett, det så kallade ”War on Poverty”. Vidare så angrep också baptistpastorn den amerikanska militarismen och imperialismen och hyckleriet i massmedia som hyllade medborgarrättsrörelsen när den genom sina aktioner valde att agera utifrån principen om icke-våld, men fördömde sedan deras kritik mot våldet i Vietnam. 1967 höll King en predikan på ämnet och som kommit att benämnas ”Why I Am Oppossed to the War in Vietnam”:
There is…a very obvious and almost facile connection between the war in Vietnam and the struggle I and others have been waging in America. A few years ago there was a shining moment in that struggle. It seemed that there was a real promise of hope for the poor, both black and white, through the Poverty Program. There were experiments, hopes, and new beginnings. Then came the build-up in Vietnam. And I watched the program broken as if it was some idle political plaything of a society gone mad on war. And I knew that America would never invest the necessary funds or energies in rehabilitation of its poor so long as adventures like Vietnam continued to draw men and skills and money, like some demonic, destructive suction tube. And you may not know it, my friends, but it is estimated that we spend $500,000 to kill each enemy soldier, while we spend only fifty-three dollars for each person classified as poor, and much of that fifty-three dollars goes for salaries to people that are not poor. So I was increasingly compelled to see the war as an enemy of the poor, and attack it as such.
Det är ingen slump att du inte kan läsa om Kings anti-kapitalism i läroböcker eller dagstidningar.
Även om Martin Luther King Jr. ska vara ihågkommen som en ledande aktör i kampen mot den rasistiskt strukturella och politiskt institutionaliserade segregationen och diskrimineringen i de amerikanska sydstaterna, så ska han som sagt likväl också vara ihågkommen som en ledande aktör mot krigshökar, militärindustrin och det orättvisa kapitalistiska systemet, vilket präglade de sista åren av hans enbart 39 år korta liv. King kan aldrig tillåtas att reduceras av en borgerlig historieskrivning till att enbart vara en aktivist mot rasism. Han var mycket mer än så, han var en aktivist mot ekonomisk och social orättvisa och för en omfördelning av resurserna i det amerikanska samhället. Och det ligger i intresset av en borgerlig historieskrivning, av rent ideologiska skäl, att inte föra fram dessa sidor av King i ljuset. Borgerligheten ser nämligen de politiska poängen att framhålla hans anti-rasistiska aktivism, men också genom att sudda ut resten av hans politiska engagemang som stod i kontrast mot den ideologiska världsbild som högern själv har. Det är ingen slump att du inte kan läsa om Kings anti-kapitalism i läroböcker eller dagstidningar. Det är ett resultat av en borgerlig hegemoni som präglar vårt politiska medvetande och letar sig in i de kanaler där vi ska tillgodose oss kunskap och information.
Det ska dock poängteras, King var ingen uttalad demokratisk socialist, även om det skulle gå att utläsa sådana värderingar mellan raderna. I sitt tal ”Where do we go from here?” vände han sig mot marxismen, grundat på bristen av andlighet och för stort fokus på materiella faktorer. Han vände sig också mot kommunismen i lika stor utsträckning som kapitalismen, varav han uttryckte följande:
Communism forgets that life is individual, capitalism forgets that life is social, and the kingdom of brotherhood is found neither in the thesis of communism nor the anti-thesis of capitalism but in a higher synthesis.
King hämtade snarare sin ideologiska världsbild från sin kristna tro. På så sätt ligger han också nära den kristna socialismen, som är den del av vänstern där framförallt Jesus gärningar kopplas ihop med föreställningarna om social och ekonomisk rättvisa. I talet lyfte dock King betydelsen av att studera ägandestrukturerna i det amerikanska samhället och dess koppling till de sociala och ekonomiska orättvisorna och de klyftor som de skapade:
We are called upon to help the discouraged beggars in life’s marketplace. But one day we must come to see that an edifice which produces beggars needs restructuring. It means that questions must be raised. And you see, my friends, when you deal with this you begin to ask the question, ’Who owns the oil?’ You begin to ask the question, ’Who owns the iron ore?’ You begin to ask the question, ’Why is it that people have to pay water bills in a world that’s two-thirds water?’ These are words that must be said.
Frågan kan ställas vad som hade hänt med det amerikanska samhället om King har fortsatt få leva och verka? Hade han kandiderat till president, och hade han i så fall vunnit? USA hade kanske kunnat bli ett helt annat samhälle under ett sådant ledarskap och det som legat till grund för den hårda polarisering som vi idag kan se mellan invandrare och amerikaner, mellan fattiga och rika, mellan landsbygd och storstad hade kanske aldrig fått fäste. Tänk tanken om att USA fått sin första svarta president långt innan Obama, kanske redan under 70-talet. En president som dessutom ville dra tillbaka trupperna från Vietnam och omfördela de ekonomiska tillgångarna i det amerikanska samhället.
Den sista politiska aktion som King gjorde i sitt liv var att delta i en strejk av renhållningsarbetare i staden Memphis i delstaten Tennessee. Han höll ett tal för de strejkande arbetarna, och som också skulle bli hans sista, och där han mer eller mindre förordade en politisk revolution, om än präglat av de icke-våldsprinciper som alltid kännetecknat hans politiska aktivism. Talet har kommit att kallas ”I Have Been to the Mountain Top”:
We don’t need any bricks and bottles, we don’t need any Molotov cocktails, we just need to go around to these stores and to these massive industries in our country and say “God sent us here to say to you that you’re not treating his children right, and we come by here to ask you to make the first item of you agenda fair treatment of were God’s children are concerned. Now if you’re not prepared to do that we do have an agenda that we must follow, and our agenda calls for withdrawing economic support from you” […] I call upon you to take your money out of the banks downtown and deposit your money in Tri-Sate Bank […] Now let me say that I move to my conclusion, that we have to give ourselves to this struggle until the end. Nothing would be more tragic than to stop at this point in Memphis, we go to see this through.
I slutet av talet framför han följande:
Like anybody, I would like to live a long life. Longevity has its place. But I’m not concerned about that now. I just want to do God’s will. And He’s allowed me to go up to the mountain. And I’ve looked over. And I’ve seen the Promised Land. I may not get there with you. But I want you to know tonight, that we, as a people, will get to the promised land!
Dagen efter mördades Martin Luther King Jr, och med det mordet så reducerades också en av den amerikanska historiens, och västvärldens, största politiska aktivister för social och ekonomisk rättvisa till att endast vara en aktör i kampen mot en övervintrad sydstatsrasism. I USA har Kings värv dock uppmärksammats allt mer de senaste åren, inte minst tack vare Bernie Sanders presidentkampanjer där han tillsammans med personer som Cornel West lyfte fram baptistpastorns kamp för social och ekonomisk rättvisa, mot krig och det kapitalistiska systemet.
Även om vi har olika politiska kulturer i Europa och i Amerika, och ett världshav som skiljer oss åt på så många olika sätt, så finns det inspiration för den europeiska vänstern att hämta från den amerikanska vänstern. Oftast finns där en glöd och ett driv som är svårare att finna i ett mer modest Europa. Ett sätt att tillgodose sig denna glöd och detta driv är att faktiskt lyssna på Kings tal – gärna kombinerat med Wests tal – och inspireras över den kampvilja som florerade i det amerikanska samhället för fem decennierna sedan. Om inte annat skulle det ge en mer rättvis bild av en man som var så mycket mer än ett tal, en sensommardag, vid trapporna av Lincolnmonumentet. Och vad gäller upploppen i Minneapolis-Saint Paul så är de bara en återkommande reflektion av det havererade sociala experiment som USA tillåtits blivit, och av hur en förtryckt underklass återigen reagerar på det enda sätt de kan reagera. Och föreställ er de europeiska storstäderna möta samma öde inom en inte alls för avlägsen framtid.
I think we’ve got to see that a riot is the language of the unheard. And what is it that America has failed to hear? It has failed to hear that the economic plight of the Negro-poor has worsened over the last few years. – Martin Luther King Jr. (1966)
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.