vardagskrönikan Efter veckor i isolering på grund av coronasymptom känner sig Mi Lodell som en yster ko på kosläpp. Samtidigt som hon har brottats med sina flyktmekanismer.
När jag gick på gymnasiet så försvann plötsligt vår svensklärare. Ingen visste vart hon tagit vägen. Bara spårlöst borta. Vi hade ingen lärare på en månad, knappt nån vikarie. Efter ett tag hittade de henne i Nyköping dit hon rymt. Sedan kom hon tillbaka som om inget hänt. Det var då typ det galnaste vi visste.
Jag börjar nu förstå henne.
Den här våren har nog fått de flesta av oss att mobilisera alla tänkbara flyktmekanismer. Och även om man nu skulle kunna tänka sig något mer äventyrliga flyktmål än just Nyköping så har det väl varit så långt du kunnat komma med Folkhälsomyndighetens riktlinjer om max tvåtimmars bilfärd.
Min skola stängdes hur som helst aldrig ned och lärarkollegiet har under terminen avlöst varandra med att vara hemma i såväl lättare förkylningssymtom som olika former av covid-19. Så även jag. En lindrigare variant dock, så jag får vara tacksam. Men tillräcklig med smärtor i hjärttrakten och besök av rymdvarelseliknande ambulanspersonal.
Jag fick vara isolerad hemma i ett par veckor. Det räckte för att jag skulle inse varför isolering är ett fängelsestraff och en tortyrmetod. Att vara sjuk i hög feber i en förmodad virussjukdom med oviss utgång fick alla mina försvar att malas ner och jag befann mig skör och mentalt naken inför mig själv och tillvaron. Jag hade varit beredd att röja vilka säkerhetskoder eller statshemligheter som helst.
Jag blev trött på nyheter, på alla teveseriers fiktion och började istället följa min latenta hippieådra och googlade på klangmeditation.
Allt runtomkring ömsom bleknade ömsom tog sig allt mer surrealistiska former. Det var då Trump föreslog desinfektionsmedel som ett botemedel mot corona och Kim Jong Un plötsligt var försvunnen (hade de letat i Nyköping?) och NASA publicerade bilder på UFON.
Jag blev trött på nyheter, på alla teveseriers fiktion och började istället följa min latenta hippieådra och googlade på klangmeditation och hittade sålunda en mängd filmer på Youtube, med ett högre kosmiskt ljud på 528 Hz (sakral gregoriansk sång befinns vara på denna frekvens). Det höll mig åtminstone sysselsatt i en halv dag.
Men till sist blev jag frisk och kunde omtöcknad och medtagen vandra ut i den spirande grönskan. Som en yster ko på kosläpp. Det första jag gjorde var att kasta mig i sjön. En kall dag i början av maj. Årstaviken låg näst intill frusen och blank och människor satt och huttrade på bryggan i dunjackor i en blek tunn vårsol. Femgradigt vatten slog emot min kropp som en knuten näve och jag dök ner under vattenytan och kände livet strömma genom mina ådror.
Jag blev som besatt. Några dagar senare var jag i det kalla vattnet igen och jag förstod att det här är ju själva essensen av liv. Jag skulle bli som han i Det stora blå som simmar iväg med delfiner och flyr jordytans bekymmer och försvinner ner i det stora omfamnande djupa vattnet; Tystnaden, lugnet, klarheten det kalla vattnet väcker.
Jag började läsa allt jag hittade om kalla bad och fann, till min förtret, att det tydligen är bland det trendigaste man just nu kan ägna sig åt En massa hipsters badar kalla bad och flera snygga coffee table-böcker har getts ut på temat. Trots detta så är mitt mål numera en isvak en mulen januaridag.
Som alltid när jag får ett nytt intresse, snus etc, så nördar jag ner mig. Jag pratar kalla bad med alla och lanserar mig själv helt oblygt som en kallbadare och berättar att jag ska införskaffa neoprenskor så jag inte fastnar med fötterna på isen. Jag inser i och för sig att jag pratar om vinterbad i början av maj men å andra sidan har det varit en ovanligt kall och lång vår i år.
Att låta vattnet sluta igen ovanför hjässan är en metafysisk upplevelse som hjälper till att hålla huvudet kallt i en pandemi, låta oron och frustrationen sköljas bort.
Men plötsligt kommer något annat i samhället upp på ytan och blottläggs. Polisbrutaliteten och mordet på George Floyd, demonstrationerna och den rättmätiga vreden den här händelsen väckte fick mig att inse att essensen av liv varken finns där högt ovanför molnen i kosmiska ljud eller någonstans långt ner på en sjöbotten. Den finns precis här mitt ibland oss. Utan mänsklig samvaro är vi inget och utan ett rättvis jämlikt samhälle byggt på en demokratisk värdegrund som respekterar allt mänskligt liv oavsett hudfärg, så driver vi oss själva rakt i fördärvet utan att det krävs någon som helst insats från ett aggressivt virus.
Så till motsats från vår svensklärare från gymnasiet vill jag inte alls längre fly utan snarare verka. Det är i skolan nästa generation finns och där alla etiska frågor kring mänskliga rättigheter kan ventileras och diskuteras. Den här våren har på så många olika sätt visat att samhällets grundstenar för välfärd och rättvisa är allmän tillgång till vård, en juridisk rättssäkerhet, en medveten fördelningspolitik och ett stabilt tryggt utbildningsväsende. Tyvärr är läsåret snart slut och ett långt sommarlov väntar…
Mi Lodell är lärare, tonårsmamma och vardagsbetraktare. Följ henne här på Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
