Palmemordet Åklagarens beslut att lägga ned undersökningen kring mordet på Olof Palme kan tyckas vara ett gott betyg till journalistiken. Men medierna har anledning till självkritik i hur man genom åren förhållit sig till Skandiamannen, menar Klas Gustavsson.
Den upphaussade presskonferensen blev en besvikelse. Chefsåklagare Krister Peterson lägger ner förundersökningen om mordet på Olof Palme. Hans uppfattning är att det finns en misstänkt person som inte går att komma runt som misstänkt: den omtalade Skandiamannen Stig Engström. Petersson kritiserade det första årets spaningsledning som 1987 lagt utredningen mot Engström ad acta. Petersons egen uppfattning var att misstankarna mot Engström skulle nå upp till skäligt misstänkt, vilket innebar möjlighet att hålla personen häktad för fortsatt utredning. Det ska sägas att åklagare K-G Svensson begärde 33-årige Viktor Gunnarsson häktad i mars 1986, även om denna begäran sedan återtogs. I december 1988 häktades Christer Pettersson för att nästa år åtalas för mordet.
Åklagarbeslutet har inte gett oss svaret på vem som mördade Olof Palme, men möjligen har vi fått en ny semi-officiell Palmemördare.
En försvarsadvokat hade haft en enkel uppgift att blotta luckorna i framlagda bevisningen mot Stig Engström. Åklagaren kunde inte visa upp bindande teknisk bevisning, en sannolik gärningsbeskrivning som förklarar hur Engström skulle haft möjlighet att beväpna sig eller när han först fick syn på statsministern under mordkvällen.
Men frågetecknen runt Engström kvarstår. Engström var vittnet som redan på förmiddagen efter mordet på Olof Palme anmälde sig till både Svenska Dagbladet och polisen som vittne. Till polisen sade han att signalementet på mördaren var en förväxling med honom. Men hans historia hade inget stöd i vad andra på brottsplatsen hade upplevt. Ingen hade sett honom instruera livräddningsförsök, ta emot signalementsuppgifter från Lisbeth Palme som han sedan sprungit efter poliser för att kunna vidarebefordra. När han under våren sedan inte kallades till polisens brottsplatsrekonstruktion, framträdde han i TV och kvällspress med anklagelser om att polisen inte tagit hans uppgifter på allvar.
I Rapport tilläts han oemotsagd raljera om hur poliserna på brottsplatsen låtit bli att förhöra honom och hur dålig spaningsledningen var på att ”lägga pussel” eftersom de inte kallat honom till rekonstruktionen. Först i Expressen dagen efter fick spaningsledningens presstalesman försöka förklara att någon sammanblandning av signalement inte hade förekommit. Spaningsledare Hans Holmér slog ifrån sig kritiken på en presskonferens och svor över ”elefanter” som drumlade runt i mordutredningen och medierna. Engströms angrepp gjorde ändå att polisen, med bistånd från en säkerhetsansvarig på Skandia, började utreda den så kallade elefanten som misstänkt. Hans Holmér visade dock inte denna utredning något större intresse, och i media trängdes det enligt egen utsago bortslarvade vittnet undan av andra nyhetshändelser. I början av 1987 avskrevs misstankarna mot Engström, och inte långt senare detroniserades Hans Holmér efter en lång period av öppna bråk mellan polis och åklagare.
Den bevisning som chefsåklagaren idag presenterade var inte mer omfattande än den som tidigare blivit känd genom de böcker som skrivits i ämnet. Det kan tyckas vara ett gott betyg till journalistiken, särskilt som chefsåklagaren öppet kritiserar hur mordutredarna missade att utreda Engström.
Det var alltså genom medier som Stig Engström inledningsvis agerade och när han idag blev den officiellt huvudmisstänkte Palmemördaren i en nedlagd förundersökning var gjordes detta på grund av omständigheter som medier påtalat för utredarna.
I den här essän vill jag visa att även media har anledning till självkritik i hur man genom åren förhållit sig till Skandiamannen. Vad vi än tror om frågan om vem som egentligen mördade Olof Palme så finns det anledning att dra lärdomar från hur medierna genom åren förhållit sig till Skandiamannen. I den här essän vill jag ge bakgrunden för en sådan debatt och visa på några viktiga slutsatser.
Ett kanoniskt vittne
Hösten 1987 utkom de första böckerna om mordutredningen. I ett kontroversiellt samarbete mellan Dagens Nyheter och Hans Holmér hade chefredaktören Christina Jutterström låtit journalisten Ann-Marie Åsheden dagligen göra ingående intervjuer med spaningsledaren under löfte om att innehållet i dessa skulle presenteras först när mordet var uppklarat. I frånvaro av en gripen mördare kunde DN under sommaren publicera en artikelserie som gav ett insidesperspektiv på mordspaningarna, och några månader senare kom Åshedens bok Olof Palmes mördare – de tre första månaderna baserad på samma intervjumaterial. Här återgavs hur Holmér – apropå Skandiavittnet – svor över att ett vittnes trovärdighet inte ökade i värde för att personen själv hävdade det eller fick stöd av massmedia.
Spaningsledaren ifrågasatte dock inte att vittnet (”herr E”) ändå befunnit sig cirka tjugofem meter från mordplatsen när skotten avlossades, såsom han själv hävdat. Dessutom verkade Holmér i någon uträckning godta Engströms egen förväxlingsteori, då han menade att denne ”genom sitt beteende dragit till sig andra vittnens uppmärksamhet och beskrivs av andra som mördaren själv”.
I journalisten Thomas Kangers avsevärt mer kritiskt inställda granskning av mordutredningen Mordet på Olof Palme – utredning på villospår (1987) presenterades den dittills mest ingående redogörelsen för förhören med vittnena på Sveavägen. Engström hade anonymiserats och hans bidrag till utredningen påstods vara att han på plats tagit emot signalementsuppgifter från Lisbeth Palme. Hösten 1987 var alltså Skandiamannen i offentligheten etablerad som ett ”kanoniskt vittne”. Tillsammans med pseudonymer som ”Chevamannen”, ”Musikläraren”, ”Vittnet Lars” m.fl. var han en av dem som ”varit där”.
Polisspår och privatspanare
Det var också under 1987 som ”polisspåret” blev ett begrepp i medierna. Inför årsdagen av mordet 1987 uppmärksammade socialdemokratiska Arbetet i Malmö på såväl nyhets- som ledarplats vad man menade var försummelser att utreda misstankar riktade mot enskilda polismän. P1:s samhällsprogram Kanalen uppmärksammades samma uppgifter, och tre veckotidningar på den politiska vänsterkanten gick steget längre när de publicerade namn och bild på de utpekade poliserna. Detta skulle sedan leda fram till uppmärksammade tryckfrihetsrättegångar.
Men polisspåret drevs inte bara från vänsterhåll. I Folkpartiets tidning NU skrev historikern Louise Drangel flera artiklar som bland annat ifrågasatte den officiella tiden för polisens första larm om skottlossningen på Sveavägen. I november 1987 hade hon intervjuat Stig Engström, och anonymt fick han nu återigen berätta sin historia om hur han sprungit efter piketpoliserna för att kunna ge dem Lisbeth Palmes signalement på mördaren. Även liberala Upsala Nya tidning skrev upprört på ledarplats i maj 1988 om hur polisen slarvat bort sitt nyckelvittne och blandat samman signalementsuppgifter.
Det var i kölvattnet av detta polisspår som begreppet ”privatspanare” etablerades. Privatspanarna hade inte sällan en journalistisk bakgrund eller arbetssätt. Med tiden blev privatspanande om Palmemordet emellertid att bli ett förklenande epitet i journalistiken.
I polisspåret kom Stig Engström att spela en viss roll. Han kunde inte bara bekräfta bilden av taffligt polisarbete utan gav också stöd för uppfattningen om att den första polispatrullen ankom senare till brottsplatsen än vad som påstods i den officiella versionen. I den nya rörelsen av privatspanare kom den pensionerade journalisten Sven Anér att bli den mest emblematiske. I sin första bok om mordet Polisspåret (Bokskogen 1988) berättar han om hur han genom Arbetets grävande journalist Maja-Lena Rådelius fick korn på den besvikne försäkringstjänstemannen. Efter att ha lokaliserat Skandiamannen och fått dennes utstämplingstider konstaterade Anér att det här förmodligen var polisens bästa vittne.
Ännu större utrymme gavs Stig Engström i marxist-leninistiska KPML(r):s organ Proletären i januari 1989, och i samma partis vitbok Mordet på Olof Palme och polisspåret (1989). Här framträdde Stig Engström med eget namn och i en hel bildserie. Återigen fick han spela rollen som det bortslarvade nyckelvittnet som spaningsledningen inte ville lyssna på.
Det bortsorterade vittnet
Samtidigt som Engström blev omslagspojke i Proletären förbereddes åtalet mot Christer Pettersson. Åklagarnas bevisning bestod i huvudsak av identifikationsbevisning. Men av dem som hade befunnit sig på själva brottsplatsen var det enbart Lisbeth Palme som sade sig ha en minnesbild av mördarens ansikte. De övriga vittnena till skottlossningen skulle i rättegångarna mest ha uppgiften att klargöra att den man som Lisbeth haft möjlighet att identifiera också var samme man som skjutit med revolver i momentet före.
Inför tingsrättsförhandlingarna fick medier och allmänhet för första gången möjligheten att ta del av polisförhören från mordnatten. I det digra förundersökningsprotokollet fanns förhör med tjugotalet personer som iakttagit någon del av händelseförloppet i samband med mordet. Endast ett fåtal av dessa ögonvittnen kallades av åklagaren för att vittna. Men en omskriven person från dramat på Sveavägen saknades i det omfattande materialet: Skandiagrafikern Stig Engström.
Åklagarna förbigick alltså Stig Engström som vittne, men han kom ändå att få en roll i rättegångarna mot Christer Pettersson. När Christer Petterssons advokat Arne Liljeros meddelade vilken bevisning han ville åberopa i domstolen så namngavs endast ett mordplatsvittne: Skandiagrafikern Stig Engström.
Hur gick det egentligen till när Engström blev försvarsvittne i rättegångarna mot Christer Pettersson? Det har vi egentligen aldrig fått veta, men en god gissning är att det just var de nitiska privatspanarna som uppmärksammat advokat Liljeros på vittnet som förväxlats med mördaren.
Den som ivrigast propagerat för denna förväxlingsteori offentligt var den vänsterradikala filmaren Maj Wechselmann. Redan i april 1988 hade hon på DN-debatt anklagat mordutredarna för att nonchalera Engströms uppgifter. Denna kritik upprepade hon någon månad före rättegången i TV3:s debattprogram Diskutabelt. När tingsrättsförhandlingarna väl hade inletts återkom Wechselmann på DN-debatt med en argumentation för att undersköterskestudenten Anna Hage också borde höras i rätten. Även i efterhand är det inte alldeles enkelt att förstå poängen i Wechselmanns argument för att vittnen nödvändigtvis behövdes höras i domstol bara därför att de antogs ha befunnit sig nära mordet. Några dagar efter inlägget i DN anmälde dock Liljeros även Anna Hage som försvarsvittne.
Samma dag som tingsrätten dömde Christer Pettersson till livstids fängelse för mordet på Olof Palme intervjuades Wechselmann i Kanalen där hon berättade om hur hon framgångsrikt varit med om att uppmärksamma Petterssons försvarare om vittnen som antingen uteslutits ur förundersökningsprotokollet eller inte kallats till förhör.
Det förefaller alltså ha varit Palmeutredningens mest högröstade kritiker som genom lobbyverksamhet fick till stånd domstolsförhören med Stig Engström. Även i höstens hovrättsförhandlingar hördes Engström som försvarsvittne. Vilken roll han egentligen spelade i försvarets motbevisning var det svårare att förstå sig på. Den nyligen framlidne advokaten Claes Borgström var Ekots juridiske kommentator under rättegångsförhandlingarna. Han erkände att han själv var osäker på vad Engström egentligen skulle tillföra, men han gissade på att Engströms berättelse om hur han sprungit efter de jagande poliserna kunde skapa en allmän osäkerhet kring signalementet på mördaren. I sina slutpläderingar nämnde dock Liljeros varken Engström eller någon förväxlingsteori.
I hovrätten såg däremot åklagarsidan plötsligt möjligheten att dra nytta av Engströms vittnesmål genom att hänvisa till att försvarets eget vittne hade berättat att han kort tid efter skotten hade fått ”klara och rediga svar” från Lisbeth Palme om mördarens signalement. Till och med den omtalande förväxlingsteorin ville åklagare Anders Helin nu vända till sin fördel: Att vittnen gett skiftande signalement sänkte inte deras trovärdighet, det kunde ju handla om en sammanblandning av Engströms klädsel. Efter denna vändning såg advokat Liljeros plötsligt anledning att kalla ett nytt vittne. Under rättegångens sista dag begärde han att få hålla förhör med tidigare kriminalkommissarien Gösta Söderström. Det var Söderström själv som kontaktat Liljeros och varit angelägen om att få medverka i rättegången.
Gösta Söderström var nu inte vem som helst. Natten då Olof Palme mördades tjänstgjorde han som högsta yttre befäl i Stockholm och han var dessutom förste polis på attentatsplatsen. Nu ville han ge sin berättelse om hur Lisbeth Palme – svårt chockad av det fruktansvärda som hade hänt – inte varit i stånd att beskriva mördarens utseende eller klädsel. På fråga från åklagare Helin förklarade Söderström varför han bett om att få höras i domstolen: därför att han i tidningarna kunnat läsa om hur just Helin i sin slutplädering lutat sig mot Engström och påstått att Lisbeth redan på mordplatsen beskrivit mördarens kläder. Själv hänvisade Söderström till Hans Holmér när han påstod att Engström i själva verket var en ”elefant” som försvårat utredningen.
För att förstå vad som hände under den sista rättegångsdagen under hovrättsförhandlingarna mot Christer Pettersson behöver vi känna till lite mer om Gösta Söderströms förhållande till den mordspaning som han själv varit med att dra igång den där kalla vinternatten. Redan måndagen efter mordet intervjuades Söderström i Expressen och ifrågasatte den officiella tiden för polisens första larm. Detta blev upptakten för en konflikt mellan Söderström och spaningsledningen som kom att påverka hela Söderströms liv. Den pensionerade kommissarien blev en del av den brokiga skaran privatspanare som ordnade protestmöten och konferenser. Han blev en av anhängarna av det omtalade polisspåret och brukade på årsdagarna av mordet ringa in till Ring P1 och berätta sin historia om den manipulerade larmtiden. Det var privatspanarna som drivit på för att Stig Engströms uppgifter borde tas på allvar och att han därför borde få vittna i rättegångarna, men det var också en av de mest drivna kritikerna som sedan såg till att hans historia väl där inte fick stå oemotsagd. Söderström hade ett civilkurage som gjorde att han inte tänkte tillåta att Christer Pettersson skulle fällas på felaktiga grunder. I hovrätten friades Pettersson i en enig dom.
Tilläggsprotokollen som ingen läste
Att Engström kallades som försvarsvittne fick en viktig följdverkning. Det var ingen som förstod det då, men kanske var det denna följdverkan som till slut ledde fram till att Engström idag blev åklagarkandidaten som Olof Palmes mördare. För så fort Arne Liljeros kallade Stig Engström som vittne fick åklagarna lämna in två kompletterande tilläggsprotokoll som innehöll de polisförhör med Engström från 1986 som de tidigare hade sorterat bort. I denna komplettering ingick också förhören med övrig personal på Skandia, vilket dåvarande spaningsledaren Hans Ölvebro senare skulle kalla för ett misstag.
Tilläggsprotokoll låter så formellt och sövande tråkigt. Det går att förstå varför ingen genast kastade sig över åklagarmyndighetens nysläppta handlingar, men den som tagit sig tid att läsa dossiern torde genast ha insett att det här var dynamit som kunde kasta omkull den pågående rättegången. I förhören med Engström blev alla motsägelser i hans berättelse uppenbara. Den som jämförde hans historia med förhöret som hållits med Skandias personalchef kunde lätt inse att det var Engström själv som börjat utreda sin egen utpasseringstid, och att han i rättegångsförhören sedan ändrat den.
Som om inte detta vore nog, kunde den vetgirige läsa ett märkligt förhör med Skandias säkerhetsansvarige Per Häggström, som tidigare arbetat som mordutredande polis. I förhöret med sina tidigare kollegor avrapporterade han sitt uppdrag från dem att diskret utreda misstankarna mot Engström. Det framgick att han hållit förhör, gjort rekonstruktioner och planerat att leta efter vapendelar i grafikerns rum. Om advokat Liljeros hade läst de här handlingarna torde han ha förstått att Stig Engström under en tid varit misstänkt för det mord som hans nu klient stod åtalad för. De journalister som hade till uppgift att granska utredningen och rättegångarna hade anledning att fråga sig om inte Engströms angelägenhet att få torgföra sin förväxlingsteori kunde bero på att det var han som var mördaren.
Privatspanarna misstänker Skandiamannen
Det skulle dröja till januari 1991 innan medierna tog upp de hastigt offentliggjorda förhören. Återigen var det Proletären som uppmärksammade Skandiamannen på hela uppslag, men nu fick han en helt annan roll än det felbehandlade nyckelvittnet. Nu handlade det istället om frågan: Varför utreds inte Skandiamannen? I en artikelserie granskade journalisten Olle Minell Skandia-utredningen. Tidningen släppte inte sitt polisspår utan kunde istället sätta misstankarna mot Engström i en kontext som handlade om den hemliga paramilitära strukturen Stay Behind som under flera år leddes av Skandiadirektören Alvar Lindencrona. Skandiahuset hade en gång varit den fastighet som var navet i de topphemliga Nato-stödda förberedelserna för motståndet vid händelse av en sovjetisk ockupation.
Men Minell hade också intervjuat de utredare som granskat Engström våren 1986. Ingen hade någon förklaring till varför utredningen inte fullföljts. Dåvarande spaningsledaren Hans Ölvebro ställdes till svars men förklarade lika korthugget som svävande att det fanns omständigheter som gjorde att utredarna bedömde att det inte fanns anledning till nya förhör.
Samma år gav den energiske Sven Anér ut den stencilerade dokumentsamlingen Fyra nycklar där ett kapitel ägnades åt en genomgång av oklarheterna och motsägelserna i Skandiamannens vittnesmål. Anér slog fast att det handlade om ”en icke-polisiär icke-utredning”. I sitt stencilerade nyhetsbrev Palmenytt – det som inte står i tidningarna, som han gav ut mellan åren 1993–2001, skulle han vid tillfällen återkomma till den bristande utredningen kring Skandiahuset.
I bröderna Kari och Pertti Poutiainens gedigna granskning Inuti Labyrinten (1995) behandlades särskilt framförallt mördarjaktens första timmar från polisens och Säpo:s respektive ledningscentraler, och det var därför inte signalementet på mördaren som stod i centrum. Däremot hade författarna intervjuat flera av mordplatsvittnena för att kunna göra sig en uppfattning om vad som hände under minuterna mellan skotten och polisens ankomst. Efter att själva ha pratat med Stig Engström kunde de i en fotnot sakligt konstatera att Engström lämnat flera oriktiga uppgifter och att de hade förståelse för att Holmér avfärdat honom.
I de större medierna visades inget intresse för att ställa Palmegruppen till svars för halvmesyren till utredning kring Skandiamannen. Ämnet dök emellertid upp i förbigående då Expressens reporter Jan Lindström bevakade en privatspanarkonferens på en Ålandskryssning i oktober 1992, där självklart såväl Sven Anér som Gösta Söderström deltog. Söderström berättade på nytt om sina tidsuppgifter från mordnatten men var också angelägen att tala om Skandiamannen, vittnet som åklagarna lutat sig mot trots att Söderström aldrig sett honom på platsen. Lindström raljerade över hur privatspanarna funnit en gemenskap i ”medias vägran att ta deras rön på allvar”. Han noterade att de hade ”kopior på allting” och portföljer fyllda med pärmar. Samtidigt menade Lindström att han också kunde ”beundra deras knäppighet”. Expressens rubrik var typisk och bestod bara av ett ord: ”Haveristerna”.
Skandiamannen blir åklagarvittne
Ett av den avgående Carl Bildt-regeringens sista beslut i september 1994 var att tillsätta en ny kommission med uppdrag att granska Palmeutredningen. Kravet på en sådan granskningskommission hade väckts i en motion av en grupp yngre socialdemokratiska riksdagsledamöter, men beslutet var föranlett också av den kritik som riktats mot mordutredningen i SVT:s Norra Magasinet. Innan kommissionen var klar med sitt slutbetänkande skulle riksåklagaren (RÅ) fatta det unika beslutet att begära resning i Högsta domstolen till nackdel för Christer Pettersson. En helt förbisedd detalj i resningsansökan är att nu även det tidigare försvarsvittnet Stig Engström fanns upptaget i listan över vittnen som RÅ skulle ville höra vid en eventuell ny rättegång. Syftet var att han skulle berätta om mördarens flykt in på Tunnelgatan (något som Engström faktiskt aldrig påstått sig ha sett!) och att Lisbeth Palme tidigt kunnat beskriva mördaren för honom. I maj 1998 avslog Högsta domstolen RÅ:s resningsansökan.
I Granskningskommissionens över tusen sidor tjocka slutbetänkande från 1999 är Stig Engström däremot inte ens omnämnd. Under kommissionens arbete hade utredningens kritiker getts möjlighet att medverka vid en hearing för att framföra synpunkter på utredningen. Av det bevarade material som jag funnit på Riksarkivet tycks inte någon av kritikerna specifikt ha tagit upp Skandiamannen i mötet med kommissionen. Ett betydelsefullt arbetsmaterial var emellertid den särskilda granskning av delar av mordutredningen som två direktörer på Riksrevisionsverket (RRV) genomfört på kommissionens uppdrag. I RRV-rapporten redovisades Engströms påstådda dialog med Lisbeth Palme på mordplatsen, men det fanns också en notering om att utredarna i samtal med RRV-direktörerna 1996 hade ifrågasatt Engströms utpasseringstid.
När Skandiamannen ställdes till svars
I boken Cover-up: Palmemordet (1999) gjorde Sven Anér en vidräkning av Granskningskommissionens arbete. På karaktäristiskt vis varvade han polemiska utfall med faksimil på sin korrespondens med olika myndigheter. Nu kunde han också berätta om hur han 1989 först hade bjudits på te och skorpor i Skandias personalmatsal, men senare också konfronterat Engström om hans orimliga vittnesuppgifter. Veckan före jul hade han gjort en lista med alla märkligheter som han skickade inte bara till Palmeutredarna. I ett brev direkt till Engström ställde han frågan: ”Varför har du hittat på? Det vet jag inte. Jag ser dig i samma ögonblick som skotten smäller snabbt försvinna på jordens yta; efter ca 20 minuter dyker du upp igen på Skandia. Vad har du gjort dessa 20 minuter?”
Det här är enda gången som någon – journalist eller mordutredare – ställt de riktigt skarpa frågorna till Stig Engström. Bara Sven Anér gjorde det. Och i början av 1990 fick Anér ett pedantiskt handskrivet brev som svar. Istället för att svara på frågorna raljerade Engström över Gösta Söderström, som han påstod uppträtt fullständigt handfallet på mordplatsen. På ett lika förklenande sätt beskrev han ”lilla Anna” (Anna Hage), det unga vittnet som försökt starta Olof Palmes hjärta direkt efter skotten. Engström skrockade om att hon saknat tillräcklig utbildning och hur hon inte orkat med utfrågningen hon utsattes för i hovrätten.
1992 gjorde Stig Engström sitt sista medieframträdande då han för tidningen Skydd och säkerhet på nytt berättade sin historia från mordnatten, men också spekulerade om polisens misstag och hur mordet kunde ha gått till. Även rubriken till intervjun borde ingett betänkligheter: ”Vittnet som beskylldes för Palme-mordet berättar…”. Nästan ingen läsare hade nog hört talas om ett sådant vittne.
Medierapporteringen kring Palmemordet stannade av. Och vid de närmast pliktskyldiga uppsummeringarna i samband med årsdagarna omnämndes Skandiamannen aldrig som något spår, utan möjligen som ett namn bland andra vittnen. Men i de digitala diskussionsforumen om mordet kunde frågetecknen runt Stig Engström ibland komma på tal. 2011 skrev militären och författaren Anders Jallai spänningsromanen Landsförrädaren som handlar om hur Palmemordet var kopplat till hemliga paramilitära grupper i Sverige. Den påläste läsaren kunde också enkelt identifiera den utpekade mördaren som Stig Engström.
Till trettioårsdagen av mordet gav Viking Johansson ut Mordnatten – vittnenas berättelser (2016), en antologi med förhören från Sveavägen. Förhören med Engström låg direkt efter tidigare vice spaningsledaren Ingemar Krusells förord, där det framhålls att polisförhören förmedlar ”objektiva fakta” i motsats till de vilda teorier som i decennier omgärdat mordgåtan. Just dessa vittnesmål var också den huvudsakliga källmaterialet i Lars Larssons Nationens fiende – om mordet på Olof Palme som han gav ut på eget förlag. Detta var den första boken som i detalj tog sig an frågorna kring Stig Engströms uppgifter. Larsson redovisade hur nästan allt Engström berättat motsades av alla andra på mordplatsen. Samtidigt fanns det en detalj, nämligen uppgiften om ett vittne som stod skymd på Tunnelgatan, där Engström hade rätt. Och det enda sätt på vilket han kunde ha skaffat sig denna kunskap var att han faktiskt varit på plats sekunderna efter attentatet. Larssons bok tillförde egentligen ingen väsentlig ny information. Styrkan i framställningen låg istället i att han kunde göra Palmemordet till en klassisk pusseldeckare där en analys av vittnesmålen visade hur Engström inte passade in som vittne. På detta sätt förekom Larsson den argumentation som chefsåklagaren idag presenterade som power points.
Larsson var inte journalist till yrket och han hade ingen ambition att ställa Palmeutredarna till svars för den misslyckade utredningen. Larssons bok fick ingen större uppmärksamhet, men Kvällsposten gjorde en intervju med honom och publicerade ett utdrag ur ett bokkapitel. I tidningen fick även polisprofessor Leif GW Persson ge sina uppfattning om Skandiamannen. Professorn anmälde samma tveksamheter som han idag gjort till åklagarnas argumentering.
Skandiamannens återkomst
Det var först sedan Magasinet Filter i maj 2018 basunerat ut att de funnit den slutliga lösningen på mordgåtan som Skandiamannen kom på allas läppar. Tidigare samma år hade Anna Hage kommit ut med sin självbiografiska 30 år av tystnad – Mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme (2018). Hages historia berörde säkert många. Hon var den 17-åriga gymnasietjejen från Södertälje som en natt rusat fram till den blödande statsministern för att försöka göra en hjärtstart. Sedan blev hon det jagade vittnet som tvingades svara på frågor från både kriminalare och journalister. Hon kände sig otillräcklig. Tre år senare kastades hon in i de medialt uppmärksammade domstolsförhandlingarna utan att någon förklarat vad som förväntades av henne. I tingsrätten blev hon hårt grillad på ett sätt som även en utomstående hade svårt att förstå. I hovrätten brast det för henne. Rösten stockade sig, tårarna vällde fram. Efter en kort paus återupptogs förhandlingarna. I boken spelas förhöret upp på nytt men nu utifrån den unga Hages perspektiv. Åklagare Helin vill veta om hon sett någon person lite längre upp på Sveavägen. Det hade inte Hage, men hon verkar ha känt på sig att det inte var det svar som åklagaren ville ha:
”Mitt nej blir svagare och svagare. Jag förstår inte vad han är ute efter. Men då kom en förklaring: Alldeles före jag kom fanns ett vittne som sa att han var först framme vid Lisbet Palme och pratade med henne.”
Den man som Hage inte såg är alltså den man som enligt chefsåklagare Peterson inte kan ha befunnit sig på den platsen. Och som han därför hade velat hålla häktad för att få klarhet i om han vid just den tidpunkten istället sprang på Tunnelgatan med en nyss avfyrad revolver.
Hovrättens domare tog i sin domstol inte ställning till vem som kommit först fram till brottsplatsen utan nöjde sig med att konstatera att både Anna Hage och Stig Engström kommit först. De valde att tro på Engströms vittnesmål och spekulerade fritt: ”Det förhållande att de uppfattade Lisbeth Palme på olika sätt kan förklaras med att Lisbeth Palme kan ha känt ett större förtroende för Stig Engström.” Den man som domarna tillskrev denna förtroendeingivande egenskap anser idag chefsåklagare Peterson vara den misstänkte som inte går att komma runt och som därför inte gör det motiverat att fortsatt bedriva förundersökning.
Anna Hage skriver i sin bok hur mycket bättre det varit om hon redan i polisförhören hade fått ge hela sin berättelse, och prata om det som var viktigast för henne. Men poliserna ville inte höra om hennes ansträngningar för att få igång Olof Palmes hjärta. Om de tagit sig den tiden hade de redan från början förstått att det i hennes historia inte fanns plats för någon man i keps som gav henne instruktioner. Hage upplevde rättegångarna som en kränkning, där hennes ord inte togs på allvar. Det är väldigt lätt att förstå hennes känslor.
”Lösningen”
Våren 2018 förklarade alltså Filter i en serie artiklar att de funnit lösningen på Palmemordet, och till sommaren kom Thomas Pettersson ut med en bok som gav ytterligare fördjupning. Nu blev det tydligt att Hans Ölvebro inte alls hade haft något fog för sitt påstående om att utredarna 1991 inte behövde hålla nya förhör med Stig Engström. Pettersson var också generös med referenser till dem som långt före honom grävt i spåret om Skandiamannen. Något vapen kunde inte knytas till Engström, men det fanns personer i hans nära omgivning som hade revolvrar av rätt kaliber och sort. Engström var visserligen ingen känd Palmehatare, men sådana stämningar präglade hans umgänge. Författare Pettersson gav sin bok titeln Den osannolika mördaren (2018). Åklagare Peterson ville idag argumentera att han funnit en sannolik mördare, men mer än sannolika skäl hade han inte.
Och längre kom vi alltså inte, i alla fall inte mordutredarna. Men journalister och författare kommer inte att sluta skriva om Palmemordet eller Skandiamannen.
Det var de förmenta kritikerna av mordutredningen som tanklöst gav Stig Engström rollen som nyckelvittne, en roll som sannolikt gjorde honom svårare att utreda. Kritikerna lyckades övertala advokat Liljeros att höra Engström i rättegångarna 1989. Så släppte man in den som kallats för elefant i rättegångssalen. Men samtidigt innebar detta att Skandia-utredningen avhemligades, vilket varit förutsättningen för det fortsatta skeendet. Under årens lopp har det gjorts tre dokumentärer för tre stora TV-kanaler på temat att Christer Pettersson blandade ihop en knarklangare med Olof Palme. Det borde för de flesta framstå som en mycket långsökt teori, lika fantasifull som flera av de konspirationsteorier som förknippats med rättshaveristiska privatspanare.
Christer Pettersson fick, trots att han blivit frikänd, leva med att i offentligheten ges huvudrollen i en ”polisiärt uppklarad” mordutredning. Idag fick Sverige en ny semi-officiell Palmemördare. Den viktigaste slutsatsen borde vara att medierna har en viktig uppgift att ifrågasätta även denna officiella halvlösning.
Krister Peterson beklagade idag att de tidigare mordutredarna aldrig förhörde Stig Engström som misstänkt. Under de år Engström var i livet fanns det bara en tidning som ställde de kritiska frågorna till spaningsledningen: Proletären. Och bara en journalist som ställde Stig Engström mot väggen: privatspanarnestorn Sven Anér.
Det var alltså bara de ofta så förlöjligade privatspanarna som, när det begav sig, insåg behovet av fortsatt utredning av Skandiamannen.
Oavsett om man tror att Engström är skyldig eller inte borde det vara lätt att hålla med chefsåklagaren om att det vore bra om polisen redan 1986 hade kunnat gå till botten med alla frågetecken som han omringas av. På så sätt hade vi kunnat få veta om misstankarna stärkts eller om han kunnat avföras.
De som inte accepterade Christer Pettersson som en semiofficiell Palmemördare ställde alltså de relevanta frågorna. Därför finns det alla anledning att inte heller nu acceptera den semi-officiella lösningar som definitiva. Chefsåklagaren hade utlovat en berättelse om vad som egentligen hände på Sveavägen minuterna före skotten. Det löftet infriades inte. Han kunde inte underbygga en gärningsbeskrivning som förklarade när Stig Engström skulle ha upptäckt Olof Palme eller sätta ett vapen i handen på honom. Och om Engström verkligen var mördaren så gick det inte heller att utesluta att han hade medhjälpare.
Med en nedlagd förundersökning så lämnar poliserna och åklagarna det aktiva analyserandet om vad som egentligen hände under mordnatten. Tidigare har de kunnat utreda med stöd av förundersökningssekretessen. Nu måste journalister, forskare och allmänhet beredas tillgång till större delar av förundersökningsmaterialet. Krister Peterson har redovisat de slutsatser han menar att han kunnat dra av nuvarande utredning. Det måste nu bli möjligt att kritiskt granska underlaget för den bedömningen.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
