PO Enquist och Palmemordet

Litteratur PO Enquists reportage Ett svenskt vintermord har fått dubbel aktualitet genom författarens bortgång och Palmeutredningens nedläggning. Torsten Rönnerstrand benar ur en text som tycks ha allt och lite till.

Per Olov Enquist var en av den svenska litteraturens giganter. När han dog den 25 april 2020, efterlämnade han några skådespel och berättelser som kommer att leva ett starkt liv långt in i den framtid då alla vi andra är döda. Ett exempel är väl först och främst debutdramat Tribadernas natt (1975), men också romaner som Nedstörtad ängel (1985), Kapten Nemos bibliotek (1991), Livläkarens besök (1999), Lewis resa (2001) och Boken om Blanche och Marie (2004).

Det hindrar inte att Enquists kanske mest minnesvärda text är av ett helt annat slag. Vad jag tänker på är det svårkategoriserade mästerverket Kartritarna från 1992. Insprängt i denna mångbottnade kombination av självbiografi, essäsamling och politiskt manifest finns ett mycket långt kriminalreportage som bör kunna bli ett av de viktigaste dokumenten, när man i en avlägsen framtid ska beskriva Sverige under de dramatiska decennierna kring millennieskiftet 2000.

Reportaget heter ”Ett svenskt vintermord” och dess huvudtema är det alltjämt ouppklarade mordet på Olof Palme. Enquist går igenom de olika teorierna med en källkritisk skärpa som slipats av under de år på 50-talet då han studerade historia för den legendariske historiedocenten och TV-profilen Hans Villius. Det ser man inte minst, när han analyserar den hatiska retorik som inflytelserika grupper på högerkanten riktade mot Palme och socialdemokratin. Likväl blir resultatet av hans källkritiska granskning att alla spåren förefaller att sluta blint.

Det fanns otaliga spår. Och de slutade alla till synes blint. Och andra kom till.

Den oändliga detektivromanen skrev sig nämligen själv och tjocknade till och följde, tyvärr, inga av genrens lagar: ingen slutlig samling i matsalen med alla misstänkta, ingen sammanfattning av trådarna, ingen skyldig som bröt samman och erkände.

Det var den oändliga svenska detektivromanen. 

”Ett svenskt vintermord” är den bästa text om mordet på Palme som jag läst, men i förstone kan den nog göra ett spretigt och ibland motsägelsefullt intryck. I sitt sökande efter gåtans lösning rör sig författaren över områden som kan tyckas ligga mycket långt bort från Palmemordet. 

Detta sammanhänger med en medvetet vald strategi som inte bara inspirerats av litterära föregångare, som till exempel romanförfattaren Ernest Hemingway och poeten Ezra Pound, utan också av den fantasieggande gren inom den moderna fysiken som kallas kvantfysik. Särskilt viktig för Enquist var därvidlag den så kallade komplementaritetsprincipen, som utvecklades på 1920-talet av den danske nobelpristagaren och före detta fotbollsspelaren Niels Bohr, en av kvantfysikens mest kända företrädare.

Denna både litterärt och vetenskapligt inspirerade strategi går ut på att mot varandra ställa till synes motstridiga bilder som genom sin inbördes spänning uttrycker en sanning som inte kan formuleras på annat sätt. Det är på detta som Enquist syftar, då han i boken Två reportage om idrott skriver: ”Bohr trodde ju att komplementariteten kunde användas på alla områden, filosofi, eller konst också, att det var i mellanrummen mellan de motstridiga bilderna hemligheten fanns”.

Det är alltså denna av kvantfysiken inspirerade strategi som Enquist utnyttjar, då han försöker kasta ljus över Palmemordet genom att mot varandra ställa en rad till synes disparata teman. Dit hör sådant som idrottshistoria, lyxiga skidsemestrar, den svenska välfärdsstatens uppgång och fall, psykoanalytiskt inspirerad socialpsykologi samt den Nobelprisbelönade kvantfysikern Werner Heisenbergs tankar om den så kallade osäkerhetsprincipen – på engelska vanligen indetermination principle.

Jag vet mig inte ha läst någon text som på ett så övertygande – och så humoristiskt – sätt pläderat för det som brukar kallas ”den svenska modellen

Utgångspunkten för reportaget är emellertid en solidaritetsförklaring med det socialdemokratiska välfärdsbygget. Det principiellt viktiga med Enquists insatser som politisk tänkare var ju att han lyckades förena ett stort mått av integritet och självständighet med en långsiktig trofasthet mot socialdemokratins grundvärderingar. Denna hållning beskrev han också i ett minnesvärt ”Sommar i P1” med de skämtsamma orden: ”Partiet har ibland lämnat mig men alltid kommit tillbaks.”

Denna inställning ligger också till grund för ”Ett svenskt vintermord”. Jag vet mig inte ha läst någon text som på ett så övertygande – och så humoristiskt – sätt pläderat för det som brukar kallas ”den svenska modellen”, det vill säga föreningen av solidaritet och personlig frihet. Här finns dessutom en i tonen skämtsam men i grunden mycket allvarlig uppgörelse med det han kallar för ”sossehatets fundamentalister”.

Enquists plädering för det socialdemokratiska folkhemsbygget får en god del av sin tyngd genom hans eminenta historiekunskaper. Hans resonemang tar genomgående sin utgångspunkt i solida fakta om det svenska samhällets utveckling. Detta gjorde honom också immun mot den stundom ganska lättviktiga utopism som under några år på 60- och 70-talen hotade att undergräva den svenska vänsterns trovärdighet. Det påminns vi om i de avsnitt av Kartritarna och självbiografin Ett annat liv som handlar om det så kallade ungdomsupproret. 

I dessa politiska stormar höll Enquist envist fast vid sin tro på en blandekonomi, där marknaden kunde balanseras av en stark stat med god förmåga att försvara medborgarnas intressen. Den ofta återkommande metaforen för denna blandekonomi har han hämtat från brödbakningens område. I en kärleksfull parodi på Jesu liknelser förklarar han att man för att åstadkomma ett smakligt bröd behöver både jäst och deg – både stat och marknad:

Socialdemokratin, sade han då till sina lärjungar, är såsom Jästen och Degen. Jästen är socialismen. Degen är marknaden. De som vilja äta av brödet veta att jästen tagen änschi är omöjlig att äta, se endast på Sovjetunionen huru folken plågas under den osmakliga Jästen Kommunismen. Ej heller Degen enbart är möjlig att inmundiga. Är ej den amerikanska Kapitalismen ett exempel på detta? De stackarna får bara äta Degen. Endast en lagom mängd av Jästen i denna deg får Degen att jäsa och bli ett gott och ätbart bröd. Sålunda är det med socialdemokratin.  

Vad gäller synen på stat och marknad framstår Enquist alltså som en klassisk socialdemokrat. Man blir därför inte särskilt förvånad över självbiografins vackra idolporträtt av den åldrade Ernst Wigforss, den framsynte finansminister som räddade Sverige från de ekonomiska kriser som på 30-talet drabbade många andra länder.

Enquists uppslutning bakom den klassiska socialdemokratin kunde man 1984 också följa i hans dramadokumentär Strindberg – ett liv som alltjämt finns tillgänglig i bokform och som sex timslånga filmavsnitt i SvT:s Öppet Arkiv. Den mest positivt skildrade gestalten i denna lysande dramaserie var Strindbergs intill döden trogne välgörare Hjalmar Branting – den blivande statsministern och ledaren för Socialdemokraterna – som i filmen spelas med stor pondus av den unge Tomas Bolme. I stark kontrast till de övriga personerna i kretsen kring Strindberg framstår Branting här som oföränderligt modig, klok och lojal.

Detta betyder alltså att vi befinner oss på trygg och välkänd mark, då Enquist i början av sitt reportage hyllar det socialdemokratiska folkhemsbygget. Så är det emellertid inte alls, då han längre fram i texten tar stöd i socialpsykologiska teorier om ”samhällets undermedvetna”. Särskilt tydligt blir detta när han talar om Sverige som ett samhälle med ”frostskador i själen”:

Det var frostskador i själen som blivt synliga. Det var oerhört skrämmande. Tänk om varje ansikte kunde beskrivas så. Frostskador i själen, osynliga. Hur många hade egentligen frostskador i själen som vi aldrig sett?

Tänk om också Sverige. Om vi.

Att Palmemordet skulle ha orsakats av ”frostskador” i samhällets undermedvetna är en teori som kan tyckas väl spekulativ, men den har djupa rötter i Enquists författarskap.

Att Palmemordet skulle ha orsakats av ”frostskador” i samhällets undermedvetna är en teori som kan tyckas väl spekulativ, men den har djupa rötter i Enquists författarskap. I Kartritarna och många andra böcker skriver han om en lång rad verkliga eller fiktiva individer som fått ”frostskador i själen”, därför att de på olika sätt försökt att täcka över sina förträngda känslor av skuld och skam. Därmed vidrör han förmodligen något som också gäller honom själv. Mycket talar för att mer eller mindre väl maskerade skuldkänslor också präglat hans eget liv. 

I den riktningen pekar inte minst debutdramat Tribadernas natt (1975) och uppföljaren Till Fedra (1980). Dessa texter kan läsas som förtäckta bearbetningar av Enquists känsla av skuld gentemot sin första hustru. Anledningen till skuldkänslorna – och därmed frostskadorna i själen – tycks ha varit att han trots god vilja inte förmått ge henne den känsla av att vara behövd som hon längtat efter.

Försummelserna gentemot första hustrun tycks dock inte ha varit den enda orsaken till Enquists skuldkänslor och därmed sammanhängande ”frostskador i själen”. Det verkar också ha funnit mycket annat som plågat hans samvete. Dit hör något som han utförligt berättat om i självbiografin Ett annat liv – den problematiska relationen till den pietistiska och starkt dominanta modern.

Att modersrelationen varit ett problem styrks av Från Regnormarnas tid (1981), ett historiedrama som utspelar sig i Köpenhamn vid mitten av 1800-talet. Särskilt tydligt är detta i några av dialogerna mellan två av dramats huvudpersoner, sagodiktaren H C Andersen och skådepelerskan Hanne Heiberg. I dessa mestadels fiktiva samtal framgår att de båda protagonisterna bär på ”frostskador i själen” och en hemlighållen skuldproblematik som tycks ha stora likheter med författarens egen. När Hanne Heiberg avslöjar att hon känner skuld för att hon skämts för sin mamma, går tankarna till vad Enquist i Ett annat liv berättat om sin egen problematiska modersrelation. 

Skådespelerskan Hanne är naturligtvis i många avseenden mycket olik Enquist, men det hindrar alltså inte att de tycks bära på en likartad skuldproblematik. Detsamma gäller också om många andra av personerna i hans dramer. I några fall tycks han – medvetet eller omedvetet – ha försökt blanda bort korten genom att förlägga skuldproblematiken till livsöden som ytligt sett är mycket olika hans eget. 

Så är det inte minst i Bildmakarna (1998) och det efterord som avslutar pjäsen. Här är det Selma Lagerlöf som får utgöra exemplet. Enquist driver sålunda tesen att hon fått ”frostskador i själen” av skuldkänslorna gentemot sin alkoholiserade pappa. I efterordet skriver han:

En omfattande forskning har visat hur skuld och skam skapas också bland de oskyldiga [—] Förtigande, inre isolering, skamkänslor, hat till dem man älskar. Och skuld, skuld, skuld. Men Selma visste intet om de alldeles normala reaktionsmönstren på denna onormala situation. Hon hade bara levt i situationen. Och hon teg om hur det hade gett frostskador i hennes själ, teg, utom i sina böcker.

Hos Enquist möter vi alltså en lång rad människor vars förträngda känslor av skam och skuld givit dem ”frostskador i själen”. Men detsamma ska alltså enligt ”Ett svenskt vintermord” på ett liknande sätt ha drabbat det svenska samhällets undermedvetna på ett sätt som kan ha medverkat till mordet på Olof Palme.

Vad denna gemensamma skam egentligen skulle bero på blir dock inte riktigt klart i ”Ett svenskt vintermord”. Likväl tycks den ha att göra med ett glapp mellan sken och verklighet. Det antyds i Enquists kommentarer till de förhör i riksdagens konstitutionsutskott som sommaren 1988 följde i den långdragna mordutredningens spår. Här knyts ”frostskadorna” och skammen till kontrasten mellan det svenska samhälletes officiella fasad och förruttnelsen i dess ”källarvåning”:

Den lilla byns trygghet sönderbruten. Frostskador i själen. Och en värld, i det svenska samhällets källarvåning, som byborna aldrig anat existensen av. Och medan sommaren tätnade satt byborna i en sönderslagen självsyn och betraktade framför TV-apparaten KU-förhören, som tycktes bekräfta bilden av att något ruttnade inifrån. Att det inte var mördaren som var problemet i det av oss så högt älskade vintermordet. Att det var jägarna, och i grunden vi själva.

Att den fulländade utopin var en förfalskning: traktorkonst. 

Den sommaren hände det något med den svenska självsynen. Det blev naturligt att beskriva det politiska livet som konspiration, fördöljande, ormgrop, bilderna blir plötsligt annorlunda. Man söker inte längre sanningen om en mördare; man söker efter den inre förruttnelsens håla.

Denna bild av ett ruttnande samhälle kan tyckas svårförenlig med Enquists välkända beundran för Olof Palme och hans långvariga engagemang för det socialdemokratiska folkhemsbygget. 

Men detta är ju bara den ena av de två varandra motsägande bilder av Sverige som målas upp i ”Ett svenskt vintermord”. Som en komplementär motbild fungerar bland mycket annat den till synes ovidkommande oberättelsen om författarens vänskap med den legendariske idrottsledaren Gösse Holmér, pappa till polischefen Hans Holmér, som i ett inledningsskede ledde utredningen om mordet på Olof Palme.

Gösse Holmér ska förmodligen ses som en symbol för det folkrörelsestyrda idrottsliv som för den mycket unge Per Olof Enquist blev ett värmande och humant alternativ till känslokylan och ensamheten i hans pietistiska barndomshem. 

I flera böcker berättar Enquist hur han som ung flydde till idrotten från indoktrineringen i den frikyrkliga miljö där han växte upp. Som barn drömde han sig bort till ”fotbollens förtrollande värld” och när han blivit lite äldre var det idrottandet som befriade honom från ”trons fångenskap”. Särskilt tydligt är detta i självbiografin Ett annat liv. Här kontrasteras den slutna och inkrökta konservatismen i de frikyrkliga kretsarna mot öppenheten och den mänskliga värmen i den mera världsligt inriktade fotbollen:

Byn är indelad i en ogudaktig och en andlig halva.

Den andliga domineras av släkten Enquist, i viss mån under ledarskap av modern, som ju dock är ingift. I den världsliga finns ett Folkets Hus där det ryktesvis ibland anordnas dans, samt ett fotbollslag, som under några år på 40-talet får namnet Kometlaget. […] Förbindelserna mellan byns fromma del och den världsliga delen är få, barnet har aldrig sett en match på nära håll – av naturliga skäl, alltså modern – men fotbollsreferaten i lokaltidningen Norra Västerbotten berättar om att något utöver det vanliga ständigt sker där, västerut. […] Söndagarna, när han just strömmat ut från gudstjänsten i bönhuset, går han ut på gården, står bakom nyponhäcken, hör det svaga bruset från det som sker i byns västra och ogudaktiga del.

Denna konflikt mellan kyrkligt och världsligt får hos Enquist ett inslag av ideologiskt laddad kulturkamp. I sitt motstånd mot den kyrkliga konservatismen förenar sig idrotten med Folkets Hus, folkrörelserna och den framväxande välfärdsstaten:

Att planen är så liten och dålig, särskilt diket irriterar gästande lag, är dock ett problem. Man måste skaffa en bättre plan, och ansöker om stöd hos kommunen. Den ideologiska konflikten mellan byns andliga och ogudaktiga del drivs då till sin spets.

En likaledes positiv men delvis mycket annorlunda roll fick idrotten också, när Enquist under åren 1969–1971 levde med sin familj som ”exilförfattare” i Berlin. I Ett annat liv berättar han om hur han under denna period flydde från ett eroderat äktenskap till Hertha Berlins ligamatcher på Olympia-stadion. På det sättet försökte han också undfly det som i självbiografin beskrivs som den ”gåva” från exilen som det var nästan omöjligt att tacka nej till – det vill säga alkoholismen. 

Ett trösterikt alternativ erbjöd idrotten också under de svåra decennierna fram till början av 90-talet, då Enquists alkoholproblem började växa honom över huvudet. Under åren av tungt drickande i Köpenhamn och Paris 1979–1993 blev fotbollen återigen en välbehövlig styrkekälla. År 1986 kunde han som reporter följa det danska landslaget under världsmästerskapet i Mexiko. Men under de mörkaste åren som svårt alkoholiserad hemmaman i Paris fick han dock nöja sig med nostalgiska minnen av sin ungdoms idrottande eller med läsning av de svårforcerade matchreferaten i den franska fotbollstidningen L’Équipe.

Om Enquist hade varit i livet hade han nog med kraft vänt sig mot chefsåklagare Krister Peterssons försök att sätta punkt för utredningen.

Mot denna bakgrund förstår vi kanske varför idottsledaren Gösse Holmér får bli en antites till bilden av ett Sverige med ”frostskador i själen”. Han framstår som en symbol för den humanitet och mänskliga värme som den unge Enquist fann i idrottsrörelsen. Men han står kanske också som en kontrast till sin son, den självutnämnde mordutredaren, vars oförmåga att ”lyssna till rörelsen” nog bidragit till att gåtorna bakom Palmemordet ännu inte fått någon lösning.

När lösningen kommer vet vi inte, men om Enquist hade varit i livet hade han nog med kraft vänt sig mot chefsåklagare Krister Peterssons försök att sätta punkt för utredningen. Hur som helst är det signifikativt att han i sin minutiösa granskning av fallet aldrig nämner den senast utpekade gärningsmannen.

Att Enquist i motsats till Petersson aldrig utpekar någon gärningsman skulle naturligtvis kunna ses som svaghet. Det hindrar inte att ”Ett svenskt vintermord” förmodligen kommer att gå till historien som ett av den svenska kriminaljournalistikens mästerverk.

Detta beror till stor del på textens rent litterära kvaliteter. Dit hör den raffinerade kompositionen, men också det osökta sättet att väva samman det konkret mänskliga med de stora historiska sammanhangen. I dessa två avseenden kan ”Ett svenskt vintermord” erinra om en annan av den svenska reportagelitteraturens mästare, Sven Lindqvist.

Likväl finns det nog en ännu viktigare förebild. Arbetssättet i ”Ett svenskt vintermord” påminner också starkt om något som Enquist berättat om i sin sjävbiografi. Nämligen den uppbyggliga berättelsen om hur han under sin studietid på 50-talet lärde sig källkritik av historikern Hans Villius.

Innan han definitivt övergått till litteraturhistoria […] har han planerat att bli historiker. […] Han förs av docenten Hans Villius in i källkritiskt tänkande enligt den gamla Weibullska skolan, och skriver en trebetygsuppsats om Hitlers ordergivning mellan klockan 12.00 och 17.00 den 25 augusti 1939. […] Villius är en lysande förundersökningsledare. Allt blir en nästan kriminologisk uppgift. Misstänksamheten är en dygd, sanning alltid ett tvivelaktigt begrepp. Hans studenter betraktar snart alla historiska texter som manipulerade. Man bör tro sig förd bakom ljuset. Undersökarens uppgift är att avslöja detta med hjälp av källkritik. Efter en tid ser han historien som en kriminalroman av engelskt snitt, där de misstänkta i sista kapitlet samlas i biblioteket och mördaren, alltså de etablerade historiska sanningarna, eller snarare de segrare som producerar historiens lögner, avslöjas inför läsarens häpna ögon.

Det är detta arv från Hans Villius som återbrukas i ”Ett svenskt vintermord”. Här demonstreras en källkritisk metod som för mig framstår som den allra viktigaste delen av det intellektuella arv som Enquist fört vidare till eftervärlden.

***

Följ Arena Essä på Facebook