Narcissism Allt oftare hörs oroliga stämmor som talar om att narcissismen brer ut sig i vårt samhälle. Visa talar rent av om en rådande narcissistisk epidemi. Tommy Gunnarsson är inte lika övertygad.
Att vi i vårt västerländska, och sedan decennier alltmer individualiserade och jag-fixerade samhälle, skulle leva mitt i en pågående narcissistisk epidemi kommer nog knappast som en överraskning för de flesta av oss. Den alltmer populära tanken och föreställningen basuneras ut av både rena tyckare som akademiker och forskare. En ganska stor andel av oss skulle nog inte heller vara främmande för att det de facto var så att denna tanke är korrekt. För vem som helst som tar del av offentligheten, inte minst i den virtuella världen, möts dagligen av företeelser som tycks premiera narcissism och narcissistiskt beteende. Men finns det någon sanningshaltig grund bakom påståendet om att vi i vår tid och västerländska samhälle lever mitt i en narcissistisk epidemi?
Jag vill först klargöra vad man oftast menar med påståendet om att vi lever mitt i en narcissistisk epidemi. I de flesta fall menas så klart inte att var och varannan person i västerlandet på grund av individualism, sociala medier, kändisdyrkan, kroppshysteri, selfies etc. helt plötsligt som genom en smitta patologiskt gått och drabbats av en narcissist personlighetsstörning, även om det finns ett antal forskare som ställer sig bakom tesen om en narcissistisk epidemi som menar att det finns en tydlig korrelation mellan dylik epidemi och att antalet människor med verklig diagnostiserad narcissistisk personlighetsstörning är stadigt ökande i antal. Vad man oftast avser, och som denna text valt att fokusera på, är att det först och främst på ett socialt och kulturellt plan råder en narcissistisk epidemi, vilket man vidare menar är ytterst allvarligt och för samhällsutvecklingen alarmerande nog i sig.
En renodlad narcissistisk personlighetsstörning drabbar procentuellt en relativt liten del av befolkningen i vilket västerländskt eller annorstädes samhälle du än hamnar i. Störningen präglas av en starkt överdriven känsla av självhävdelse, uppblåst självbild, grandiosa föreställningar om det egna jaget och ett starkt behov av att befinna sig i centrum, samt bristande empatisk förmåga. Även om de flesta av oss knappast har narcissistisk personlighetsstörning så rör vi oss alla inom ett narcissistiskt spektrum. En så att säga sund narcissism där viljan att vara omtyckt och få bekräftelse av andra tjänar oss alla att ha, inte minst sett ur en överlevnadssynpunkt. Du finner helt enkelt knappast en människa utan egoistiska drivkrafter. Ingen undslipper heller att någon gång hänge sig åt narcissisten inom sig på ett sätt som får negativa konsekvenser, även om det för en normalperson så klart aldrig leder till en genomgående livslång social dysfunktionalitet och destruktivitet i relationen till självet och andra människor.
Vad förespråkarna för en narcissistisk epidemi ställer sig bakom är att ett premierande av ett narcissistiskt beteende kommit att genomsyra vårt västerländska samhälle och kultur allt mer och mer, på ett sätt som leder till ökade negativa konsekvenser för både individ och samhälle, inte minst i form av problem med mellanmänskliga såväl som samhälleliga relationer och fragmentering av viktiga och gemensamma moraliska värden.
Tanken om ett ökande narcissistiskt beteendemönster i vårt moderna västerländska samhälle är inget som kommit på senare tid. Psykologer har länge diskuterat om det finns ett ökande narcissistisk beteende i och med modernitetens intåg. Inte minst har man, om man ser till tiden före internetåldern, pekat på konsumtionssamhället som en källa till en ökande narcissism. Vad som är nytt är ett allt högljuddare tal om att det just nu råder vad man vill kalla för en narcissistisk epidemi.
År 2009 kom de amerikanska psykologerna Jean Twenge och Keith Campbell ut med den ytterst framgångsrika boken The Narcissism Epidemic: Living in the Age of Entitlement. Boken rör främst den amerikanska kulturen och samhället, men både Twenge och Campbell har sedan bokens utgivning, och genom vidare utgivning och inte minst flitigt förekommande i sociala medier och föreläsningar på nätet, kommit att bli de mest tongivande och opinionsbildande talespersonerna för att det just nu råder en västerländsk narcissistisk epidemi. Twenge och Campbell kan inte sägas ha varit först att uppfunnit själva tanken, men de får nog ändå räknas till de med akademisk forskarbakgrund som först populariserat idén för en större allmänhet.
Diagnosen att vi lever mitt i en narcisstisk epidemi vill Twenge och Campbell historiskt spåra till en utveckling av kulturella och sociala markörer som existerat sedan 1960-talet. Den narcissistiska sjuka som vi ser är, menar de, alltså inget som kommit med internets intågande, utan kan spåras tillbaka till sådant som konsumtionssamhällets intåg och idoldyrkan. Viktigt här är att veta att Twenge och Campbell inte ägnar sig åt myten att narcissism egentligen är ett uttryck för dåligt självförtroende. Skillnaden mellan narcissism och vanligt självförtroende är snarare att narcissism är en form av överdrivet självförtroende som dessutom är färgat av dålig empatisk inlevelseförmåga.
En annan myt gällande narcissism är att den alltid är fixerad vid det yttre. Twenge och Campbell är noga med att understryka att narcissism lika väl kan vara spirituell eller cerebral, alltså röra även det intellektuella och akademiska såväl som det mer kropps- eller materiellt fixerade. Den diagnos om en narcissistisk epidemi som Twenge och Campbell ser är alltså inte fixerad vid en särskild samhällsgrupp. Epidemin, menar de, är socialt och kulturellt inpräglad i hela samhället. Därav att de väljer att kalla det för en epidemi.
Diagnos utan att härleda till orsaker blir dock meningslös. Så vad för slags olika orsakssamband ställer Twenge och Campbell upp för sin diagnos om en narcissistisk epidemi?
Redan innan jag stötte på tanken och föreställning om att det råder en narcisstisk epidemi tänkte jag i liknande banor som Twenge och Campbell. Det är svårt för en människa med någon form av intresse av samtiden att inte då och då känna sig beklämd över samhällsutvecklingen och tycka att den går i en alltmer individualistiskt och därmed narcissistiskt färgad och skadlig riktning. Lägg därtill en viss gubbig motsträvighet gällande samhällstrender som jag odlat allt starkare genom åren. Efter att ha studerat Twenge och Campbells litteratur och föreläsningar blir jag dock ironiskt nog dock styrkt om att det är på det sättet, inte heller att det i en verklig mening råder en narcissistisk epidemi. Snarare tvärtom.
Låt oss återgå till frågeställningen om vad för slags olika orsaker som Twenge och Campbell ställer upp för sin diagnos om en rådande narcissistisk epidemi. De båda psykologerna anger en rada med orsaker av blandad kompott som blir svåra koppla samman logiskt. I vissa fall blir det inte särskilt övertygande, som när Twenge under en föreläsningsvideo filmad i Sydney drar upp amerikanska förmögna halvkändisar som frivilligt hyr in paparazzis att förfölja dem.
Givetvis vill Twenge ställa detta i ett större sammanhang gällande vad för slags tider vi lever i, men det är svårt att se detta som sammanhängande orsak till att vi skulle leva mitt i en narcissistisk epidemi. ”Sådant existerar verkligen på riktigt”, utropar Twenge under publikens skrattsalvor när hon presenterat företeelsen. Saken i sig är marginell i sammanhanget, och även om företeelsen uppenbart bottnar i uttryck för narcissism, blir det tveksamt hur Twenge kan koppla detta till en rådande epidemi. Att människor, särskilt i den övre klassen, gör för den stora allmänheten märkliga och skrattretande ting, inte sällan färgade av narcissistiskt beteende och avsaknad av självinsikt, för att stärka sin image är knappast nytt, och inget jag skulle sätta in som signifikant för just vår tid och verkligen inte av epidemiska mått.
Centralt i att påvisa att vi lever mitt i en narcissistisk epidemi är dock hos Twenge och Campbell mer finstilt än bara hänvisningar till sådant som vad en klick dekadenta amerikanska halvkändisar sysslar med. Sociala medier var Twenge och Campbell tidiga med att kritisera redan under början av 2000-talet, och i sin litteratur och sina föreläsningar som en rot till vad de menar är en pågående narcissistisk epidemi vill de dels trycka på den stora folkmassans dagliga användning av sociala medier. Twenge och Campbell talar här om en narcissistisk feedback-loop genom sociala medier som Facebook och Instagram, som belöningsmässigt skapar narcissistisk beteende i oss och av, ja, epidemiska mått.
Sociala medier har absolut gjort det möjligt för flertalet att synas och höras på ett ytterst radikalt annorlunda sätt än tidigare, men innebär det för den skull ett växande narcissistiskt beteende bland gemene människa? Innebär det ens ett växande behov bland oss att synas och höras? Vad är här normal vilja till social integrering med andra människor, som att hålla kontakter med nära och kära, få daglig bekräftelse eller att knyta nätverk, och det som mer drar åt ett narcissistiskt beteende av epidemiska mått som vi som individer och samhälle skadas av?
Twenge och Campbell är inne på viktiga frågor som naturligtvis bör ställas oss, men svaren de ger blir tveksamma att använda för att bevisa att vi just nu lever mitt i en narcissistisk epidemi, och enligt dem har en ytterst illavarslande prognos för vårt samhälle socialt och kulturellt. De talar om hur vi via sociala medier kan skapa och projicera ut en falsk självbild, vilken i sin tur leder till känslor av att inte räcka till och där det verkliga jaget isoleras. Men är det verkligen så här de flesta av oss använder sociala medier? Jag ställer mig inte främmande till att sociala medier medverkar till detta, särskilt på en individnivå, men att det lett till en narcissistisk epidemi just nu i vår tid bevisas knappast härav.
Twenge, Campbell och andra anhängare till deras tes tar också ofta upp influencers som symptom på en rådande narcissistisk epidemi. Här vill man ofta peka på den moderna tidens idolkult som nu fått sin absoluta narcissistiska kulmen. Inte heller detta är egentligen något som styrker tesen om en epidemi. Våra mycket olika medvetandenivåer kring hur sociala medier påverkar oss och vilka roller vi i dessa medier spelar är mer till hands för att adressera problemet med. De som ropar narcissistisk epidemi gör sällan eller aldrig det hela till en klassfråga, utan psykologiserar endast. Dessutom sker detta ofta vingligt på värdemässig konservativ grund, där den egna analysen och diagnosen epidemiskt får gälla hela samhället.
En annan orsak som ofta tas upp för att påvisa att vi drabbats av en narcissistisk epidemi är barn och ungdomars orealistiska förväntningar på livet och deras självcentrering, som också påstås ha ökat för varje generation. Ofta används det nedsättande uttrycket Generation Me om dagens barn och unga. Men på vilket sätt ska vi påtvinga oss själva att anta att vi lever mitt i en narcissistisk epidemi bara för att barn och ungdomar, som faktiskt dessutom befinner sig utvecklingsmässigt psykologiskt på en helt annan plats än vuxna, visar sig ha orealistiska förväntningar och är självcentrerade?
Konstruktivistiskt inriktade pedagoger och psykologer som Alfie Kohn, Brent Roberts, Grant Edmonds och Emily Grijavla har kritiserat Generation Me-argumentet som ett rent antagande med ytterst dåligt empiriskt stöd. På konstruktivistisk grund vill jag också luta mig på att Generation Me-argumentet haltar avsevärt för att kunna påvisa att vi verkligen lever mitt i en narcissistisk epidemi. Detta motargument går i all sin enkelhet ut på att varje ny generation torde vara mer narcissistisk än den föregående, inte på grund av den tidsålder de lever i, utan i vilken utvecklingsfas de befinner sig i. Kort och gott, som psykologerna Roberts, Edmonds och Grijavla uttrycker det i en artikel från 2010 i tidskriften Perspective on Psychological Science: ”Varje generation är Generation Me, tills de växer upp”.
Vårt samhälle är knappast en empatisk och självuppoffrande motsats till en narcissistisk epidemi, men narcissism och epidemi är två ganska starka begrepp att gemensamt använda för att beskriva vår nutid. Ökad självupptagenhet, ett allt aggressivare individualistiskt samhälle, mindre av kollektiva visioner, våra liv på sociala medier är företeelser att analysera, problematisera och ifrågasätta. Menatt beskriva det som att just vårt nutida samhälle skulle lida under någon narcissistisk epidemi, eller ens mer av narcissism än tidigare generationers samhällen, tycks baseras mer än något annat på värderande argument snarare än empiriska.
Och om vi vill se till de mer empatiska och solidariska krafternas fördel, inte minst nu när vi ska möta kriser som den rådande och ytterst reella Coronapandemin, kan vi fråga oss: Har vi råd att vara så fördomsfulla mot vår egen tid och oss själva?
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
