intervju Fredrik Arvidsson är en arbetslös 53-årig man som försöker bearbeta sitt liv och hitta ett sammanhang genom en egen videokanal. Han har under åren haft mycket psykiska problem och beskriver sig själv som socialt isolerad. Dagens Arena möter en man i det som brukar beskrivas som utanförskap.

»Att ett litet virus kan orsaka så stor skada och förödelse, och ha en så stor makt. Människor vill gärna se sig som herren på täppan. Men virusen har vi inte makt över.«

Fredrik Arvidsson sitter vid sitt köksbord och funderar högt, kameran är placerad på ett stativ så han syns i en rak vinkel, snett framifrån. På furubordet ligger högar av böcker, där står en hudkräm, ett örtsalt och några vitaminpillerburkar kring tallriken som han äter ifrån.

Sedan corona-pandemin delvis stängde ned samhället och det sociala umgänget i Sverige har många tvingats vänja sig vid att leva mer isolerat, med begränsad kontakt med vänner och familj. Men för Fredrik Arvidsson är isoleringen och ensamheten vardag. Han har gått hos många psykologer och kuratorer genom åren, men inte fått något bättre svar än att han lider av någon form av depression eller ångestproblematik.

– Jag har känt mig som utanför hela livet … outsider brukar jag kalla mig. Jag har stått utanför och tittat in när alla andra människor har haft det mysigt och trevligt med varandra.

Mitt möte med Fredrik börjar när jag upptäcker hans twitter-konto under hösten. Hans profilbild och presentation väcker min nyfikenhet. Det verkar så totalt oförställt och ärligt.

Fredrik Arvidsson. Bilden föreställer en man som tittar rakt in i kameran, och ser butter, nästan arg ut. Presentationstexten lyder: ”Arbetslös. står inskriven på Arbetsförmedlingen med kod 61 som personer med (psykisk) funktionsnedsättning kan tilldelas”.

Jag scrollar i flödet, läser hätska inlägg om regeringen och svensk migrationspolitik, delade från invandringskritiska sajter, men också mer personliga funderingar om ensamhet och ibland någon bild på bostadskvarteret i Sundsvall. Följarna är drygt 20 personer. Jag hoppas att någon ska trycka lajk på de mer personliga inläggen. Jag går in igen på kontot, flera gånger, tills det en dag är borta. Då hittar jag honom istället på Facebook. Jag skriver ett meddelande och skickar en vänförfrågan.

”Jag pratar gärna med dig. Om min historia är tillräckligt intressant för en artikel vet jag inte” svarar Fredrik.

Några månader senare, i mitten av mars, tar jag tåget till Sundsvall. Under tiden sedan jag först kontaktade honom, har Fredrik Arvidsson hunnit stänga ned även sitt Facebook-konto och starta upp en Youtube-kanal, som hunnit få ett par hundra följare.

– Jag har hållit på och startat upp Twitter och Facebook flera gånger. Med Facebook är det ju ofta så att man följer sina vänner och sin familj, nu har ju jag i och för sig inte så många vänner eller familj och så, men jag kände att jag inte vet om jag vill trycka upp mina vardagsfunderingar om mitt liv i ansiktet på dem. Så jag tänkte att det är bättre med en Youtube-kanal, och jag tror att jag också kunde få mer spridning för mitt material på Youtube än på Facebook, berättar Fredrik Arvidsson när vi slagit oss ned på Scandic hotell för att äta lunchbuffé.

Fredrik Arvidsson på Stora torget i Sundsvall. Foto: Elsa Persson

Dessutom har han ett konto på den ungdomsdominerade plattformen TikTok med över 3 000 följare.

– Ett videoklipp där har ju setts över 170 000 gånger, det är när jag säger: ”Ah, nu spelar grannen hög musik igen, nu är jag tvungen att ta en Sobril”, säger Fredrik och skrattar lite.

På Youtube-kanalen är innehållet inriktat på Fredriks vardagsliv och funderingar, inte mycket handlar om hans politiska åsikter. På Twitter är det för lätt att halka in på det politiska, tycker han, och då kan man lätt bli »förblindad av allt negativt som händer i världen«. Dessutom, menar han, brydde sig ingen om vad han sa på Twitter, eftersom han är en okänd person.

– Om jag skulle säga nåt på Twitter skulle analysen vara att: Ja, där ser ni en sådan misslyckad, bitter människa på samhällets botten, som är bitter över sin egen livssituation, det är de som uttrycker såna där politiska åsikter. Och jag skulle bara vara en kliché där. Men genom min Youtube-kanal kan förhoppningsvis folk lära känna mig lite mer på djupet och se att jag har fler bottnar än så, säger Fredrik Arvidsson.

Lyssna på Fredrik om sina Youtube-följare här:

 

Fredrik syftar på de politiska och invandringskritiska åsikter som han haft länge – långt innan det blev mainstream, som han säger. Men det han säger om migrationspolitik kanske kommer fram för att jag ställer de frågorna, jag vill undersöka vad som ligger bakom den starka misstro han hyser mot de stora medierna och politiker. Han säger att han i dag främst är arg över den stigmatisering han menar att han och fler har blivit utsatta för: »anförde man någon kritik mot invandringspolitiken var man en hemsk människa«. Men samtidigt står politiken inte längre i fokus för det han vill förmedla, säger han.

Den politiska aktivismen började i Grön ungdom, dit han lockades av ett engagemang för miljö och djur. Vegetarian var han länge, fram tills att hälsoproblem fick honom att börja äta fisk.

– 1989 tågade ett relativt stort demonstrationståg mot kärnkraft genom Stockholm, det gick jag med i. Men jag har alltid varit väldigt mycket kärnkraftsmotståndare, jag tänkte mycket på skogsskövling, och har alltid månat mycket om djur, säger Fredrik Arvidsson.

Jag har ju levt väldigt isolerat under många år, och jag tror att det ytterst handlar om att bli sedd av andra.

Senare tog invandring över på hans agenda. Han säger att det hängde ihop med en växande känsla av att känna sig som en främling i sitt eget land: »Överallt, i affären, tunnelbanan pratades det olika språk jag inte förstod«. Han gick med i Sverigedemokraterna, där han var medlem mellan 2005 och 2010.

– De ville att jag skulle engagera mig aktivt i partiet och jag tänkte att det kan jag väl göra men efterhand insåg jag att med mina psykiska problem skulle det inte bli så bra för mig personligen och kanske inte för partiet heller. Det här var på den tiden när det var väldigt stigmatiserande bara att rösta på SD men framförallt att arbeta aktivt verka för deras politik.

Sin videokanal startade han när han var nere på botten.

– Jag har ju levt väldigt isolerat under många år, och jag tror att det ytterst handlar om att bli sedd av andra. Det kan ju vara lite känsligt att lämna ut så mycket av sig själv som jag gör, men jag hade ändå ingenting att förlora, jag hade ingen position eller så, och om folk tycker jag är lite konstig spelar det inte mig någon roll.

Vad innebär det, att du inte hade något att förlora?

– Jag var väldigt frustrerad över min livssituation, jag kände att jag inte fick någon hjälp från Arbetsförmedlingen, och jag kände att jag hade nått en återvändsgränd här i Sundsvall. Jag såg inte hur jag skulle kunna komma vidare, jag såg inget ljus i tunneln.

Kanske är det känslan av att inte ha något att förlora, att inte behöva bevisa sig för någon som utmärkte Fredriks Twitter-profil, och som går igen i videokanalen. Vem kan vilja titta på det här, kan man tänka. Betraktelser om till stora delar alldagligheter som väder och mindre åkommor. Men Fredrik har byggt upp en stadig, om än hyfsat blygsam, skara följare – i skrivande stund närmare 500 – som skriver kommentarer och mejl.

– Jag hade sagt i nån video att jag ser kameran som en vän liksom, jag har ju levt så isolerat och inte pratat så mycket med folk, men med kameran får jag en del sagt som jag annars inte skulle få sagt … och då hade han – han eller hon – sett den videon och skrev att ”du ska veta att kameran är vi, för oss är du en vän” och det tyckte jag värmde faktiskt. Om min Youtube-kanal kan ha en sån funktion är det bra. Och det var nån som skrev nu i natt, att hon för att somna brukar ligga och lyssna på min röst. Sånt är ju rätt kul att höra också.

Häromdagen knackade det – för ovanlighetens skull – på dörren och där stod en kvinna som sett en av hans videos.

– Så jag öppnade och så kom hon in med en påse med tallrikar, koppar och glas som hon gav till mig eftersom jag i en video hade sagt att jag bara hade ett glas hemma och en tallrik, och hon tyckte jag behövde fler av den varan. Så satte vi oss ned och pratade lite, det var ju fantastiskt snällt av henne.

Mår du bättre av interaktionerna och att ha många följare och sådär?

– Ja, jag tror det. Samtidigt som det kan vara lite påfrestande ibland. Jag tänkte på det igår faktiskt … att, tänk … jag har ju 208 prenumeranter nu på Youtube, det har bara kommit på en och en halv månad. Men hur skulle jag reagera om folk slutade prenumerera på min video-kanal? Om jag laddar upp videor och ingen gillar och jag får ingen respons alls … det skulle nog vara jobbigt.

Självporträtt, Fredrik Arvidsson i sitt kök.

Men det som har påverkat honom mest sedan han startade videokanalen är att han har fått kontakt med framför allt en person som har tipsat honom om att han borde gå igenom en neuropsykiatrisk utredning.

– Han eller hon har sagt, efter att ha kollat på mina videor, att de indikerar tydligt att jag borde genomgå en neuropsykiatrisk utredning med frågeställningen autismspektrumtillstånd.

Det är numera något som Fredrik Arvidsson sätter sin tilltro till; att han kan få en diagnos om autism-spektrumtillstånd som i sin tur skulle göra att många bitar i hans liv föll på plats.

– Det kan innebära att jag kanske kan få genomgå en sån utredning och få svar på frågor om varför jag är som jag är och varför mitt liv blev som det blev. Och de svaren kanske jag inte hade fått om jag inte hade startat den där Youtubekanalen så för bara den saken var det ju bra att jag startade Youtube-kanalen.

Han funderar mycket över att han inte har något stort socialt behov och samtidigt känner sig utanför det sociala liv som pågår omkring honom.

– Jag tror att det finns många ensamma människor här i Sverige, men jag tror att jag lider mindre än de flesta av ensamheten. Jag är ingen som går runt och tänker ”åh, jag skulle vilja träffa en kvinna och leva i förhållande”, det är inte som att jag går runt och tänker att jag är jätteledsen för att jag inte har några barn eller sådär. Så är det inte. Men det är klart att jag har undrat: vad beror det på? Varför vill jag inte ha några nära relationer? Utsattes jag för något traumatiskt när jag var barn eller vad beror det på?

Fredrik Arvidsson har bott i flera olika städer och arbetat och studerat inom olika områden. Han arbetade under många år som personlig assistent, och startade ett nätforum för att diskutera yrkesrollen som personlig assistent.

– Det blev ganska framgångsrikt det där, men det beror väl på att jag har förmågan att snöa in på nånting. Det är en fördel med den här personlighetstypen som jag är.

Han har också arbetat inom hemtjänsten, men säger att det var för intensivt och att han inte mådde bra av det.

Nu har han varit arbetslös sedan 2014, lika länge som han har bott i Sundsvall. Åren har innehållit ett antal praktikplatser som inte lett någonstans och besked som uteblivit. Koden funktionsnedsättning i Arbetsförmedlingens system fick han redan i tidiga 20-årsåldern – nu är han 53 – men det skedde på »lite lösa boliner«, så under 2016–2017 utredde Arbetsförmedlingen honom för att återigen slå fast: kod 61. Men också: arbetsförmåga på 50 procent, med rekommendation om att söka sjukersättning på resterande 50 procent. Sedan dess har inte så mycket hänt med det, säger Fredrik, förutom att han till slut – våren 2020 – fick kontakt med en så kallad Sius-konsult på Arbetsförmedlingen, som hjälper inskrivna personer som har funktionsnedsättning.

På frågan om vad han helst skulle vilja jobba med säger han fotograf eller videograf, och skrattar till:

– Ja, det är väl lite orealistiskt. Men annars kanske jag skulle vilja syssla med något administrativt, med datorn kanske, ha lite kolleger som man säger hej till och frågar hur det är. Men det primära ska vara att jag inte arbetar med mig själv som redskap, alltså inte vara nån undersköterska eller sådär, utan att jag kan arbeta med något administrativt till exempel och ha lite socialt vid sidan om, det skulle vara bra … och så en arbetsmiljö som inte är för stimmig, och med massa intryck.

Det var en dröm som gick i uppfyllelse när jag kom in på konstutbildningen, då var jag jätteglad. Men perioden där var jättejobbig för jag mådde väldigt dåligt.

Förutom att han tycker att han är bra på att skriva och fotografera lyfter han fram att han är punktlig som sina bästa egenskaper: »jag är extrem på den punkten«.

Jag frågar Fredrik vad han tänker om sin egen situation som arbetslös: vad som krävs för att få ett arbete och vad som skulle kunna göras bättre, för att han och fler skulle kunna få ett jobb.

– Ja, det är en stor fråga. Men om man läser platsannonserna så efterfrågar de en personlighetstyp som inte motsvarar mig. Man ska vara extrovert, man ska vara positiv och tycka om människor och såna där saker. Det är för mycket fokus på att personerna ska vara på ett visst sätt istället för att inse att personer som inte är så utåtriktade har kvaliteter som andra kanske inte har, och de kan också göra ett bra arbete. Men ytligt sett, när man läser platsannonserna, verkar det vara något som inte efterfrågas och det kan ju vara en sak som gör att man misströstar litegrann.

Han har inga stora förhoppningar om något reguljärt lönearbete, utan snarare någon form av lönebidragsanställning.

– Det skulle väl innebära någon tusenlapp mer i månaden, så rent ekonomiskt skulle det inte vara jättemycket, säger Fredrik, som tycker att det värsta med hans nuvarande situation är osäkerheten, från månad till månad, vad gäller inkomster.

– Jag har ju en livsdröm och det är att nån gång flytta ut i en stuga i skogen, och det kan jag inte göra under rådande omständigheter, då måste jag ha det lite bättre ekonomiskt ställt.

Även om Fredrik inte tror att hans arbetslöshet direkt beror på invandring, gör han en koppling mellan frågorna på samhällsnivå.

– Om man har en stor invandring så blir det en större konkurrens om de jobb som kan komma ifråga för många, som är okvalificerade och subventionerade anställningar. Klart att jag tänker på det viset.

Invandring påverkar också möjligheten till en bra välfärd, menar han.

– Till exempel socialbidragsnormen har väl legat konstant lågt under väldigt lång tid. Och utan den här massiva invandringen tror jag att vi kunde ha höjt den lite.

I 20-årsåldern gick Fredrik Arvidsson en konstnärlig utbildning i Stockholm. Men det ledde inte dit han hade hoppats.

– Det var en dröm som gick i uppfyllelse när jag kom in på konstutbildningen, då var jag jätteglad. Men perioden där var jättejobbig för jag mådde väldigt dåligt, hade väldigt mycket psykosomatiska besvär: svårt att andas, tryck runt bröstkorgen, hjärtklappning, panikångestattacker. Jag hade väldigt svårt med det sociala samspelet så jag fick liksom inga vänner där, utan det enda jag gjorde var att hålla på med konst och sådär.

Han beskriver utbildningen som »ett smörgåsbord av olika kurser och workshops«. Friheten var stor, men samtidigt mådde han hela tiden dåligt. När han avslutat utbildningen började han ta antidepressiva preparat, så kallade SSRI, vilket han menar tog död på hans lust att arbeta konstnärligt.

– Och i dagsläget har jag 560 000 kronor i studieskulder vilket härrör från det här – jag har ju gått tre års förberedande också – så ibland tänker jag att ja, det där var väl kanske inte så väl investerade pengar, och så väl investerad tid, för att jag gick in för det, jag tog det väldigt seriöst, och sen så blev det ingenting. Så där har jag väl känt att jag är lite besviken att det inte ledde fram till något konkret.

Ändå kan han se att det han gör med sin videokanal i dag närmar sig ett konstnärligt uttryck

– Jag tror att jag genom min Youtube-kanal får använda mig av en del av den kunskap, och kanske begåvning, som jag har och som ledde mig fram till att jag började hålla på med konst. Jag får en användning för det nu faktiskt och det är ju bra, positivt.

*

När jag sporadiskt följer Fredriks Youtube-inlägg följande månader får jag veta att han så småningom har fått beviljat att göra en utredning för autism-spektrumtillstånd. Han har också nyligen startat upp sitt Twitter-konto igen.