Historia Frågan om dödshjälp är åter aktualiserad. Men debatten behöver ett historiskt perspektiv, inte minst i en tid då vi upplever en lågkonjunktur för människovärdet, skriver Mattias Irving.
Den nyligen uppblossade debatten om dödshjälp är viktig och rimlig att föra. Men den saknar ett historiskt perspektiv som ställer den enskilda individen i relation till dels den grupp hon representerar, och dels till samhället och dess syn på människovärdet. Man måste inte hemfalla åt slippery slope-argument för att se farorna med att medelst humanitära argument göra praxis av dödshjälp, i en tid då vi upplever en lågkonjunktur för människovärdet och vi ännu inte vet åt vilket håll debatten är på väg.
Närhelst en diskussion behöver föras om urholkandet av människovärdet så finns det anledning att begrunda den snabba förvandling av politiken som skedde i Weimarrepubliken under 1930-talet. Men inte för att vi antydningsvis skulle vara på väg att gå samma dystra öde till mötes, utan för att det är ett av de mest pedagogiska och väldokumenterade historiska exemplen på hur en progressiv nation kunde regrediera och inom loppet av ett fåtal år börja gå i rakt motsatt riktning.
Dödshjälp delas som regel upp i kategorierna aktiv och passiv. I Tredje riket introducerades den tredje formen: Den obligatoriska dödshjälpen. Aktion T4 initierades av Hitler den 1 september 1939. Med detta program påbörjades historiens största ”barmhärtighetsmord” på en stor grupp människor som inte befanns livsvärdiga enligt nazisternas ideologi. De var människor som vem som helst, men i vissa fall hade de vad vi brukar kalla för nedsättningar – fysiska eller mentala. I andra fall var det bara så att de fungerade på sätt som inte uppfattades som typiskt för tiden och kontexten de levde i. De hade vad vi idag brukar kalla normbrytande funktionalitet.
T4-programmet blev generalrepetitionen inför Förintelsen, och det samhälleliga motståndet mot programmet var ljummet. Inte minst mojnade kritiken genom effekten från filmer som Ich klage an (”Jag anklagar”, en alludering på Emile Zolas berömda brev J’accuse – ett finurligt sätt att anlägga en för extremhögern tacksam stämning av modig intellektuell dissident mot ett dogmatiskt etablissemang, vilket också är precis det scenario som utspelar sig i filmen. I själva verket kritiserade Zolas brev antisemitismen och delade inte några ärenden med det Tredje riket). Där anfördes ett brett spektrum av känslomässiga argument för varför det är nåderikt att avsluta vissa liv.
Propagandaminister Joseph Goebbels, som gjort beställningen av filmen, hade som bekant känsla för tonalitet. Han visste att den breda medelklassen kunde förmås att gå med på nära nog vilken inhuman politik som helst, om man lyckades aktivera rätt stämningar i anslutning till diskussionen. Mord på tiotusentals personer höljdes i ett sentimentalt, självförhärligande skimmer som lät den breda tyska medelklassen intala sig att man egentligen var modig och framsynt som vågade ta steget att avsluta dessa ovärdiga existenser.
I praktiken flöt därmed två distinkta frågor samman till en: Å ena sidan huruvida dessa funkisar (ett mer vardagligt samlingsbegrepp för människor med funktionsnedsättningar eller normbrytande funktionalitet) kunde leva värdiga liv, en fråga som helt och hållet berodde på samhällets humanitära ambitioner. Å andra sidan huruvida dessa funkisar själva var livsvärdiga, det vill säga om deras kroppar förtjänade att få finnas till. Den redan luddiga språkliga distinktionen mellan värde och förmögenhet (eller förmåga, till såväl kropp som själ) suddades ut.
Med denna och liknande propagandainsatser var tanken snart planterad att det faktiskt existerade en sådan sak som statliga barmhärtighetsmord. Denna nya tanke åtföljdes av en stämning av upphöjt allvar och nyktert övervägande som lät många tyskar smickra sig med att kalla sig realister, förmögna att fatta svåra beslut för Tysklands och industriellt avlivade individers bästa. De idealister som protesterade mot det systematiska gasandet av icke normenliga kroppar målades ut som verklighetsfrämmande och moraliskt veka – psykologiskt omogna att fatta den sortens beslut som frågans allvar krävde. Mord blev dygdigt, och dödsgas blev ett nödvändigt inslag i den tyska statsapparaten.
30-talets tyska medborgare var ingalunda några monster. Däremot bar många på betydligt våldsammare erfarenheter än vad den överväldigande majoriteten av svenskar gör idag, och med dessa erfarenheter förändras ofta synen på frågor om liv och död. Alla hade förlorat någon, antingen i det stora kriget som hade fått sitt slut i nesligt nederlag 1918, eller i pandemin Spanska sjukan som härjade samma period.
Men i grund och botten besatt dessa tyskar förstås samma känsla för anständighet och medmänsklighet som vem som helst i vår egen tid. Den insikten ger det starkaste tänkbara argumentet för varför propaganda såsom Ich klage an är så farlig. Ingen, vare sig då eller nu, är helt immun mot känsloargument och samtidens strömningar. Känsloargumenten överlever, då som nu, på att rikta publikens blickar bort från den politiska dimensionen, där människors möjlighet till liv och hälsa i hög grad är beroende av majoritetens villighet att lägga resurser på omsorg och inkluderande samhällsutveckling. T4-programmets urholkande av människovärdet lär oss att den moralfilosofiska debatten idag inte vid någon punkt får frikopplas från diskussionen om samhället kan anses ha gjort tillräckligt.
Men den tyska avtrubbningen inför människovärdet kom och gick inte med det stora kriget. Bara några år senare, under 20-talets inledande år, stoppades tiotusentals ryska judar när de försökte fly från krig och förföljelser till dåvarande Weimarrepubliken. Istället för att tas emot och få en framtid hölls de i läger med förskräckliga levnadsvillkor.
I den hätska debatten som följde beskrevs dessa flyktingar som fundamentalt kulturellt annorlunda från tyskarna. De talade inte språket och beskrevs i tidningarna som omöjliga att integrera – och därmed som icke önskvärda. Den politiska högern krävde att dessa människor skulle deporteras och gränserna stängas. Vänstern som opponerade sig mot behandlingen av judarna anklagades samtidigt för att utnyttja flyktingarna för att vinna politiska poänger och godhetssignalera. Ja, detta var en talepunkt hos högerns flyktingmotståndare redan för 100 år sedan.
Dessa läger där de judiska flyktingarna samlades upp för att deporteras kom snart att kallas för “koncentrationsläger” (det var så ordet först myntades). Skapandet av lägren innebar en viktig första milstolpe för den tyska kulturens förråande och förvandling från Weimarrepubliken till det Tredje riket.
Så etablerades, långt i förväg och i två skilda kontexter, dessa båda fenomen som vi idag främst sammankopplar med Förintelsen, det mest genomgripande sammanbrottet för människovärdet i modern tid: Dels det systematiska gasandet av oönskade liv inom ramen för T4-programmet, dels samlandet av obekväma flyktingar i koncentrationsläger.
Möjligen är det inte en slump att det kommande storskaliga försöket att utrota ett stort antal olika grupper började med just dessa båda: flyktingar och funkisar. De liknar varandra. Båda grupper har att hantera ett ”mellanförskap”, där man samtidigt både är och inte är en del av resten av samhället.
Mellanförskapet tar sig uttryck i majoritetssamhällets simultana stämningar av likgiltighet och omsorg. Flyktingen ska ömsom bjudas in i samhället, ömsom få klara sig själv. Rent fenomenologiskt kan man säga att flyktingen görs till gäst i det nya hemlandet, någon som välkomnas att känna sig som hemma, men som snart uppfattas missbruka gästfriheten ifall hen skulle göra sig alltför hemmastadd, kräva att få bevara sina egna traditioner, konkurrera om jobb och bostäder på samma villkor som andra.
Det finns ett överväldigande stöd i samhället för att funkisar ska vara inkluderade i samhällslivet, men att bygga en ramp, göra tillgång till braille till en rättighet, eller ljudisolera ett rum ses som en oöverstiglig kostnad. Att anpassa det sociala umgänget på sätt som inkluderar uppfattas ofta som ett intrång på de övrigas frihet.
I attityderna kring båda dessa grupper återfinns ständiga föreställningar om en omåttlighet i de i grund och botten rimliga kraven på likvärdig behandling som borde komma av respekten för allas lika rätt till värde och värdighet. Hjälpen eller solidariteten blir antingen motvillig eller villkorad, ofta med förväntningar om särskild tacksamhet och lojalitet i utbyte. Inte minst flyktingen ska ofta förmås svära särskilda trohetseder, som det inte kommer an på övriga medborgare att svära.
Liksom är fallet med all ovisshet och tvehågsenhet så ger också denna dubbelhet upphov till ett slags samhällelig ångest, en kollektiv kognitiv dissonans som gör att många i majoritetssamhället känner sårbarhet när dessa frågor väcks. Hur ska man harmoniera den allmänna överenskommelsen om att vi som progressivt land står upp för människovärdet, med insikten om att vi ständigt misslyckas med att höja våra samhälleliga ambitioner för att möta denna överenskommelse?
Man kan för alla del peka ut att samhället rör sig i rätt riktning och att välfärdsstaten är en preliminär utopi, ett ständigt pågående projekt utan tydlig slutdestination. Men denna självbild måste ställas mot de senaste tio årens samhälleliga utveckling. LSS-debatten. Den tillfälliga asyllagen. De allt mer auktoritära inslagen i den politiska retoriken. Om allt värde är resultatet av arbete, så är det i den samhälleliga ambitionen att lägga kraft på att upprätthålla människovärdet som också detta värde får sin halt.
För majoritetssamhället fungerar både funkisar och flyktingar som skrattspeglar, både för de egna kropparna och för den egna kulturen. Genom att mötas i sina olikheter ser man sig själv i ett nytt ljus. I den bästa av världar är just skrattet den förlösande kraft som kan överbrygga dubbelhetens inneboende spänning, och bjuda in till självinsikt och fortskridande. Men för en fascistisk stat som tredje riket var det självreflekterande skrattet förstås aldrig en utväg. Ångesten fick ingenstans att ta vägen, så spänningen kunde bara förlösas genom ett fysiskt avlägsnande. Värt att nämna är förstås att även Tredje riket hade en självbild av att vara en i grund och botten god plats fylld av sedliga, moraliska och omtänksamma människor, där respekten för andra människors värde var grundmurad – om än försedd med en asterisk.
Därför var det så viktigt för Joseph Goebbels att ge tyskarna en moralisk utväg mellan de båda polerna som var att antingen exkludera eller ta hand om. Den mest radikala tänkbara exkluderingen, den obligatoriska dödshjälpen, omförhandlades genom sentimental propaganda till ett uttryck för det moderna samhällets mest civiliserade form av omhändertagande.
Om man idag vill söka paralleller till dessa ”barmhärtighetsmord” på funkisar, så tror jag inte att man måste söka sig till dagens dödshjälpsdebatt, fastän det även där alltjämt är viktigt att inte tappa det politiska perspektivet på om argument för dödshjälp skyler över en sänkt ambitionsnivå att ge människor vård och värdiga liv.
Istället finner vi den tydligaste parallellen i vår tids flykting- och migrationsdebatt, där idéer om flyktingläger och hjälp på plats sedan ett flertal år har torgförts som just omsorgsåtgärder, med liten eller ingen hänsyn tagen till den samlade kunskapen av erfarenheter från årtionden av flyktingläger runtom i världen. Men till skillnad från nazisterna har vi åtminstone givit dagens flyktingar möjligheten att själva välja huruvida de heroiskt föredrar en nåderik död på Medelhavet (kanske kan det ses som en fjärde kategori av samhällelig dödshjälp – hjälp till självhjälp) eller att låta sig brytas ner av en ovärdig livstid i flyktingläger. Kanske kan det bli föremål för ny sentimental propaganda om modet att avsluta sitt liv i förtid?
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
