Återupprätta det sociala kontraktet!

Ledare Januariavtalet är en fotboja för arbetarrörelsen. Socialdemokratin får inte glömma bort att det i avtalet står inskrivet en punkt om ökad jämlikhet. För hur länge kan man klaga över att högerpopulistpartier snor röster från en på den skriande ojämlikheten, och sedan inte säga något om vad man vill göra åt det? 

Socialdemokratin tappar väljare för att man under lång tid misskött fördelningsfrågorna, vilket skapat oro och aggressivitet. Den analysen gjorde den tidigare partiordföranden Göran Persson efter det usla valet 2018. En öppning för att vända utvecklingen kom i veckan. Då presenterades Per Molanders statliga jämlikhetskommission, en mer än tusensidig inventering av vad som kan göras för att öka jämlikheten.

Hans tes är att statens inflytande måste öka kraftigt på ett antal områden, där 30 år av marknadstänkande ökat orättvisorna och vidgat klyftorna. Att inkomstskillnaderna ökat beror främst på att de välbeställda, utan att anstränga sig så mycket, berikat sig på allt högre kapitalinkomster. Därför måste de mer resursstarka grupperna ta en större del av bördan för att vi ska få mer jämlikhet, menar Molander.

Det handlar bland annat om återinförd gåvoskatt och arvskatt, att en ny förmögenhetskatt utreds, att skatten på boende reformeras, och att vi få en översyn av beskattningen av fåmansbolag. Men de rika och deras stödtrupper behöver kanske inte sura. Den ovanligt påläste Molander kan peka på forskning som entydigt visar att mindre ojämlikhet ökar tillväxten. Den ökar också den sociala rörligheten och tilliten människor emellan. Vem kan vara emot det?

Vi kan vänta oss att liberalerna viftar undan den Molanderska utredningen med att den är en socialistisk relikt, något ur de förgångna. Men det är kanske tvärtom.

Men frågan om jämlikhet handlar inte bara om att bromsa växande inkomstklyftor, utan också om tillgång till utbildning, bostäder och anständiga villkor i arbetslivet. Där vill Molander att skolan måste bli ett mer statligt styrt system, där friskolorna inte ska gynnas ekonomiskt och att staten ska bli pådrivande för att det byggs billiga hyresrätter. Skolan och bostäderna är områden där ojämlikheten är uppenbar, inte minst därför att här synliggörs också den bristande integrationen. Molander menar att invandringen är en försummad möjlighet. De många unga nyanlända borde med bättre utbildning successivt kunna ta över från de allt äldre infödda svenskarna.

Men den bristande integrationen bromsar detta. Dagens Nyheter hade häromdagen ett reportage om en familj i Rinkeby, där åtta personer bor i en tvåa på 38 kvadratmeter. Äldsta barnet är en 17-årig gymnasist som försöker läsa sina läxor bland stojande småsyskon. Vilken chans har hon att lära sig ekonomi och juridik, för att förverkliga sin dröm om att bli företagare?

Vi kan vänta oss att liberalerna viftar undan den Molanderska utredningen med att den är en socialistisk relikt, något ur de förgångna. Men det är kanske tvärtom. Om marknadsliberalismens misslyckande blivit uppenbar på ett antal områden är förmodligen dags för en omprövning.

Januariöverenskommelsen med liberaler och centerpartister har beskrivits som en fotboja för arbetarrörelsen i de här frågorna. Men ökad jämlikhet är faktiskt en av de 73 punkterna. Och överenskommelsen kan rimligtvis inte hindra socialdemokratin från att markera en egen politisk rörelseriktning – detta vill vi göra om vi får de parlamentariska möjligheterna.

För hur länge kan man klaga över att högerpopulistpartier snor röster från en på den skriande ojämlikheten, och sedan inte säga något om vad man vill göra åt det? Återupprätta det sociala kontraktet är Molanders slutsats, alltså att människor får tillbaka känslan av att staten är en gemensam trygghet i en föränderlig värld. Det borde också vara socialdemokratins målsättning.