Vill vi återgå till det normala?

Ledare Pandemins effekter kommer att kännas under de kommande årtiondena. Men just på grund av att ingen säkert kan säga hur och när det här kommer att sluta, har vi fått en chans att diskutera vad det är för samhälle vi vill ha.

Varje kväll tumlar nya siffror över smittspridning och död över oss i nyhetsprogrammen. Man blir ofta trött. Inte blir man mer upplivad när på sistone också effekterna på ekonomin av coronan lyfts fram. Av det framgår att tillväxten faller och arbetslösheten stiger nästan överallt. Även om raset är lite mindre i Sverige än i den recession som vi ser i flera länder i vår omvärld är det hela djupt bekymmersamt. För vart ska ett extremt exportberoende land som Sverige sälja lastbilar, datautrustning och kullager om de potentiella kunderna stänger sina ekonomier och gränser?

Det tog egentligen bara några veckor i vintras för ekonomin att dyka ner i avgrunden. Bland en del ekonomer sprids därför vanföreställningen att ekonomin kanske kan vända tillbaka lika snabbt. När börsen under våren gått upp, samtidigt som dödstalen i coronan och arbetslöshetssiffrorna stigit, hur förklarar de som kallar sig experter denna absurditet?

Vi tror på att vi får ett vaccin snart, brukar marknadens aktörer säga. Dock hävdar folk med kunskaper om vaccinutveckling att vi har ett säkert vaccin mot coronan tidigast i mitten på nästa år. Det kommer knappast att fungera som ett trollspö, som gör att allting plötsligt går tillbaka till vad som betraktats som det normala. Och vill vi återgå till det normala?

Bland en del ekonomer sprids därför vanföreställningen att ekonomin kanske kan vända tillbaka snabbt.

Tvärtom ger pandemin åtskilliga öppningar för en omprövning av vilka vi är, som den permitterade flygvärdinnan som en dag sökte sig till sjukvården. Hur många kontor behöver vi? Kanske måste globaliseringens långa leveranskedjor av komponenter från Kina och Indien till tillverkare i väst bytas mot mer av lokal produktion. WHO-chefen Tedros Adhanom Ghebreyesus sa nyligen att pandemins effekter kommer att kännas under de kommande årtiondena. Just genom att ingen säkert kan säga hur det här ska sluta och när, har vi fått en chans att diskutera vad det är för samhälle vi vill ha.

Det räcker inte med de miljarder som hittills avsatts, främst för att skydda storföretagen och dess anställda. Nu behöver vi också också investeringar för att öka tillväxten, minska de växande klyftorna och uppfylla klimatmålen.

Sjukvården måste få nya miljarder för att klara vårdskulden och nya pandemier. En anständig bostadspolitik handlar inte om att kränga varor, utan om att slå vakt om mänskliga rättigheter. Därför behövs ett investeringsprogram för billiga bostadsrätter, gärna via ett statligt bostadsbolag. Befria allmännyttan från kommersiella låsningar.

En ökad statlig styrning av skolorna för att värna kvalitetskrav mot avkastningskrav borde vara möjlig att genomföra, utan att januariöverenskommelsen ställs åt sidan. Haveriet med sjukförsäkringen är nödvändigt att försöka reda ut, så att det gamla målet om 80 procent ersättning kan börja nås igen.

Och samhället formligen skriker efter investeringar för ett mindre fossilfritt samhälle, till exempel ett utbyggt elnät, batterifabriker, och mer till järnvägen. Vi behöver mycket mer kompetensutveckling, för alla de människor som under pandemin insett att de jobbar i fel yrken på fel plats. Och varför inte en tusenlapp som alla medborgare får, under förutsättning att den används till konsumtion av kultur?