Belarus Att Ryssland skulle anstränga sig för att rädda kvar Alexander Lukasjenka vid makten är långt från säkert. Relationerna mellan de två länderna är mer komplicerade än så, skriver Markus Alexandersson.
Det har i svensk nyhetsrapportering etablerats ett narrativ om att Alexander Lukasjenka är ”Rysslands man” och att Vladimir Putin till vilket pris som helst kommer att rädda honom kvar. Den ryska statsledningen är förvisso oförutsägbar och ingen utanför Putins krets kan med någon större säkerhet spekulera i den ryske statschefens nästa drag, men relationen mellan Putin och Lukasjenka har det senaste året varit mer ansträngt än kanske någonsin – och kanske är det därför inte alls så att Putin vill ha Lukasjenka kvar.
Belarus är inte Ukraina. I Ukraina är konflikternas geografiska dimensioner centrala och frågan om tillhörighet till väst eller Ryssland har en tendens att dela landet. I Belarus finns det också en västvänlig opposition, men landet är så sammanflätat – såväl kulturellt som säkerhetsmässigt och ekonomiskt – med Ryssland att vem som än blir landets statschef så kommer en ny ledning ha mer eller mindre goda relationer med Ryssland. Och dessutom vara fullkomligt beroende av sitt stora grannland. I de många och stora demonstrationer som ägt rum i Belarus sedan förra helgen är det bara oppositionens vit-röd-vita flaggor som syns, inga EU-flaggor eller ryska flaggor. Det finns en naturligt positiv inställning till Ryssland bland många av dem som nu kräver Lukasjenkas avgång.
Kanske hade Ryssland ett intresse inför valet att Lukasjenkas skulle skakas om, att han skulle fuska och agera på ett sätt som skulle få EU att kritisera honom – och därmed vända ryggen mot väst och söka värmen i Putins famn. Men efter den utvecklingen som vi har sett – som få kunde förstå skulle bli så kraftfull – måste den ryska statsledningen förhålla sig till de förutsättningar som nu gäller.
Att ställa sig på Lukasjenkas sida skulle därför skapa antiryska stämningar i Belarus, något Putin förmodligen gör allt för att undvika.
Putin kräver stabilitet och inflytande i Rysslands närområde och är livrädd för färgrevolutioner och uppror där regimer kastas överbord, sådana evenemang kan inspirera ryssar som tröttnat på sin auktoritäre ledare att göra samma sak. Men att Putin därför synligt skulle försöka rädda Lukasjenka ter sig otänkbart. Den ryska presidenten är rädd för att medborgare i länder som ingår i Rysslands intressesfär ska utveckla antiryska känslor och ställa sitt hopp om en bättre framtid till Europa. Därför är det rimligt att anta att Putin föredrar en god relation med det belarusiska folket och med en ny statsledning. Att ställa sig på Lukasjenkas sida skulle därför skapa antiryska stämningar i Belarus, något Putin förmodligen gör allt för att undvika.
Intresset för och kunskapen om Belarus har länge varit kraftigt begränsad i Sverige. Inte sällan har landet – mycket på grund av benämningen Vitryssland – förknippats med Ryssland och betraktats som en del av federationen. Alexander Lukasjenka och Vladimir Putin har också buntats ihop och betraktats som liknande fenomen, som att lika barn leka bäst. I själva verket ogillar de båda varandra. Relationen mellan Belarus och Ryssland har sedan Sovjetunionens upplösning 1991 har inte varit en enkel historia, snarare har de präglats av konflikter.
Den åttonde december 1991 träffades statscheferna för de tre sovjetiska republikerna Belarus, Ryssland och Ukraina i Belovezha i västra Belarus. De undertecknade då ett avtal som blev spiken i kistan för Sovjetunionen och starten för tre helt oberoende stater och samarbetet Oberoende staters samvälde.
Den 8 december blev ett symboliskt datum och valdes också för ceremonin då ett avtal om intentionerna om en union mellan Ryssland och Belarus undertecknades 1999, då mellan presidenterna Boris Jeltsin och Alexander Lukasjenka. Det skulle bli en union med bland annat gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, inre marknad och gemensam valuta.
Den 8 december 2019 var det 20 år sedan avtalet undertecknades. Dagen innan träffades republikernas presidenter Vladimir Putin och Alexander Lukasjenka för att komma överens om hur integrationen skulle fördjupas och avtalets intentioner bli verklighet. Planen var att dagen efter högtidligt underteckna en färdplan. Men det blev inte så. De båda statscheferna kom inte överens och frågan om hur relationen mellan Belarus och Ryssland skulle se ut framöver fortsätter att vara föremål för spekulationer och analys.
Relationerna mellan Belarus och Ryssland kan betecknas som ett stormigt äktenskap och har kännetecknats av återkommande konflikter. För Ryssland har betydelsen av en integration med Belarus varit viktig för landets strävan efter regional hegemoni. Belarus har å sin sida utnyttjat sitt läge mellan Ryssland och EU och dragit fördelar av ett geopolitiska navigerande. När Ryssland har försökt att reducera stöd och subventioner har Belarus svarat med hot om att förändra sin utrikespolitik och söka andra partners för att få så mycket stod som möjligt. Hur kommer det sig att relationerna i så stor omfattning har präglats av dessa cykliska konflikter?
I det enda demokratiska valet sedan Belarus blev självständigt efter Sovjetunionens fall valdes Alexander Lukasjenka 1994 till president. Han kom snabbt att nedmontera den bräckliga demokratin och genom förändringar av konstitutionen stärka presidentmakten och minska utrymmet för politisk opposition. Vad han också gjorde var att knyta landets identitet till rysk kultur och historia och uttrycka en vurm för Sovjetnostalgi. Han förespråkade integration med Ryssland, gjorde ryskan till officiellt språk och återtog symboler från Sovjettiden.
Militärt samarbete
Redan innan Lukasjenka blev president skrev Ryssland och Belarus under ett bilateralt avtal om ett gemensamt flygövervakningssystem och samarbete inom vapenindustrin. Det undertecknades också ett avtal som möjliggjorde ryska trupper i Belarus. Lukasjenka ville dock gå ännu längre och förutom militärt samarbete framförallt se ett ekonomiskt. Jeltsin och Lukasjenka signerade en deklaration som sa att ”Ryssland och Belarus har tagit ett historiskt steg på vägen om att förena de två broderländerna och folken. Den 25 december 1998 i Moskva har vi signerat en deklaration om skapandet av en unionsstat under det kommande året och ett avtal och en överenskommelse om garantier om jämlika rättigheter för våra staters medborgare på Rysslands och Belarus territorium”. Staterna skulle dock fortsatt vara suveräna och fullvärdiga medlemmar i det internationella samfundet.
Det var framförallt Lukasjenka som var drivande i integrationsarbetet. Det beskrivs ibland att en union var en möjlighet för honom att utöka sin makt och styra en statsbildning som var betydligt större än den stat han nu var president i. Redan några år tidigare lanserade han sig som slavernas frälsare och besökte två tredjedelar av Rysslands regioner. När avtalet undertecknades 1999 sa han att unionen ”skulle bli en motvikt till den unipolära världen som den hade utvecklats”. Vilken betydelse han såg i unionen understryks av hans uttalande om att ”stärkande av vår enighet är en historisk möjlighet för hela den slaviska civilisationen att överleva under de nuvarande dystra förutsättningarna för världens utveckling” .
Gemensamma arbetsgrupper började utarbeta innehållet i unionen. Entusiasmen i Kreml var ock begränsad, mest på grund av den alltmer tilltagande auktoritära riktning som president Lukasjenka gick, men också på grund av Belarus svaga ekonomi. Visserligen var inte Boris Jeltsin särskilt entusiastisk inför avtalet, men Vladimir Putin, som tog över som president bara veckor efter avtalet undertecknats, deklarerade att integrationsprocessen skulle ta flera år och att unionen mellan Belarus och Ryssland i princip bara skulle komma att existera på papper. Lukasjenkas budskap om gemensam fiende och ett slaviskt syskonskap funkade inte lika bra på Putin som det hade gjort på Jeltsin.
Avtalet stipulerade bland annat att ländernas monetära system skulle förenas 2005. Frågan om vem som skulle ha makten över valutan och hur övergången skulle gå till ledde till konflikter. Putin markerade den signifikativa skillnaden mellan kraften i de båda länderna och ville lösa diskussionen med att tydliggöra vem som förhandlade utifrån en styrkeposition. Man behövda “separera kotletten från flugorna”, sa Putin. Vid ett tillfälle föreslog han också att Belarus skulle införlivas i den ryska federationen och bli Rysslands 90:e beståndsdel. En gemensam kommission utarbetade trots allt ett förslag till konstitution för unionen. Den föreslog att unionen skulle bestå av två suveräna stater som skulle ledas av ett råd, inte en president som Lukasjenka tidigare hade velat .
Konflikter om energipriser
De många och återkommande konflikterna på 2000-talet skulle ha sin utgångspunkt i energipriser. När Belarus 2004 vägrade acceptera prishöjningar stoppade det ryska statskontrollerade bolaget Gazprom alla gasleveranser till Belarus. Lukasjenka sa då att ”våra relationer med Ryssland kommer nu att vara förgiftade av gas för en lång tid framöver”. Det visade sig också att energifrågan kom att dominera relationen mellan staterna . När Ryssland redovisade sina planer att höja gaspriserna 2006 uttryckte Lukasjenko en vilja om att närma sig EU. Han sa att ”utan intentioner att ansluta oss till EU så erbjuder vi ett ömsesidigt partnerskap”, samt att ”Belarus är inte en fiende till EU, vi är en partner. Vi är redo att samarbeta”.
Samtidigt som kontroverser om energipriser utspelades pågick förhandlingar om förverkligande av unionsavtalets delar, bland annat kring införande av en gemensam valuta. Dessa diskussioner kopplades också ihop med energipriserna och 2007 utmanade Moskva Minsk om att antingen anta unionen på Rysslands villkor och acceptera införandet av rubel eller att betala högre energipriser. Lukasjenka svarade med att vilja införa en ny transitskatt för den oljan som Ryssland skickade genom pipelinen Druzhba, den som försörjer såväl Belarus som resten av Europa med olja, men drog sedan tillbaka förslaget. Han upplevde att Ryssland utmanade Belarus position som självständig stat. I ett tal 2007 sa Lukasjenka att ”vi har klargjort att vi är en nation, att vi är suveräna, att vi är självständiga. Alla tycker självklart inte om detta. Särskilt inte de som betraktar Belarus, Ukraina och andra stater in en sfär av särskilt intresse”.
Relationerna blev snart bättre igen. Lukasjenka ändrade tonen mot Ryssland och i ett tal 2007 sa han att ”vi kommer alltid att stå med det ryska folket. Om du vill kalla oss Rysslands utpost i väst har vi inget emot det, vi har aldrig förnekat det” . Samma år lånade Ryssland 1,5 miljarder dollar till Belarus i utbyte mot garantier att få husera taktiska vapen i landet, som svar på USA:s uppbyggnad av en missilsköld i Centraleuropa. Belarus vände sig sedan mot väst och accepterade medlemskap i EU:s östliga partnerskap efter att Ryssland 2008 med militära krafter attackerat Georgien, vilket tydligt gjorde andra stater medvetna om att Ryssland var redo att attackera en grannstat .
Stämningen mellan länderna skulle sedan gradvis försämras igen och nå vad som kan kallas den sämsta under andra halvan av 2010. Den personliga relationen mellan Putin och Lukasjenka, trots deras många gemensamma referenser, blev allt sämre. Lukasjenka bojkottade mötet i Moskva med CSTO – den gemensamma säkerhetsorganisationen – och när Putin kom till Brest i Belarus i mars 2010 åkte Lukasjenka oväntat till Venezuela. Då hade det så kallade mjölkkriget – då Ryssland införde importförbud av mejeriprodukter från Belarus – rasat ett tag. Han vägrade också att först ratificera tullavtalet mellan Belarus, Ryssland och Kazakstan och kunde sedan på rysk tv – som har en betydande roll i den statliga propagandaapparaten – titta på ett antal dokumentärer under andra halvan av 2010 där han svartmålades och förlöjligades.
Precis som vid andra tillfällen skulle kalla relationer följas av goda och förstärka bilden av cykliska relationer och en ständigt pågående kamp. Ryssland förändrade delvis sin politik kring energiexport och sänkte tullarna mot Belarus som under 2011 fick både lån och lägre priser från Ryssland. I slutet av 2011 kom man överens om ett avtal som reducerade gaspriserna med 40 procent till Belarus och om en försäljning av 50 procent av aktierna i det strategiskt viktiga bolaget Beltrangaz till ryska Gazprom.
Erkände inte annekteringen av Krim
När Ryssland 2014 annekterade Krim och understödde kriget i östra Ukraina valde Belarus att inte erkänna annekteringen. Istället har man anammat en neutralitet och fortsatt handeln med båda länderna. Dessutom har man velat spela en roll som medlare och erbjudit sig medverka i fredsskapande insatser i Donbas. Det är ett ställningstagande som utmanat Ryssland och Belarus har kritiserats av rysk media för att istället för att erkänna ”återförenandet” med Krim vilja integrera sig själv med väst. Även beslutet att säga nej till etablerandet av en rysk flygbas i landet och införandet av visumfrihet för EU-medborgare har mötts av rysk kritik.
Dessa ställningstaganden bidrog till att nästan samtliga av EU:s sanktioner lyftes 2016. Strategin att i högre utsträckning vända sig mot väst med ambitionen att skapa bättre relationer har de senaste åren varit tydlig. Under firandet av självständighetsdagen i juli 2018 sa president Lukasjenko att Belarus inte kommer att välja mellan öst och väst. Landet skulle välja självständighet, fred och partnerskap med andra stater.
Intentionerna att fördjupa integrationen med Ryssland hade minskat sedan 2015 och Lukasjenka har alltmer betonat landets självständighet och har bland annat offentligt pratat belarusiska och anammat en typ av retorik som han tidigare förkastat. Andel av befolkningen i Belarus som vill ha en djupare integration med Ryssland har också minskat kraftigt under det senaste året. Vid den senaste undersökningen i början av 2020 är det för första gången mindre än 50 procent som stöder en integration med Ryssland. I januari 2018 stödde nästan 65 procent den uppfattningen.
Under 2018 presenterade gemensamma rysk-belarusiska arbetsgrupper 31 färdplaner för hur unionen skulle kunna gå vidare och hur integrationen skulle fördjupas och 21 av dem kom man överens om i november 2019. Som vid så många andra gånger under de senaste 30 åren är det frågan kring energipriser som stöter på mest motstånd. Världens största oljeledningen går genom Belarus och Ryssland skickar också stora mängder gas genom ledningar i Belarus. Belarus har inte många alternativ av leverantörer av energi och leveranserna har av Ryssland använts som påtryckningsmedel för att få Belarus att gå med på djupare politisk och ekonomisk integration. I januari i år fick Belarus bara en fjärdedel så mycket olja som man brukar från ryssland.
Det har länge spekulerats i att Putins lösning för att trots konstitutionens begränsning av antalet presidentperioder kunna fortsätta som president efter 2024 var en union med Belarus. När förslaget till den nya ryska konstitutionen behandlades för första gången i duman den 23 januari i år skulle Putin och Lukasjenka snart träffas för att försöka komma överens om hur integrationen mellan länderna skulle fördjupas och förverkliga den planerade unionen. När förhandlingarna havererade när Lukasjenka vägrade gå med på Putins krav kom förslaget om ett tillägg i konstitutionen, i ett tillägg från talarstolen, att nollställa hans perioder och säkerställa att han kan fortsätta som president till 2036, vilket sedan bekräftades i en folkomröstning tidigare i somras.
Inför presidentvalet i Belarus den 9 augusti greps i Minsk 33 ryska medborgare, förmodligen legosoldater tillhörande privatarmén Wagnergruppen, som av Lukasjenka anklagades för att vara utsända av den ryska staten för att destabilisera landet i samband med valet. Regimen i Belarus har också under en tid sagt sig vara medvetna om att det finns en aggressiv rysk informationskampanj som syftar till att försvaga Lukasjenka.
Det finns därför liten anledning att tro att Putin känner någon större entusiasm inför att rädda Lukasjenka. Däremot är det inget osannolikt scenario att Ryssland skaffar sig en positiv relation till en ny ledning i Belarus genom att aktivt vilja bidra till en övergång och påverka resultatet av den och med att erbjuda en fristad och en lagom pension till Alexander Lukasjenka och hans familj någonstans i Ryssland. Den demokratiska vågen i Belarus går inte att stoppa, för Putin handlar det om att inte sköljas iväg med den.
Litteraturförteckning
Böcker:
Donaldson, Robert H & Nogee, Joseph L, The foreign policy of Russia: changing systems, enduring interests, 3. ed., M.E. Sharpe, Armonk, N.Y., 2005, Enduring Interests, 2014
Artiklar på internet:
Gupta, Pritish. Russia-Belarus relations: The future of the union state. ORF. April 2020
Övrigt:
Public opinion poll: Support for integration with Russia plummeting in Belarus 2020.02.10 09:01
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
