Samhälle Många av oss har genomlevt en ovanlig vår. I huvudsak är det nog inte pengarna som dominerat våra tankar, utan tiden. Lars Ingelstam har läst en skarp och djärv text av författaren Marilynne Robinson.
“Compassion is on the ballot”. Medkänsla är vad det kommande valet i USA bör handla om! Detta blev ett ledtema på Demokraternas partikonvent tredje veckan i augusti. Med större intensitet och volym än på mycket länge pågår över hela världen debatter om vart våra samhällen egentligen är på väg. Många ser öppningar till grönare och/eller jämlikare strukturer då pandemins verkningar ska repareras. Andra pekar på högerpopulismens framryckning och behovet att återupprätta demokratin som livsform, inte bara som procedur. Fruktan och hot finns i debatten, men också framtidstro och hopp. Så är det också hos oss i Sverige. Jag återkommer till detta.
Romanförfattare med skarpsyn
Men först till USA, som har större problem än Sverige, men också större spännvidd i åsikter och flera lysande skribenter i det offentliga samtalet. Jag ska här hämta några viktiga punkter från en skarp och djärv essä av Marilynne Robinson: “What Kind of Country Do We Want”, i New York Review of Books (11 Juni, 2020).
Marilynne Robinson (född 1943) är känd och älskad för sina böcker från det tänkta landsbygdssamhället Gilead i den amerikanska mellanvästern (Gilead, Hemma och Lila) med den gamle prästen John Ames och hans unga hustru Lila som huvudpersoner. Hennes roman Housekeeping (1980, på svenska Två par systrar) betraktades som en sensationell debut. Robinson har fått Pulitzerpriset (för Gilead, 2005) och en rad andra litterära utmärkelser. Hon är en mästerlig romanförfattare (dessutom ”Obamas favorit”). John Ames brottas med centrala frågor kring vad det innebär att vara människa. Robinson har kallats en ”vardagens teolog”. Det fångar åtminstone något av hennes storhet.
Som essäist har hon ett brett register: USA:s historia, religion och vetenskap, politiska dagsfrågor av skilda slag. Det kan synas onödigt att sätta någon etikett på hennes världsåskådning, den talar för sig själv. Hon är radikal i ordets grundläggande mening men ytterligt medveten om faran med förenklingar. En punkt i essän (2020) är kritik mot mångas – inte minst hennes egna studenters – skrala förståelse av vilket samhälle som Karl Marx egentligen beskrev och analyserade. Historisk okunskap och slappa analogier finner denna milda tänkare upprörande, i synnerhet bland människor som välsignats med en universitetsutbildning.
”Vilket slags land vill vi ha?”
Denna skoluppsatsliknande rubrik inleder en essä som uttrycker både sorg och vrede. Coronakrisen har avslöjat en gemensam sorg, som har funnits länge under ytan. Det var bättre förr: USA:s historia har präglats av mening och optimism, en social jäsningsprocess, en kreativ oreda som gjorde livet i slutet av 1900-talet var bättre än i dess början. Men en period av förändring har gjort detta land till ”en missräkning för sina egna medborgare”. ”Jag finner inget teoretiskt språk för att beskriva eller tolka denna period av olycka”, säger hon. Om vi kan ta till vara den möjlighetslucka (hiatus) till befrielse som krisen trots allt erbjuder skulle det göra oss själva och hela världen gott. Men då måste vi fråga oss vilket slag av principer som vårt ”system” styrts av under de senaste decennierna.
Det handlar, menar Robinson, om att en särskild syn på värde och mål har trängt in i varje skrymsle av samhället. Grunden i den är egennyttan och det renodlade vinstmotivet. Inom denna tankemodell, som inte alls är begränsad till den ”ekonomiska” sfären, avfärdas osjälviskhet och generositet som skenhelighet eller självbedrägeri. En sådan grundsyn har befästs allt mer genom makt och övertalning.
Robinsons tolkning är att det inte handlar om profiten eller marknaden i sig. ”Allt tal om nationens rikedom, vilken har framställts som själva meningen och rättfärdigandet av Amerika, har samtidigt knutits ihop med en tvångsmässig föreställning om knapphet (scarcity).” Rikedomen och överflödet förklaras vara logiskt beroende av knapphetshushållning inom en rad områden: utbildningssystemet, naturvården, postväsendet… Arbetslönerna måste hållas låga, för att konkurrera med fattiga länder. Hur kommer det sig, frågar Robinson, att ”vi får höra, och tror på, att vi är det rikaste landet i historien och ändå kan vi inte få del av de förmåner som våra farföräldrar kunde få njuta av?” Polarisering, oerhörda inkomstklyftor och otrygghet följer i spåren av detta tänkande. Sparsamhet, för att inte säga snålhet, framställs som en dygd trots att den inte ens är nödvändig i ett rikt samhälle. Centralt är ”ett nollsumme-antagande om att all verklig rikedom är privat och att den minskar av avsättningar det gemensamma (community)”. Det är tragiskt och absurt om detta ska få styra nästan all verksamhet som är tänkt att tjäna det gemensamma bästa.
Detta dominerande tänkesätt är intellektuellt osammanhängande och – menar Robinson –skulle inte överleva 10 minuter i ett akademiskt seminarium av någon kvalitet. Hon pekar upprepade gånger på vilken enorm resurs som ett (i stort sett) välfungerande system av universitet och högskolor (colleges) utgör, och sörjer det faktum att dessa i dag till stor del förmedlar de missvisningar som utgör kärnan i hennes kritik.
Hur relevant är då hennes analys för resten av den kapitalistiska världen: Europa och särskilt Sverige? Jag vill fånga upp tre spår i hennes tankegång och visa på samband med vad vi gör – eller borde göra – i vårt land. Det gäller:
- knappheten som (tvångs-)föreställning
- egennyttan och det renodlade vinstmotivet
- hur vi ska återställa åtminstone huvuddelen av ”de förmåner som våra farföräldrar kunde få njuta av”.
Knapphet och överflöd
Scarcity är grunden för Robinsons paradoxala påstående att samhället försämrats, samtidigt som det blivit rikare. Sverige är ett rikt land: mycket rikt till och med. Ändå envisas politiker, ekonomer och de flesta samhällsdebattörer med att agera och resonera som om vi vore fattiga: knappheten blir ett ledmotiv. Att vi inte har råd med det ena eller det andra dominerar debatten. Detta leder till felaktiga prioriteringar och försummade möjligheter, mera om detta nedan. Att förkunnelsen om knapphet får så starkt genomslag har två huvudsakliga förklaringar. För det första domineras den tongivande vetenskapen, nationalekonomin, av grundantagandet att ekonomi betyder fördelning av knappa resurser. Knapphetstanken förankras, utan några reservationer, hos ekonomistuderande från dag ett. Men det kan, för det andra, åtminstone delvis bero på att den ansluter till en (i grunden sympatisk) tradition av arbetsamhet och sparsamhet baserad på Calvin och Luther: vi får inte slå oss till ro och sluta anstränga oss.
Läsningen av Robinson leder naturligt tankarna till Överflödets samhälle (The Affluent Society) av Harvard-ekonomen John Kenneth Galbraith (1908-2006). Boken kom ut 1958 och visade, med siffror och exempel, hur USA:s ekonomi präglades av privat överflöd men offentlig resursknapphet. Han pekade på slående kontraster, till exempel mellan den flotta utrustning som medelklassfamiljer kunde skaffa sig i hemmet, och de torftiga lokaler som deras barns skolor fick hålla till godo med. Hans rekommendationer gick ut på att USA borde ta offentligt ansvar för utbildning och annan infrastruktur, förlita sig på en professionell klass (lärare, läkare, tekniker, forskare) snarare än på kapitalister och marknadsförare och inte låta privata konsumtionsutgifter tränga ut offentliga investeringar.
Jag var ung student då och minns fortfarande hur Galbraiths bok togs emot i Sverige: med sympati och intresse, kryddade med milt överseende. ”Bra tänkt, men synd att USA är så efterblivet att de flesta där inte har insett att den gemensamma sektorn har en nyckelroll för ett gott samhälle!” Föga anade jag då att vi – drygt 60 år senare – skulle tvingas känna igen oss i Galbraiths gamla beskrivning. Frågan är fortfarande rätt ställd. Hur bör ett rikt samhälle använda sitt överflöd?
Även i vårt land har tanken att ”all verklig rikedom är privat” slagit rot (och har till och med stöd i nationalräkenskaperna). Därför kan offentliga och gemensamma åtaganden framställas som något som man ska satsa så lite som möjligt på. Att detta står i skarp kontrast till den historiska erfarenheten att den moderna kapitalismen och konsumtionssamhället vore helt otänkbara utan en omfattande gemensam infrastruktur (teknisk, finansiell, social) som byggts upp under lång tid tycks inte nämnvärt besvära dem som driver denna tes (eller uppgivet accepterar den). ””Vi lever mitt i stor rikedom skapad för oss av tidigare generationer. Vi ärvde bra vägar och broar” påminner Marilynne Robinson.
Men mantrat om vår fattigdom är också förförisk och manipulativ. Den gynnar ett antal särintressen. Den skapar också knapphet på bestämda områden där sådan inte skulle behöva förekomma. Det är inget fel med hushållning och prioriteringar. Men problemet består i att fattigdom och knapphet ligger kvar som grund för nyckelresonemang i politiken och det offentliga samtalet. Stora delar av samhällsorganisationen, inte minst arbetslivet, präglas fortfarande av knapphetssamhällets logik snarare än överflödets. Även hos oss dominerar tankefiguren att det gemensamma (community, i Robinsons terminologi) är en belastning för vår rikedom, i stället för att ses som ett av de stoltaste uttrycken för den.
Krisen öppnar möjligheter?
Kanske kommer ett uppvaknande, en synvända. Det blev en kris. Plötsligt fick vi veta att det inte fanns några buffertlager av skyddsutrustning eller desinfektionsmedel. Att läkemedel inte alls kom fram just-in-time utan ofta tog slut. Att de som gjorde jobbet på äldreboenden och i hemtjänsten hade långa pass, dåligt betalt och skrala kunskaper om smitta. Att mängder av människor jobbade utan anställningskontrakt eller trygghet. Att sjukvårdens personal redan tidigare ”gått på knäna” och nu fått nog.
Ett par skickliga skribenter har tagit på sig att förklara – inte minst för utländska läsekretsar – att dessa svenska systemfel starkt bidragit till den tragiska statistiken över döda och smittade (Lisa Pelling i Social Europe 10 juni, Carl-Johan Karlsson i Foreign Policy 23 juni).
Och plötsligt är knappheten inte något problem. Det finns pengar till återställningsprogram och stöd av olika slag, på nivåer som bara för ett halvår sedan skulle framstått som otänkbara. Under en tid framöver står ett möjlighetsfönster öppet. De senaste månadernas erfarenheter borde vara ganska lätta att tolka. Gemensamma system till medborgarnas tjänst och trygghet behöver vara robusta och ha en viss överkapacitet för oväntade händelser. Men entusiasmen för att skyffla stora pengar till mer eller mindre angelägna ändamål kommer att gå över. Frågan är om det finns potential för konstruktiv samhällskritik på systemnivå. Och kan man klara den utan småaktiga personangrepp, trötta käpphästar eller uttröskade ideologier från 1800-talet? Många försöker, några lyckas.
Robinson formulerar systemkritik, men inte någon konkret systemanalys. Men vad beror det på att samhällsandan nu blåser åt ett helt annat håll än för ett par decennier sedan?
Att den gemensamma välfärden skulle vara färdigbyggd och därför inte längre intressant är uppenbart felaktigt (den har i stället varit utsatt för nedmontering eller pyspunka under en tid). En mer vägande förklaring, ännu tydligare i USA än i Europa och Sverige, är att de stora företagen genom lobbying och på andra sätt lyckats mycket bra med att förvandla politiken och den offentliga ekonomin från den återhållande och kontrollerande kraft som den borde vara, till ett stöd och bidragsgivare till dem själva (se Saving Capitalism, 2016, av f d arbetsmarknadsministern i USA under Clinton, Robert Reich). Naturligtvis gäller frågan hur vi fördelar pengar. Men det finns goda skäl för att pengarna inte bör vara det som mest direkt vägledande för våra tankar.
Tidens rätta bruk
Många av oss har genomlevt en ovanlig vår. I huvudsak är det nog inte pengarna som dominerat våra tankar, utan tiden. Vad gör jag på dagarna och vad gör alla andra? Kan tid flyttas från kontoret till hemmet? Vems tid är det som kan inte undvaras ”där ute”? Här finns, mitt framför näsan, den synvända som nu allra mest behövs.
Under en lång period har ”priset” på tid ändrat sig i takt med den tekniska utvecklingen. Lönerna har kunnat höjas samtidigt som ”utväxlingen” på en arbetstimme har förändrats. Om man tänker sig ett renodlat industrisamhälle så blir allting billigare och bättre med teknisk utveckling. Men om man tar in den gemensamma välfärden (och community) i bilden ser man att arbetets ”avkastning” där inte alls ändrar sig i samma takt som inom industrin. En vård-timme är en vård-timme, då som nu. Detta faktum är känt sedan länge (William Baumol 1967) och innebär att marknadspriser ger fel signaler (ungefär 100% fel, en fördubbling, på 20 år, vilket är ganska mycket). Detta borde ha stått i debattens centrum sedan dess, men tycks bortglömt (förträngt?) av såväl professionella ekonomer som välfärdens tillskyndare.
Vi bör – åtminstone tillfälligt – lägga pengarna och budgetarna åt sidan och i stället koncentrera oss på tid, och kompetens. Vad är det som behövs inom äldreboenden och hemtjänsten, i skolan och förskolan, på sjukhus och vårdcentraler? Hur mycket tid ska vi som samhälle tilldela dessa områden? Vilken professionell kunskap och vilken human-kompetens behövs inom olika delar av samhället? Lyckligtvis finns det gott om forskning, statistik och erfarenheter kring sådana saker, även om fakta alltför ofta försummats eller fått stå tillbaka för verklig eller förmodad brist på ekonomiska resurser.
När vi tagit de frågorna på allvar och hittat rimliga svar, får det bli en teknokraternas och ekonomernas uppgift att fördela vår rikedom. Då blir pengarna ett redskap, men inte det enda. Hushållning är inte fel, men en ”tvångsmässig föreställning om knapphet” leder fel. Compassion/medkänsla måste vinnas tillbaka. Robinsons avslutande ord om ”vördnad inför det mänskliga” är ingen dålig utgångspunkt då vi ”alla tillsammans och var och en för sig” ska organisera vår tid här på jorden.
(Översättningar från engelska av författaren.)
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
