Utrustning för stötvågsbehandling. (Wikimedia)

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling blir plötsligt kallad till behandling. Och konstaterar att han lirar i samma liga som Napoleon och Peter den store.

Jag är en sån där som får njursten med jämna mellanrum. Det är tydligen inget att göra åt. Dåliga gener, som en läkare förklarade efter analysen av mitt första anfall. Det var femton år sedan, och kom lite överraskande; under extranumret på en konsert.

I vintras konstaterades att jag åter hade stenar som borde oskadliggöras. Men så bröt pandemin ut, och all planering inom sjukvården sattes som bekant på paus. Det som nu i debatten benämns vårdskulden växte snabbt. Att även min behandling ingick i denna skuld slog mig inte. Jag var mest orolig över att en centimeterstor sten plötsligt skulle vilja ut. Då skulle jag nämligen inte kunna undvika att belasta akutvården, trots pandemin.

Men läget förändrades som bekant och belastningen på vården kunde tydligen omprioriteras, så häromdagen damp äntligen en kallelse till stötvågsbehandling ned i min brevlåda. Att det samtidigt är en lång väg kvar till normaltillstånd är dock lätt att konstatera. En nära anhörig har länge försökt få träffa en läkare på sin vårdcentral, men möts fortfarande av meddelandet att coronaläget måste vara över innan tid för ordinarie vård kan fås. Om detta är den generella inställningen inom primärvården så förstår jag att den så kallade vårdskulden lätt kan få bibliska proportioner. Men å andra sidan är jag inte expert på detta, förhoppningsvis ligger det vederhäftig kunskap bakom den aktuella vårdcentralens beslut. Efter att ha tagit del av deras svar ska jag dock erkänna att det inte riktigt känns så, tyvärr.

Jag är emellertid medveten om att det i vårdköerna som vuxit under pandemin finns långt mer trängande behov än min njursten eller behovet av att träffa en husläkare. Så jag backar för stunden ödmjukt inför expertisen och håller tummarna.

Dessa rader skriver jag liggande på en sjukhussäng, i väntan på min tur i stötvågsmaskinen. Inte helt oväntat har tidsschemat kapsejsat, det kommer dröja flera timmar innan det blir min tur får jag veta. Vilket i sammanhanget inte är ett problem förstås, jag har ju väntat i snart ett år. Så självklart använder jag denna bonustid till att fördjupa mig i njurstenens fascinerande värld. Jag inser snabbt att det där om dåliga gener kanske inte var hela sanningen, men väljer att bibehålla denna livslögn. Det var trots allt en expert som sa det.

Det är för övrigt ett namnkunnigt sällskap vi njurstensbärare tillhör. Där återfinns världsberömda, för att inte säga ökända, ledare som Napoleon, Peter den store, Ludvig XIV (Solkungen!), Oliver Cromwell och Lyndon B. Johnson. Men även tänkare som Benjamin FranklinFrancis Bacon, Isaac Newton, Samuel Pepys och inte minst essäns fader Michel de Montaigne. Få berömda kvinnor tycks dock tillhöra njurstensfamiljen. Vilket kanske inte är så konstigt då åkomman tycks drabba män fyra gånger så ofta. Njurstenens brödraskap är kanske något att fundera på för den som tycker att vi män behöver nya forum? Naturligtvis då öppet även för de medsystrar som delar våra erfarenheter. En vill ju inte tillhöra ett reaktionärt sällskap.

Hursomhelst är naturligtvis Jan de Doot självskriven som sällskapets skyddshelgon. Enligt legenden skar denne nederländske smed på egen hand ut en sten stor som ett hönsägg ur sin urinblåsa.

 

Carel van Savoyens målning av Jan de Doot med njurstenen som denne avlägsnade på egen hand. 1650-tal. (Wikimedia)

 

Detta ska ha hänt i mitten av 1600-talet, och kanske är inte ens hälften av historien sann. Men icke desto mindre är det ett bra exempel på vad som ligger i farans riktning i samhällen där så kallade vårdskulder tillåts växa fritt.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör 

PS Min sten var 0,7 cm. Nu är den grus. Det tackar jag för.