Vad är det vi skrattar åt?

Humor I boken Provokatörerna djupdyker Filip Yifter-Svensson i historien om svensk standup. Vi publicerar här ett kapitel ur boken. 

Maria Svärd är en egenföretagare och tonårsmamma från Ystad som brukar åka in till Malmö med jämna mellanrum för att få sig lite grov humor till livs. Första gången vi ses råkar vi hamna bredvid varandra på Under Jord, en av de mest hajpade standupklubbarna bland poddgenerationens komiker.

Klubben, som drivs av Anton Magnusson, Johannes Finnlaugsson, Petrina Solange och Armann Hreinsson, intar varannan onsdag Malmö brygghus, nära Möllevångstorget. Lineupen är alltid hemlig. Till Under Jord går man inte för att få se komiker som har synts i tv, utan för att man gillar bra standup, säger Johannes Finnlaugsson.

Som för många andra som har börjat gå på standup de senaste åren började det med humorpoddarna för Maria Svärd.

Marcus Berggrens och Carl Stanleys »Tombola« var den första hon lyssnade på. Sedan upptäckte hon »AMK Morgon« och via den fick hon nys om »Måndag«, som spelas in live på en sunkpizzeria på Nobelvägen av gänget bakom Under Jord. Och det var så hon hittade hit.

Miljön är så nära idealklubben man kan komma: några stolsrader i en halvcirkel framför scenen som utgörs av ett några decimeter högt podium. Det är trångt och tajt. Och humorn är av det lite råare slaget.

Det gillar Maria Svärd. Här, berättar hon, kan hon fly vardagen under ett par timmar, försättas i ett annat tillstånd, innan hon åker hem igen, till sitt vanliga liv där hon driver en butik tillsammans med sin ex-man och uppfostrar en son.

– Jag lever ett inrutat, präktigt liv. Jag har ansvar för en massa personal. Jag kan inte säga vad som helst på jobbet, det funkar liksom inte. Därför är det skitkul att bara få skratta och släppa loss en stund, säger hon.

Inom forskningen finns det tre övergripande teorier som på olika sätt försöker förklara hur humor uppstår. Maria Svärds förhållningssätt tycks bekräfta åtminstone en av dem, nämligen den så kallade avspänningsteorin. En av de tänkare som är mest förknippade med den är psykoanalysens fader Sigmund Freud, som 1905 publicerade boken Vitsen och dess förhållande till det omedvetna. Om han och Maria Svärd levde samtidigt och hon la sig på hans divan skulle han förmodligen säga att skämten hon skrattar åt är ett slags ventil där hon kan få utlopp för sådant hon inte kan säga högt på jobbet. Han menade att skämt fungerar som ett slags kamouflage för undertryckta aggressioner och sexuella begär. Först när dessa maskeras i ett skämt kan de ta sig förbi den inre censorn. Den energi som krävts för att upprätthålla hämningen blir då plötsligt överflödig och upplöses i ett skratt.

Skämtandet blir på så sätt ett verktyg för att lätta på trycket, så att man orkar underkasta sig samhällets krav på ett anständigt uppförande. Ett skämt i freudiansk mening, skriver den amerikanske humorforskaren Elliot Oring, är »ägnat att producera välbehag i en strävan efter att upprätthålla civiliserat liv«.

Det är lite som när komikern Petrina Solange skämtar om att de mest obehagliga spelarna i tv-spelet GTA är de som följer trafikregler; det innebär ju att de har mördat hela dagen i verkligheten och nu längtar efter något »lugnt och sansat« i fiktionens värld – i stället för tvärtom.

Maria Svärd tycker att det möjligen är »trevligt« att se mainstreamkomiker som Johan Glans och David Batra, men det räcker inte för henne.

– Det är inte som på Under Jord där det kommer sådana käftsmällar hela tiden. Så att man bara huh, säger hon och tar sig för magen och låtsas kippa efter luft.

Det skulle Freud också ha haft något att säga om. Han gör nämligen en distinktion mellan harmlösa och tendentiösa skämt. Det är bara de tendentiösa skämten, alltså de som maskerar aggressivitet och fientlighet, som kan få en att verkligen skratta, enligt Freud. Man kan le åt ekvilibrismen i en oskyldig ordvits, men några skrattsalvor kommer den inte att ge upphov till.

Petrina Solange, som är med och driver Under Jord, säger att det är det bästa skrattet: det man förgäves försöker trycka tillbaka.

– Jag lurar dig att skratta åt något som du inte vill skratta åt. Du tycker inte att det är roligt med de här vidriga grejerna, men du tyckte ändå att skämtet var så roligt att under fem sekunder hann dina instinkter före dig och du kunde inte kontrollera det. Vi kommer fortfarande vara överens om att det inte är okej att misshandla folk. Men skämtet om det var jävligt roligt.

Det finns invändningar mot Freuds teorier. Enligt den brittiske välrenommerade humorforskaren Christie Davies bortsåg Freud från flera avgörande faktorer när det gäller förståelsen av ett skämt: sammanhanget och skämtarens tonfall, exempelvis. Och bara för att ett skämt innehåller aggressioner, menar Davies, behöver det ju inte vara ett uttryck för aggressivitet – det kan lika gärna handla om att man medvetet leker med något förbjudet.

Men även den äldsta av humorteorierna, dominansteorin, utgår från att humorns källa återfinns i människans mindre smickrande sidor. Den går tillbaka till Platon och Aristoteles men är kanske mest förknippad med den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes.

Han menade att humor uppstår när vi får se eller höra om andra människors olycka. Det får oss att jämförelsevis känna oss ganska nöjda med oss själva, och detta välbehag triggar i gång ett skratt. Det handlar om skadeglädje alltså.

I sin klassiska essä »Skrattet« från 1900 skriver den franske filosofen och Nobelpristagaren Henri Bergson att »ett slags tillfällig bedövning av hjärtat« måste till för att humor ska kunna uppstå: »Likgiltigheten är skrattets naturliga miljö, dess största fiende är känslan. Jag påstår inte att man inte skulle kunna skratta åt en person för vilken man hyser exempelvis medlidande eller rentav tillgivenhet, men villkoret är då att man för några ögonblick glömmer sin tillgivenhet eller förtränger sin medkänsla.«

Men den tredje av de stora humorteorierna, inkongruensteorin, som är den mest omhuldade bland forskare i dag, tar i första hand inte sikte på människans känsloliv utan hennes intellekt. Det handlar inte så mycket om skrattets bakomliggande motiv utan mer om skämtets tekniska aspekter och de processer i hjärnan det sätter i gång.

Här handlar det, enkelt uttryckt, om att humor uppstår vid en twist som sätter saker i ett nytt ljus. Det är en basingrediens i all standup: att i upplägget leda publiken i en riktning och sedan få till en överraskande vändning i punchlinen.

Det är som när komikerveteranen Lena Frisk, som driver klubben Mack i Malmö, en kväll frågar publiken hur många som har varit på standup tidigare.

De flesta applåderar instämmande.

»Och hur många är oskulder?«

Spridda applåder.

»Okej, och hur många är på standup för första gången?«

Det finns alltså olika förklaringar till hur humor uppstår. Dessa teorier är inte uteslutande utan kompletterar snarare varandra: en teori kan knappast användas för att förstå all typ av humor – eller alla typer av skratt.

Kontexten, avsändaren, miljön – allt sådant spelar in. Ett skämt som fungerar på en standupklubb kanske inte flyger om det framförs mitt på ljusa dagen inför en nykter mottagare. Ett skämt som dras på en fest behöver inte nödvändigtvis generera skrattsalvor på en standupklubb. Ett skämt som dras på en standupklubb behöver inte funka på en annan.

Men ett obligatoriskt moment för att trigga i gång ett skratt är att skämtaren åstadkommer någon form av överträdelse eller utmaning. Av tabun eller normer eller språkliga konventioner eller förnuft eller logik. Något som bestämt markerar att det här inte rör sig om ett vanligt samtal. En provokation.

Sophie Quirk kallar det i sin bok Why Stand-up Matters för en svår balansakt. Får man inte publiken att acceptera den överträdelse som skämtet implicerar kan den bli stött, men om man inte gör någon överträdelse över huvud taget så uppstår heller inga skämt. Komikern måste skapa ett slags symboliskt tryggt rum och övertyga sin publik om att skämtet är »farligt men också tillåtet«.

Relationen mellan publik och komiker bygger, menar Quirk, på »ömsesidig manipulation«.

En kväll på Ståuppklubben i Göteborg inleder Anton Magnusson sitt set med att göra en liten gallup. Han frågar publiken om de vill höra ett skämt om en giraff eller en lite mörkare historia. En enda applåderar för giraffskämtet, och det är förmodligen ironiskt. Alla vill in i mörkret.

– Det är ett bra trick. För då vet ju publiken att de har satt sig i situationen själva. Och då är de mycket mottagligare för hemskheterna i skämtet. Jag visste att de skulle välja det hemska. Det gör människor alltid. Du kan stå på en Finlandsfärja, du kan nog till och med stå i en kyrka, folk vill alltid höra det hemska, säger Anton Magnusson.

Men Anton Magnusson var betydligt råare på standupscenen i början än vad han är nu för tiden. Då låg han betydligt närmare sin rappande onda tvilling Mr Cool.

I dag är han mer känd för att märka ord – han har en paradrutin om uttrycket »allt är inte guld som glimmar« – och för sina skämt om djur.

Hans kompis och kollega Johannes Finnlaugsson har på scen skämtat om att Anton är mycket mesigare än vad ryktet gör gällande, med en parafras på Mr Cool-låten »Tjejer é som tjejer é« (refrängen fortsätter: »lika bra att jag säger det – horor«):

»Kräftor é som kräftor é, lika bra att jag säger det – klodjur.«

– Ja, det var absolut mer chockhumor när jag började med standup. Det var ju det jag var van vid. Och det funkade rätt okej, men sedan kom jag på att det inte var det jag ville göra på standupscenen, säger Anton Magnusson.

Han är inte ensam. Många är grova när de börjar. Det är som ett slags försvarsmekanism – om man misslyckas kan man ju alltid skylla på att publiken är för pryd.

– Jag minns att jag och Anton var på Maffia någon gång ganska kort efter att vi hade börjat med standup. Och så var det en komiker där som körde väldigt grov chockhumor. Det kändes rätt platt. Det var typ att han hade knullat en tjej, och så kom det fram att hon satt i rullstol. Att hon var 12 år gammal. Att det var hans lillasyster. Och att han hade bundit fast henne. Jag kommer ihåg att Anton sa: Det här får mig att vilja skämta mindre grovt, säger Simon Gärdenfors.

– I en låt kan skämtet i sig vara grovt och äckligt och plumpt, och så ligger finessen i rimstrukturen, i flowet, i beatet. Men på en standupscen finns inget annat som kan stå för finessen, säger Anton Magnusson.

Det skulle väl i så fall vara ens scenpersona. Peter McGraw, beteendevetare och professor på University of Colorado Boulder, menar till exempel att Sarah Silverman, som bland annat gjort humorprogrammet Saturday Night Live, kommer undan med att skämta om hemska och mörka saker för att hon gör det på ett »gulligt« sätt.

McGraw störde sig på att han inte kunde hitta en allenarådande humorteori som kunde förklara allt. Och bestämde sig för att hitta en. I ett dammigt hörn av internet sprang han på en vetenskaplig artikel från 1998 skriven av lingvisten Thomas Veatch. Bland humorforskare hade den om inte förbisetts så i alla fall helt fallit i glömska, men McGraw tyckte att han var något intressant på spåren.

Allt hade börjat med att Veatch fick höra skämtet:

»Varför ramlade apan ner från trädet?

Därför att den var död.«

Det framstår som smått osannolikt men Veatch skrattade enligt egen uppgift i över en timme. Vad var det som var så roligt?

Han bestämde sig för att försöka förstå sin egen reaktion, och en dag hade han kommit på svaret. Han kallade sin upptäckt för »N+V«-teorin. Enligt Veatch skulle den vara tillämpbar på all humor.

Det handlar om att humor uppstår när man uppfattar att något bryter mot ens moraliska principer (V som i violation) men att situationen på något sätt ändå framstår som normal (N).

En död apa står för något hotfullt och obehagligt men samtidigt är det något som händer helt naturligt. Apor dör och ramlar ner från träd.

McGraw gillade teorin, men tyckte inte att den var fulländad. Tillsammans med några kollegor började han förfina den. Med hjälp av en klassisk anekdot som brukar användas i psykologiska enkätundersökningar fick han syn på bristerna: En man bestämmer sig för att använda sin kattunge som sexleksak. Kattungen reagerar, enligt berättelsen, med att spinna av välbehag. En rolig historia, men inget med den är särskilt normalt. Enligt McGraws nya tes, som han valde att kalla benign violation theory, uppstår humor när människor exponeras för något som är olustigt och obehagligt samtidigt som situationen framstår som ofarlig och acceptabel. Att tillfredsställa sig själv med en kattunge är alltså inte normalt, men eftersom katten spinner av välbehag kan man acceptera det hela och skratta åt det.

När teorin väl var på plats bestämde sig professorn för att starta ett humorlabb där han kunde stresstesta teorin. Bland annat gjorde han en undersökning med en uppdiktad historia om att Keith Richards bestämmer sig för att snorta askan efter sin döda pappa. Det visade sig att de som tyckte att anekdoten på samma gång var både »fel« och »inte fel« var tre gånger mer benägna att skratta eller åtminstone le än de som tyckte att den var antingen helt normal eller totalt oacceptabel.

Även om Anton Magnusson har rensat bort Mr Cools tourettes-aktiga mordfantasier från sin standup är han inte främmande för att peta i tabubelagda ämnen. En kväll på Under Jord drar han exempelvis ett skämt om ett förväntansfullt par som åker in till BB. Barnet, som skulle ha hetat Liv, är dödfött och läkaren dinglar med det livlösa fostret och undrar om föräldrarna inte ser det ironiska i att barnet skulle heta just Liv.

Kanske mildras det mörka innehållet av att Anton Magnusson har en ganska tafatt och harmlös scenpersona som pratar släpig trelleborgska.

Många framgångsrika komiker i Sverige har en dialekt som antyder periferi snarare än centrum: Johan Glans (Eslöv), Babben Larsson (Gotland), Petrina Solange (Degeberga), Peter Wahlbeck (Halmstad). Jonatan Unge, uppvuxen på Djurgården, skulle ha kunnat utgöra ett undantag. Men dels är hans dialekt infärgad med skånska intonationer, och dels har han så svårt att hantera livet (det är inte för inte som han kallas »Fuckup«) att han ändå framstår som en underdog.

Den amerikanske humorforskaren Lawrence Mintz betonar standup-humorns rituella former och menar att komikerns rötter går att spåra till figurer som schamanen, narren och clownen.

I sin essä »Standup Comedy as Social and Cultural Mediation« från 1985 skriver han att komikern historiskt sett ofta har haft något slags lyte eller mentalt handikapp. Komikern fyllde en dubbel funktion. Dels framställde han sig som ett avskräckande exempel som det var tillåtet att skratta åt. Dels väckte hans fysiska och mentala handikapp ömkan hos omgivningen, som därför förlät och till och med uppmuntrade hans avvikande beteende. Ett beteende som man såg som visserligen socialt oacceptabelt men samtidigt autentiskt och mänskligt. Denna sorglustiga randexistens blev, enligt Mintz, ett slags »komisk talesperson« som kunde ge uttryck för det som alla tänkte men ingen vågade säga.

En dialekt är inget lyte, och det är knappast så att dagens komiker är några marginalfigurer – tvärtom är de ju inte sällan uppburna personer i offentligheten, vår tids »rockstjärnor« som det brukar heta. Men det är helt klart en fördel att ha ett förlåtande attribut som implicerar att man slår underifrån, och gärna en förmåga att skämta på sin egen bekostnad: då har man större tillåtelse att ta ut svängarna och rikta udden mot andra.

Anton Magnusson har märkt att han har fått en och annan epigon på sistone som har inspirerats av hans stil vad gäller tajming och upplägg – men med en annan dialekt.

– Det låter roligt på trelleborgska. Men det låter inte roligt när du från Uppsala säger det. Trelleborgskan är bra, för det är ingen som känner sig hotad av den, säger Anton Magnusson.

Om man ska tro Peter McGraw, forskaren som testade humor i ett labb, uppstår humor alltså i ett spänningsfält där den som skämtar måste göra något slags överträdelse men samtidigt få denna att framstå som harmlös.

Men var skärningspunkten går är naturligtvis olika för olika människor. Fansen skrattade åt låten »Knulla barn« eftersom det mörka innehållet vägdes upp av fyndiga rim, ironi och punchlines. För utomstående, vars öron låten inte var avsedd för från första början men som på grund av vår delningskultur ändå möttes av den, blev det väl som för de allra första biografbesökarna, som kastade sig i panik när tåget rusade fram över duken: De trodde att det var på riktigt.

Efter drevet, berättar Anton Magnusson, har det blivit svårare för honom att uppträda inför en mainstream-publik. Mr Cool har färgat av sig på hans standup-persona.

– På Norra Brunn till exempel, eller på gratisklubbar som Big Ben i Stockholm och Humorbaren i Malmö. Dit går ju allt möjligt folk som inte nödvändigtvis uppskattar det man har gjort. De sitter med armarna i kors och är skeptiska.

»En publik består, självklart, alltid av en uppsättning människor som skiljer sig från varandra«, skriver Sophie Quirk i sin bok Why stand-up Matters. »Komikerns jobb består i att få den här disparata samlingen individer att arbeta tillsammans: publiken måste bindas ihop till en homogen grupp som responderar unisont.«

Och det där blir ju så mycket enklare om publiken redan känner en och tycker om en.

Simon Gärdenfors och Anton Magnusson tillhör en komikergeneration som med hjälp av framför allt poddmediet har byggt upp en egen lojal publik. Den består av människor som inte nödvändigtvis var särskilt intresserade av standup tidigare men som nu är mer än villiga att köpa biljetter när deras favoritkomiker kommer till deras stad. Och att skänka en slant via Patreon, den amerikanska donationssajten som har visat sig passa komiker särskilt bra. Den fungerar lite som autogiro – fansen ställer in hur mycket pengar de vill skänka, på vecko- eller månadsbasis eller varje gång det släpps nytt material. I utbyte kan man få exklusivt bonusmaterial men framför allt får man en känsla av att man är med och skapar något som inte skulle ha funnits annars.

I Sverige var komiker snabba med att börja använda Patreon. Enligt en sammanställning av mediekommentatorn Emanuel Karlsten 2016 tillhörde fyra av de fem mest inkomstbringande Patreon-sidorna i Sverige komiker. »Det är en första fingervisning om hur innehåll kan komma att finansieras i framtiden: Från många minimecenater, i stället för att göra sig beroende av en stor, extern och känslig finansiär«, skrev han på techsajten Breakit.

Den boom av standupklubbar vi har sett de senaste åren är bara en förlängning av poddboomen. Egentligen är det, som Kristoffer »K« Svensson säger, podden som är »själva scenen i dag«. Alla komiker ur den nya generationen har minst en podd, och de gästar varandras hela tiden. Det är ett litet ekosystem med en egen internhumor. Fansen är inte några passiva mottagare, de bidrar också till den referensspäckade jargongen via de livaktiga eftersnacksgrupper som alla framgångsrika humorpoddar har.

Martin Soneby, grundare av »AMK Morgon«, en morgonradioshow i poddformat som måndag till torsdag varje vecka samlar en handfull komiker vid mikrofonerna, säger att han ville skapa samma stämning i studion som råder backstage på en standupklubb när publiken har gått hem och komikerna börjar underhålla varandra. Det är en mytomspunnen plats. Det brukar nämligen påstås att komiker har en betydligt högre tolerans för grova skämt än deras publik. »Om du vill få en publik att skratta klär du ut en man till en gammal dam och puttar ner henne för trappan«, har den amerikanska komikern Tina Fey sagt. »Om du vill få skämtskrivare att skratta knuffar du en riktig gammal dam nerför trappan.«

Med poddarna har den där gränsen mellan komiker och publik börjat suddas ut.

Så även om det är omvittnat svårt med standup, så kan det också vara lekande lätt. När man uppträder inför en publik som redan känner en, som har investerat i en genom åtskilliga timmars poddlyssnande och med donerade Patreon-dollar.

»Knulla barn«-drevet har inte direkt gjort Anton Magnussons fans färre till antalet eller mindre lojala.

Han minns ett gig i Växjö. Egentligen skulle han ha uppträtt där mitt under drevsommaren. Men den kvällen ställdes in efter hot mot restaurangens ägare och personal. När Anton Magnusson återvände till staden ett halvår senare var det uppenbarligen ett kärt återseende för fansen.

– De var bara glada att se mig. Jag kunde säga vad som helst på scen, det var nästan så enkelt att det inte var kul. Jag behövde inte ha några tajta skämt. Saker som aldrig annars funkar funkade perfekt.

Texten är ett utdrag ur Provokatörerna (Atlas, 2020)

***

Följ Dagens Arena på Facebook