vardagskrönikan Ja, det är barnsligt att bli trotsig av uppmaningar om att se livets små glädjeämnen. Men Mi Lodell kan inte låta bli.
Bakom oss har vi en sommar som inte blev någon annan lik. All prestige och allt semesterskrävel har tonats ned. Men i takt med att folk blir mer ödmjuka och avslappnade växer det också fram ett nytt fenomen. Coronanihilismen.
Det handlar inte så mycket om att folk ignorerar pandemin och inte längre orkar hålla avstånd. Det handlar om en djupare värdeförskjutning. Inget spelar längre någon roll vi ska ändå dö. En hedonism, en stor rädsla men ändå en stor tröst. Ovissheten om var pandemin kommer ta oss gör att vi lever som astronauter i vårt eget vakuum. Var och en blir sin egen lyckas smed på sin egen kammare, på behörigt avstånd från sin nästa.
I pandemisvallets kölvatten kommer böcker ut som heter saker som Förundran och Livets små njutningar där vardagslyckan och de där små stunderna av sällhet ska uppmärksammas. Coronatider har fått många människor att påminnas om livets skörhet och egentliga värden. Behovet av mänskliga relationer, närhet, lyckan över att vara frisk, ha tillgång till rent vatten och natur. Allt det där som många kanske tagit för givet men inte alls är en självklarhet
Mitt i sommaren fick jag reda på att jag hade antikroppar, som en bekräftelse på att det var Corona jag hade i våras. Jag var glad en stund och satt och njöt i solen av min kopp kaffe och en spännande deckare som jag läste, men en kort stund senare blev jag biten i tån av en ilsken and.
För sånt är ju livet. Upp och nergång, liksom solen. När jag kände mig euforisk och odödlig (innan anden) så ägnade jag en stund åt att göra matematiska beräkningar. Om jag inte blir påkörd av en cyklist eller får en tegelsten i huvudet kommer jag att bli cirka 84 år. Jag har alltså 35 år kvar att leva.
Detta gladde mig så att jag sms:ade infon till en god vän som genast sa åt mig att lägga av, i tron att jag var på väg att deppa ihop. Men det var ju precis tvärtom. För mig var det en positiv insikt att livet är ändligt och en påminnelse om att det här är det enda liv jag kommer att ha. Vad gör det om nåt går lite snett nu när jag ändå ska dö om 35 år.
Om alla människor blir tacksamma närsynta människor utan vrede över orättvisor blir inget förändrat. Svartsynthet är inte att förakta.
Jag brukar ju ibland prata högt för mig själv, ge mig lite förhållningsorder, uppmaningar eller käcka tillrop. En morgon sa jag plötsligt ”Jag löser det”. Jag hade ingen aning om vad jag menade eller HUR jag skulle lösa någonting eller ens vad, men blev samtidigt nyfiken och väldigt förtröstansfull i insikten att: javisst kommer jag lösa det. Oavsett vad som kan tänkas dyka upp.
För jag tror verkligen att människan behöver beredskap och strategier för livets oberäkneligheter, för dess plötsliga kvantsprång. Tiden och kontinuiteten är en chimär och en konstruktion för att bringa reda i kaos. I den existentiella ambivalensen ligger eufori och dödsångest närmare varandra än man kanske tror.
Vi lär oss ordning och reda; att lägga till rätta och ha kontroll. Jag tror snarare det behövs ett förändrat förhållningssätt, där det finns en beredskap för att samverka och lösa det som uppstår.
Ja, det är barnsligt att bli trotsig av Tomas Ledin-liknande uppmaningar om att se livets små glädjeämnen. Ja, man kan känna sällhet och oändlig tacksamhet över mycket. Men ibland kan det uppstå en väldig kraft att bli arg, upprörd, brinna för något. Jag får lust att skriva boken ”365 dagar åt helvete – en bok om svartsynthet som kraftkälla”.
Om alla människor blir tacksamma närsynta människor utan vrede över orättvisor blir inget förändrat. Svartsynthet är inte att förakta. Ibland behöver man slå i botten och tillåtas krisa, bara för att slå en saltomortal och vända. En människa växer genom sina olika krisfaser. Det går inte att linda livet i bomull, för dess vassa kanter tränger igenom.
Dock behöver vi se varandra, acceptera våra olikheter och enas i det unika vi trots allt delar att vara människa med samma blodomlopp och biologiska funktioner som sin medmänniska. För det allmännas bästa kan inte var och en bli sin egen epikuré och odla sin trädgård eller hänge sig åt navelskådande njutning eller heller för den sakens skull stoiskt ständigt bita ihop. Vi behöver gå igenom tillvarons prövningar tillsammans, behålla vår nyfikenhet, medkänsla och humor och vår starka tilltro till att vi löser det. Även om vi inte har en aning om riktigt hur.
Mi Lodell är lärare, tonårsmamma och vardagsbetraktare. Följ henne här på Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
