Den europeiska socialdemokratins sammanbrott kan ha historiska dimensioner. När det tyska partiet förra helgen slog bottenrekord med 23 procent av rösterna i förbundsdagsvalet var det som att en ängel gick genom kontinentens politiska liv: allt stannade upp.
Det franska socialistpartiet är i fritt fall med en partiledare, Martine Aubry, som har fått sitt uppdrag genom valfusk och partimygel. När debattören, och socialisten, Bernard-Henri Lévy fick frågan om partiet är döende svarade han: "Nej, det har redan dött. Nästan ingen vågar medge det. Men nästan alla vet." Italiens socialister verkar helt modlösa – om de ens finns. Brittiska Labour går mot valnederlag och brottas med djup inre idékris. Valet till Europaparlamentet var ett beskt S-nederlag. I Sverige blev partiet chockat av hur illa Europavalet gick i Stockholm, där de blev mindre än Miljöpartiet.
Det är läge att ställa frågan om detta är en större politisk scenförändring. Tony Blairs valseger 1997 och den tredje vägens politik väckte förhoppningar. Men inget parti lyckades egentligen leva upp till dem. En sammanhängande socialdemokratisk politik uteblev. Det blev mest skicklig systemadministration i stället för inspirerande reformpolitik. När kapitalismen krisade kom medborgarnas slutdom: varför rösta på partier som inte har något att säga.
De som är lojala med socialdemokratiska partier borde gå till apoteket och köpa ut antidepressiva. Men de som är lojala med socialdemokratisk politik kan behålla hoppet.
Politikens vänsterblock är oförändrat starkt. Det som händer är att de stora socialistpartiernas roll som normerande vänsterkraft upphör. Vänstern kommer att vinna val igen men genom starka miljöpartier, vänstersocialister, rättighetsliberaler, feminister och andra i koalition med socialdemokraterna. Det blir jobbigt för de stora att finna ny roll som mindre, som ett parti bland andra. Deras partistrukturer lär störta samman. Men den socialdemokratiska idérörelsen, som nu har spridits till många partier, kan samtidigt vinna i kreativitet och kanske även i slagkraft.
I det här nya landskapet framstår Mona Sahlins samarbete med V och MP som strategiskt framsynt och helt rätt. De gamla stora partierna har helt enkelt inte längre monopol på sin egen socialdemokrati. I Frankrike pågår nu försiktiga diskussioner om att socialister och de gröna genom öppna primärval så småningom ska kunna utse gemensamma presidentkandidater. Det parti med jobbigast väg till förändring är kanske tyska SPD. Där måste ju även Die Linke förändras genom att sparka ut gamla antidemokratiska koryféer från DDR.
Den europeiska partipolitikens framtid kan, på nationell nivå, mycket väl vara frånvaron av stora mäktiga kolosser. Det är därför Reinfeldts försök att etablera Moderaterna som stort statsbärande parti låter som en anakronism.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
