Brott Det finns ingen snabb lösning på de gängrelaterade skjutningarna. Ropen på hårdare tag ekar ihåligt i ljuset av forskning och erfarenhet. I väntan på att våldsspiralen vänder nedåt ska inte vårt rättssystem förstöras, skriver Henrik Tham.
De repressiva förslagen i den kriminalpolitiska debatten i Sverige ökar nu snabbare än skjutningarna. Pengar ska tas från biståndsbudgeten för att bygga fängelser i andra länder. Straffen för gängkriminella ska fördubblas. 18-åringar ska kunna dömas till livstids fängelse. Fler unga ska kunna häktas. Straffen för narkotikabrott ska skärpas ytterligare efter att det ständigt ökande antalet straff inte visat sig vara effektivt. Förslagen kommer både från regering och opposition. Gemensamt talar man i termer av ”de kriminella”, ”knäcka” eller ”krossa” gängen och ”krigstillstånd”.
Bakgrunden till uttalandena och förslagen är en oroande utveckling av våldsbrottsligheten. Skjutningar har tilltagit kraftigt i socialt utsatta områden. Sedan omkring 2014 har dessa resulterat i omkring 40 fall med dödlig utgång per år. Antalet sprängningar av byggnader i avsikt att skrämmas har likaså ökat stort. Olika händelser har rapporterats, om än inte lika systematiskt beskrivna, som hot mot blåljuspersonal, förnedringsrån mot unga och fritagningar från ungdomsinstitutioner.
Denna bild kan kompletteras och nyanseras. Antalet fall av dödligt våld i Sverige ligger fortfarande på en lägre nivå än åren kring 1990 i förhållande till antalet invånare. Såväl offer som gärningsmän utgörs med få undantag av unga män med invandrarbakgrund i socialt utsatta områden. Detta gör inte morden mindre tragiska men sannolikheten att en etnisk svensk ska dödas har inte ökat utan minskat. Majoriteten av fallen av dödligt våld rör inte det gängrelaterade våldet utan män med missbruksproblem eller som varit påverkade av alkohol eller narkotika som dödar varandra, kvinnor som dödas i nära relationer och av andra fall. Dessa har nu så gott som helt upphört att vara föremål för kriminalpolitisk debatt. De gängrelaterade morden ska inte relativiseras eller förminskas genom att ställas mot andra fall av för tidig död. Dock kan det finnas skäl att påminna om över 600 fall av narkotikarelaterad död och över 1200 självmord per år där många är unga.
Straffets preventiva verkan
För att stävja det dödliga våldet liksom annan brottslighet har olika argument förts fram i både lagstiftning och debatt. Argument som angetts för ökad användning av fängelse har varit ökad avskräckning, ökat oskadliggörande genom inlåsning, vikten av att sända tydliga signaler samt straffvärde och upprättelse för brottsoffret. Med dessa motiv har strafflagstiftningen expanderat mycket kraftigt sedan åtminstone sekelskiftet. Samtidigt har ned- och avkriminaliseringar som utmärkte 1960- och 70-talet så gott som upphört (Tham 2018)
När det gäller valet mellan ett fängelsestraff och en icke frihetsberövande påföljd för att förhindra återfall i brott är resultaten från den internationella forskningen tydligt: fängelse ger inte en bättre utan till och med en något sämre effekt än icke frihetsberövande påföljder. Längre fängelsestraff ger inte heller mindre återfall än kortare (Criminological Highlights; Chalfin & McCrary, 2017). Detta är den övergripande bilden som inte ändrats av att enskilda studier, vanligtvis gjorda av nationalekonomer, har påvisat små och oftast tillfälliga positiva effekter.
Inkapacitering eller oskadliggörande genom långa fängelsestraff kan kanske förväntas ha en preventiv effekt. Problemet här är att det inte går att förutsäga vilka som kommer att begå de allvarligaste brotten igen. Detta har väl visats i bland annat en utredning som skulle undersöka de brottspreventiva effekterna av senarelagd villkorlig frigivning (SOU 2017:61). Ökningen skulle därför behöva bli mycket kraftig och där den absoluta majoriteten av dömda i alla fall inte skulle ha återfallit annat än i mindre allvarliga brott.
Mot detta kan kanske invändas att det är värt pengarna att spärra in fler på längre tider om det kan minska antalet allvarliga brott. USA har i debatten ofta tagits som exempel på en framgångsrik politik genom inkapacitering. Fängelsepopulationen steg med fyra till fem gånger från 1970-talet till omkring 1990 varefter det dödliga våldet gick markant ned. Dock gick mord och dråp ned på liknande sätt i grannlandet Kanada som inte hade haft någon ökning av fängelsepopulationen. Utvecklingen av mord och dråp var för övrigt precis densamma i USA och Sverige trots Sveriges mer än tio gånger lägre fängelsepopulation och bara en liten ökning av antalet intagna under perioden (von Hofer 2013).
Som en möjlighet att uppnå både avskräckande och inkapaciterande effekter hänvisas i debatten ofta till den danska lagstiftningen som ger möjlighet till fördubblade straff för gängkriminella. Om effekten av detta vet vi dock ganska lite. Såvitt bekant har ingen utvärdering av lagstiftningens effekter gjorts. Vad gäller en speciell typ av denna lagstiftning så kan brott som begås inom så kallade straffzoner leda till fördubblade straff. Endast ett fåtal domar har enligt denna bestämmelse avkunnats, fallen har rört bötesbrott och något kortare fängelsestraff, och det har inte gått att dra slutsatsen om straffskärpningen hängt samman med gängkriminalitet eller någon annan försvårande omständighet (Rasmussen 2020)
Ett allt oftare använt argument för straffskärpningar är vikten av att sända rätta signaler. Vad detta egentligen innebär att inte helt lätt att förstå.
Ett allt oftare använt argument för straffskärpningar är vikten av att sända rätta signaler. Vad detta egentligen innebär att inte helt lätt att förstå. Vilket är auditoriet för signalerna om att det är fel att mörda, råna och våldta? Om det rör sig om ett avskräckningsargument så har straffskärpningarna alltså inte visat sig ha effekt. Kanske är det uttryck för ett försök att uppfostra befolkningen genom vad som kallats strafflagens moralbildande verkan. De empiriska effekterna av en på sikt moralbildande verkan på befolkningen är dock empiriskt svåra att påvisa. Om motivet att ge signaler accepteras som en allmän princip för straffskärpningar finns det heller ingen begränsning för hur höga straffen kan bli.
Ett på samma sätt alltmer använt argument för straffhöjningar är hänvisningen till att brottet har högre straffvärde än lagstiftningen ger uttryck för. Här hänvisas ofta till vad medborgarna tycker, det vill säga till det allmänna rättsmedvetandet. Om detta har regering och riksdag vanligen liten kunskap. I debatten åberopas enkla frågor från opinionsundersökningar där en majoritet svarar ja på frågor om vi behöver strängare straff. I undersökningar av vad som kallats det informerade rättsmedvetandet, där medborgarna får ta ställning till konkreta rättsfall och diskutera lämpliga påföljder efter att ha sett fingerade filmer från rättegångar, blir resultaten ganska annorlunda. I en omfattande svensk och nordisk studie låg de föreslagna straffen i genomsnitt på samma nivå eller under den som domstolarna la sig på (Jerre & Tham 2010). Det kan tilläggas att allmänheten förutom vikten av straff som en markering starkt framhöll påföljder med rehabiliterande inriktning.
Slutligen, att hårdare straff krävs för brottsoffrets upprättelse är en sanning med modifikation. Människor som utsatts för brott har mycket olika krav på bestraffning av gärningspersonen. Några vill mycket förståeligt ha hårda straff. Det vanligaste enligt både svensk och internationell forskning är att brottsoffret ställer krav på den rättsliga processen i form av information, respektfullt och korrekt bemötande, en mer personlig och mindre byråkratisk handläggning, möjlighet till ekonomisk kompensation och någon sorts gottgörelse från gärningspersonen. Få vill ha extrema straff (Aertsen 2012).
Trots dessa kända fakta är det dominerande kravet i den kriminalpolitiska debatten höjda straff. Sådana krav kan också uppfattas som att straffen hittills inte höjts. Förutom den allmänna kraftiga expansionen av lagstiftningen på straffrättens område, som alltså startat långt innan de gängrelaterade skjutningarna satt igång, kan den specifika utvecklingen av straff för våldsbrott framhållas. Straffet för mord har mer än fördubblats på ett par decennier och livstids fängelse ska nu vara normalstraff. Mellan 1970-talet och 00-talet ökade den sammanlagda utdömda fängelsetiden för misshandel (inklusive grov) med tre gånger. Denna ökning inträffar trots att det inte går att se någon ökning av grövre misshandel enligt studier av självdeklarerad brottslighet, offerundersökningar eller sjukhusdata.
Den allt starkare inriktningen på straff som medel för att styra brottsligheten utgår från individen som rationell varelse som väger vinster mot kostnader.
Den allt starkare inriktningen på straff som medel för att styra brottsligheten utgår från individen som rationell varelse som väger vinster mot kostnader. Att människan i allmänhet reagerar rationellt är förstås inte någon orimlig ståndpunkt. I ett historiskt och jämförande perspektiv har dock hänvisningar till människors individuella motiv eller straffkalkyler litet förklaringsvärde. I Sverige har brottsligheten sedan 1800-talets början visat samband med bland annat befolkningsökning, svält, industrialisering, konsumtionsvarornas utveckling, arbetsmarknad och alkoholpolitik. Omvänt är det inte uppklaringsprocent, risken för fängelse eller fängelsestraffets längd som har bestämt brottsutvecklingen.
Kontrollkostnader
En invändning mot invändningen att straffskärpningar inte tycks ha positiva effekter på brottsligheten kan då vara att man ändå måste försöka. Problemet är att straff innebär kostnader, såväl ekonomiska som andra. All politik bygger på en avvägning mellan förväntade positiva effekter av en åtgärd och kostnaden för eller riskerna med en sådan åtgärd. Diskussion om kontrollkostnader eller till och med kontrollskador lyser med sin frånvaro i den svenska kriminalpolitiska debatten. Ett antal sådana kostnader bör framhållas.
Alliansregeringen satsade på 3 000 nya poliser fram till 2010. Målet var ökad uppklaring och ökad polisnärvaro ute i samhället. Satsningen följdes av minskad uppklaring och satte inga spår i brottsutvecklingen. Utan att reflektera över detta lovade den nuvarande regeringskoalitionen 10 000 ytterligare anställda inom polisen. Kanske är det behövligt men kostnaderna för detta hade också kunnat ställas mot alternativa sätt att åstadkomma brottsprevention. Detsamma gäller fängelserna. Efter flera års nedgång i fängelsebeläggningen vänder den nu uppåt. Ett år i fängelse kostar staten en miljon och till detta kommer kostnaderna för nya anstalter. Hur skulle dessa pengar kunnat användas för till exempel stöd till brottsoffer eller förebyggande arbete?
Kriminaliseringar och straffskärpningar har alltså ökat mycket kraftigt. Ökningen är den högsta i modern tid. Straff ska av tradition vara undantaget vilket följer av regeringsformen. Juristerna talar om straffet som ”ultima ratio”, det vill säga något man tar till i sista hand. Straffet har nu alltmer gått i riktning av att bli ett medel för att, förhoppningsvis, bekämpa sociala problem och inte för att skipa rättvisa vilket tidigare var syftet. Som en följd av detta har traditionella värden som humanitet, återhållsamhet och rättssäkerhet fått mindre betydelse. Det har blivit allt viktigare att straffa unga med hänvisning till att de är myndiga samtidigt som de inte anses tillräckligt mogna för att få gå på Systemet. Förslagen om dubbla straff för gängmedlemmar innebär att samma brott bedöms olika beroende på vem som utfört handlingen och strider mot principen om likhet inför lagen.
Polisen har avsatt närmare en tiondedel av sin personalstyrka för att spåra upp narkotikabrott. Dessa resurser ägnas i stor utsträckning till att gripa människor misstänkta för att ha konsumerat narkotika och att avtvinga dem ett urinprov på polisstationen. Polisen tar nu 40 000 sådana prov under ett år.
Polisens ”stop and search”, som särskilt berättigas med hänvisningar till narkotika och inre utlänningskontroll, riskerar att skapa stämningar liknande dem som inspirerat ”Black lives matter”. Internationell forskning visar faran med detta i form av minskad tillit till polisen, ovilja att hjälpa till att klara upp brott och till och med benägenhet att begå mer brott med motiveringar som: ”Varför ska jag följa reglerna i ett samhälle som behandlar mig orättvist?”. Också i Sverige har unga i socialt utsatta områden framhållit rättvis behandling som ett centralt krav på polisen (Brå 2018).
Vad göra?
Frågan om vad som ska göras kan besvaras med vad som inte ska göras. Det finns ingen kvick fix på de gängrelaterade skjutningarna. Ropen på hårdare tag ekar ihåligt i ljuset av forskning och erfarenhet. Kontrollkostnaderna för den svenska kriminalpolitiken är avsevärda och riskerar bli än högre utan att detta ger märkbara effekter i form av minskad brottslighet. I väntan på att våldsspiralen vänder nedåt ska inte vårt rättssystem förstöras.
Att försöka hålla repressionen på en ”lagom” nivå har också att göra med Sveriges självbild, både utåt och för oss själva. Sverige har tillsammans med de övriga nordiska länderna internationellt varit känt för tilltro till staten, polisen och rättsväsendet i övrigt och för att hantera brottsligheten med relativt få i fängelse. De nordiska länderna har framstått som ett föredöme i världen.
Det är märkligt att se hur traditionella värden som rättvisa och humanitet spelar en allt mindre roll i svensk kriminalpolitik och debatt. Utvecklingen är också märklig vad gäller partiernas förhållande till SD. Medan de flesta partier åtminstone tidigare tagit starkt avstånd från SD:s invandringspolitik har få reagerat mot dess kriminalpolitik. Kriminalpolitiken är vid sidan av invandringspolitiken de europeiska högerpopulistiska partiernas centrala politikområden. Reflekterar inte partier och partiledare i Sverige över att de accepterat en högerpopulistisk retorik och politik? Är kriminalpolitiken till skillnad från andra områden inte politisk? Kriminalpolitiken är kanske inte särskilt viktig i jämförelse med flera andra politikområden, men den säger något om en mer generell politisk inriktning. Kriminalpolitiken utgör ett lackmustest.
***
Referenser
Aertsen, Ivo (2012) Punitivity from a victim’s perspective. I: Sonja Snacken & Els Dumortier (red.) Restisting Punitiveness in Europe? Welfare, Human Rights and Democracy. London: Routledge.
Brå 2018. Relationen till rättsväsendet i socialt utsatta områden. Brå-rapport 2018:6.
Chalfin, Aaron & McCrary, Justin (2017). Criminal Deterrence: A Review of the Literature. Journal of Economic Literature, 55 (1) 2017.
Criminological Highlights – påverkar fängelse brottsligheten?.
von Hofer, Hanns (2013), Undret i New York.
Jerre, Kristina & Tham, Henrik (2010). Svenskarnas syn på straff. Rapport 2010:1. Stockholm: Stockholms universitet, Kriminologiska institutionen.
Rasmussen, Mark Serup (2000). En kriminologisk perspektiv på skærpede strafzoner. Juristuppsats. Aarhus: Aarhus universitet.
SOU 2017:61, Villkorlig frigivning – förstärkta åtgärder mot återfall i brott.
Tham, Henrik (2018). Kriminalpolitik. Brott och straff i Sverige sedan 1965. Stockholm: Norstedts Juridik.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
