Trump och demokratin

USA Det är uppenbart att den polarisering som hotar demokratin i USA också kan smitta andra länder. Vi sneglar ju i de flesta frågor på hur amerikanarna hanterar dem. Björn Elmbrandt har läst Bob Woodwards senaste bok, men också Fredrik Reinfeldts.

Blir Donald Trump omvald kan det leda till diktatur. Det amerikanska presidentvalet i november är vår tids viktigaste beslut.
Vem är det som säger detta?  Nej, det är inte någon gammal avdankad Vietnamaktivist. Det är Sveriges förre statsminister, den tidigare moderatledaren Fredrik Reinfeldt i sin senaste bok, som kom nyligen och vars titel är just ”Ödesvalet”.
Han menar att presidentvalet är ett ödesval, därför att Trump under sina första snart fyra år försökt urholka den amerikanska demokratins inre maktbalans med fria domstolar och självständiga medier. Presidenten har också haft en fallenhet för att beundra auktoritära ledare och avskaffa globala överenskommelser till förmån för nationell egoism.
Men ”leda till diktatur”? Den som tycker att det låter som överord, kan ju försöka sätta sig in i några exempel bara de senaste veckorna hur Donald Trump hanterar demokratin.

Vi kan börja med Bob Woodwards bok senaste bok. Denne är tidigare mest känd för att 1972 tillsammans med Carl Bernstein, hans kollega på Washington Post, ha avslöjat att presidenten Richard Nixon arrangerat men sedan försökt dölja ett inbrott i demokraternas kontor i en byggnad som heter Watergate.
I den nya boken, som kom i tisdags, visar Woodward att president Trump vilselett den amerikanska opinionen om hur fruktansvärt farligt coronaviruset är.
Det hela framgår av 18 bandade bakgrundsintervjuer som Woodward gjort tidigare i år med presidenten om pandemin där han menat att viruset är ett allvarligt hot, som han sedan jämför med hur Trump i offentligheten länge bagatelliserar det hela.

Det är känt att i slutet av januari säger Trumps säkerhetsrådgivare Robert O’Brien till honom att coronan blir ”det största nationella säkerhetshotet under hans presidentskap”.
Kinas hälsominister varnar den 26 januari för att folk kan smitta, utan att själva ha symptom. Experter i väst betraktar uttalandet som en vändpunkt. Efter detta datum blir smittspridningen en central fråga i flera länder.
Budskapet tycks ha nått fram till presidenten, kanske efter samtal med den kinesiske diktatorn Xi Jinping, en relation som Trump vid denna tid beskriver som att ”vi älskar varandra”.
Den 7 februari, innan det första amerikanska dödsfallet inrapporterats, säger presidenten mellan fyra ögon till Woodward: ”Det är dödliga grejer”, och beskriver spontant och dramatiskt hur viruset sprids genom luften och är fem gånger dödligare än vanlig influensa.
Tjugo dagar senare är emellertid bedömningen i det offentliga av cocid-19 en annan: ”Det kommer att försvinna. En dag, som ett mirakel kommer det att försvinna”, säger presidenten.
I februari-mars jämställer Trump flera gånger offentligt coronan med en vanlig influensa, trots att han privat är mycket mer alarmistisk i intervjuerna med Woodward.  Den 9 mars twittrar presidenten att när det gäller en influensa ”stänger vi ingenting, livet och ekonomin fortsätter”. Och den 11 mars i sitt tal till nationen säger Trump att ”riskerna är mycket, mycket små. Viruset kommer inte att ha en chans mot oss”.
När sedan pandemin på allvar börjar få fäste i USA frågar Woodward den 19 mars Trump varför denna tonat ner hotet från coronan under den tid då man kunde byggt upp ett mer kraftfullt försvar mot smittspridningen, till exempel med fler tester. Presidenten erkänner att han spelat ner riskerna. Det förklarar han med ”jag vill inte skapa panik”.

Många bedömare tror att den panik Trump velat undvika inte handlade så mycket om människorna, utan om aktiebörsen.

Nedtoningen av virusets farlighet har haft ett pris. Enligt en studie från Columbia University Medical School skulle regeringen om den agerat kraftfullt en vecka tidigare i mars ha kunnat rädda 31 000 människoliv. Om man handlat två veckor tidigare skulle 50 000 liv klarats, hävdar rapporten.
Folk i allmänhet begriper intuitivt att i kriser behövs ett ledarskap. En undersökning från den 16 april från Pew Research Center visar att 65 procent av de tillfrågade menade att Trump reagerat alltför sent på viruset.
Många bedömare tror att den panik Trump velat undvika inte handlade så mycket om människorna, utan om aktiebörsen. Denna har egendomligt nog länge rusat upp i värde trots pandemin. Så panik på börsen skulle kunnat hota den bild presidenten velat skapa av att han fått fart på ekonomin.
Kritiker har också noterat att presidenten knappast dragit sig för att underblåsa panik i andra frågor, till exempel skräckbilder av kriminalitet och illegal invandring.

Sin vana trogen attackerar nu Trump budbäraren, det vill säga Bob Woodward. Om det varit så alarmerande vad jag sagt till honom, varför publicerade han inte det i våras i sin tidning? frågar presidenten på en pressbriefing häromdagen.
På vilket Philip Ducker, kollega till Woodward på Washington Post, snabbt replikerar:
”Bob Woodward är inte president”.
Det är inte en så tramsig invändning som det kan låta. En journalist har bara ansvar inför sina läsare, men en president bör kunna visa folket att han kan leva upp till deras förtroende.
Och folket är illa trängt. USA har idag den högsta infektionsnivån av covid-19 i världen (6,35 miljoner infektioner) och det högsta dödstalet i världen på 100 000 innevånare (57,97). Ändå glider presidenten fortfarande runt fakta.
”Vi håller på att runda den sista hörnan”, påstod han häromdagen, trots att forskningsinstitutet IHME gissar att man riskerar att få en fördubbling av antalet döda amerikaner till årsskiftet.

Men det är inte korrekt att Trump inte gjorde någonting. Miljarder har flödat till läkemedelsbolagen för att dessa ska få fram till ett vaccin.

Demokraten Joe Biden, Trumps huvudmotståndare inför valet, har givetvis kommenterat Woodwards bok och presidentens passivitet inför viruset i början av året: ”Han gjorde inte ett förbannat dugg. Tänk på det. Tänk på vad han inte gjorde. Det är nästan kriminellt”.
Men det är inte korrekt att Trump inte gjorde någonting. Miljarder har flödat till läkemedelsbolagen för att dessa ska få fram till ett vaccin. Nu är presidenten i öppet gräl med folkhälsomyndigheten CDC, som säger att ett säkert vaccin för alla inte blir klart förrän nästa år, när Trump menar att det är klart om ”några veckor”, i tid för att ge honom draghjälp inför presidentvalet.
På en pressbriefing den 19 mars går också Trump i god för att man ska kunna använda malariamedicinen hydroxiklorokin till coronasjuka. Den kan börja användas omedelbart, säger han, fast tillstånd saknas. Läkemedelsmyndigheten FDA pressas av presidenten att ge ett nödtillstånd för att medicinen ska kunna ges till covid 19-patienter. Tre månader senare dras det in, eftersom folk har fått hjärtproblem av preparatet.
Nu lanserar Trump istället idén att man ska kunna injicera rengöringsmedel till coronasjuka. Men en kör av läkare protesterar och förslaget rinner ut i sanden.
Summan av dessa och andra vetenskapsföraktade hugskott från Vita Huset kom häromdagen. Den ansedda Scientific American, som aldrig under sina 175 år tidskriften publicerats rekommenderat en presidentkandidat, lanserar nu Biden som nästa president.

Böcker om Trump har duggat tätt. Bara den senaste veckan har jag räknat till tre. Oftast är det personliga uppgörelser där chefstjänstemän som fått sparken av Trump eller anonyma källor inifrån Vita Huset vittnar om hur usel han är.
Men man kan gissa att det knappast imponerar på presidentens kärnväljare.
Sådana utsagor är snarare en bekräftelse på att Trump haft rätt alltsedan han valdes, att det funnits en deep state i Washington, tjänstemän och sakkunniga som i smyg velat styra utvecklingen bort från de intressen som vanliga knegare har.
Men Bob Woodwards bok är annorlunda, eftersom det är svårt att snacka bort vad presidenten säger i de bandinspelade intervjuerna. Han hänger sig själv i sitt eget rep, som en kommentator beskrev det.
Woodwards band borde alltså kunna påverka marginalväljare inför presidentvalet mer än vad andra böcker gjort, eftersom amerikanarnas livssituation berörs av viruset på ett påtagligt sätt.
Hur ska det gå att inför valet låtsas att de människor inte finns som har fäder eller mödrar som plötsligt dör, om det visar sig att det ytterst beror på smittskyddsproblem som presidenten förtigit?

Väljarnas verklighet går inte heller att smita undan i de pågående skogsbränderna på USAs västkust, de värsta i historien. Många hus i Kalifornien och Oregon brinner ner till grunden, hundratusentals människor tvingas evakuera i bara de kläder man har på sig och kanske fått med sig några gamla fotografier, ofattbara tragedier därför att Trump ihärdigt förnekat en korrekt analys av vad bränderna kan bero på.
Medan forskningen allt mer entydigt pekar på uppvärmningen som orsaken till de allt mer omfattande skogsbränderna är den amerikanske presidenten en klimatförnekare.
Klimatkrisen är en bluff, har han sagt. Hans standardargument är att det är slarvig skogsvård som orsakar bränderna.
Ännu mer fantasifullt är när Trump utan bevis påstår att vindkraftverk kan orsaka cancer. Han har mildrat restriktioner på koldioxidutsläpp från bilar och truckar. Lagar om renare luft och vatten och mot giftiga kemikalier har avskaffats.
Ungefär 70 lagar och bestämmelser på miljöområdet har slopats. Ytterligare 30 är på väg att försvinna under Trumps tid som president. Han har också lovat att USA ska lämna Parisavtalet.

Skogsbränderna är vid sidan av pandemin ett tydligt exempel på att USA har en president som bara tänker på sig själv och sitt eget omval, och är oförmögen att se till det allmännas bästa.

Denna amerikanska nedrustning har skett samtidigt som klimatkrisen inte är något diffust framtidshot, utan uppvärmningen pågår för fullt.
Skogsbränderna är vid sidan av pandemin ett tydligt exempel på att USA har en president som bara tänker på sig själv och sitt eget omval, och är oförmögen att se till det allmännas bästa.
De som drabbats av bränderna är inte bara de minst 35 personer som inte hann undan elden och de vars hus brunnit ner. Röken från bränderna – som gör himlen orange och förmörkar dagarna – är antagligen inte ofarlig. Folk med diabetes och hjärtproblem kan komma att drabbas. För bränderna är inte släckta på länge än och röken tätnar för var dag, också långt från elden.
Samtidigt visar en studie från Stanford-universitetet att fler amerikaner än tidigare anser att klimatfrågan är viktig för dem. Andelen som tror att uppvärmningen är huvudproblemet har också ökat.
Trump borde alltså, med bara några veckor kvar till presidentvalet, få svårt att dribbla bort verkligheten, när så många människor konkret drabbats av hans felaktiga beslut, inte bara om pandemin utan också om klimatet. För i en stark demokrati måste ansvar kunna utkrävas. Men är USA det idag?

Det angår oss i hög grad vad som sker i amerikansk politik. Sverige som ett litet exportberoende land har nytta av de internationella organisationer och avtal som Trump velat försvaga. Globaliseringens omfattning måste kunna diskuteras, men inte på det destruktiva sätt typ handelskrig som Vita Huset idag gör.
Kan Europa hålla emot ryssar och kineser, om den amerikanske presidenten föredrar sin golfbana i Virginia framför toppmöten av olika slag?
Make America Great Again står det på Trumpanhängarnas kepsar. Det allt mer nationalistiska tonläget i svensk debatt, att inte heller vi behöver bry oss om andra, gör att vi inte kan utesluta liknande mössor inför riksdagsvalet om två år.
Trumps oavbrutna lögner och osanningar betyder en relativisering av det som är sant. En fungerande demokrati förutsätter ett antal sanningar som vi alla borde försöka samlas kring. Men om presidenten ljuger är det fritt fram för alla att hitta på.
Det är ingen tillfällighet att utrymme i USA skapats för sjuka konspirationsteorier om att världen styrs av hemliga nätverk av pedofiler och judar.
I ett sådant samhällsklimat kan man också förneka det uppenbara. Trots snart 200 000 döda förklarade en äldre Trumpanhängare i TV häromdagen: ”Det är ingen covid. Det är en falsk pandemi, skapat för att skada USA”.
Och vad gör de beväpnade högermiliserna, om Trump knappt skulle förlora presidentvalet?
Det är uppenbart att den polarisering i USA som hotar demokratin kan smitta också andra länder. Vi sneglar ju i de flesta frågor på hur amerikanarna hanterar dem.
Moderatledaren Ulf Kristersson har – tack för det – ännu inte sagt att hans huvudmotståndare Stefan Löfven är drogberoende, som Trump påstått om Joe Biden.  Men övergrepp har förekommit och tonen i svensk politisk debatt blir brutalare för var dag.
Både USA och Sverige löper demokratiska risker när medier måste spara, och inte har råd med specialreportrar som kan följa utvecklingen från dag till dag,
Man kan befara att vi får mer myndighetsnyheter, som inte orkar med den demokratiska uppgiften att svara på frågan ”varför”.

Hoten mot demokratin är inte alls så stora i Sverige som de är i USA. Men de underliggande faktorerna liknar varandra. Det är viktigt att de diskuteras. Tack Fredrik Reinfeldt, för att du velat varna oss.

***

Följ Dagens Arena på Facebook