söndagskrönikan Högskoleprovet är ett viktigt verktyg för att motverka social snedrekrytering. Att nu låta lärosätena avgöra om det kan genomföras eller ej är fel väg. Bara demokratin och politiken kan ta det ansvaret, skriver Veronica Palm.
Jag blir fortfarande lite darrig inombords när jag tänker på en där fruktansvärda lördagen i slutet av 90-talet. En hel dag satt jag i ett klassrum i en av stadens pluggskolor. Längst fram satt en kontrollant vars enda uppgift var att dela ut papper efter papper och se till att jag på tid presterade på det som just då låg framför mig. Jag visste att jag inte var korkad, men hela miljön signalerade motsatsen.
Egentligen vet jag inte varför jag gjorde högskoleprovet. Jag hade jobbat sedan jag slutade gymnasiet och hade inga planer på att läsa vidare. Som jag minns det blev jag övertygad av en kompis om att det skulle vara bra att ha gjort. Om jag haft den minsta önskan att ta mig in på universitetet så tog den där fruktansvärda lördagen ur mig all uns till självkänsla i den riktningen. Så egentligen önskar jag inte någon att göra det där provet, allra minst någon som inte är motiverad och inte har studievana.
Samtidigt önskar jag att även den utan studievana ska ha chansen till vidare studier. Precis som att den som var lite trött på skolan och inte presterade på topp när betygen sattes ska få en andra chans. Och att den som, likt mig, tog högskoleprovet lite för tidigt ska få en chans till om hen väl hittat motivationen till högre studier. Med en skola som sållar och mäter barn och ungdomar krävs nya chanser för att den som inte riktigt passar in i skolans hårda ramar inte ska vara dömd som obildbar resten av livet.
Ju mer jag läser om vad de olika lärosätena säger för att slippa genomföra höstens högskoleprov, desto mer orolig blir jag. Mellan raderna går det att ana en elitism.
Nog är det konstigt att vi har en högskola som över huvud taget begränsar antalet studenter? Det måste vara en rest av ett samhälle där högre utbildning sågs som något exklusivt som skulle begränsas till en viss del av befolkningen. Istället borde ju varje sunt samhälle vilja sprida kunskap till så många som möjligt och ge var enda en av oss möjligheten att höja vår förmåga, förkovra oss och ta steg vidare. Men så länge vi har systemet med färre högskoleplatser än vad som behövs så krävs ett urvalskriterium. Idag använder vi gymnasiebetyg och då är högskoleprovet ett viktigt verktyg för en andra chans och att aningen motverka social snedrekrytering. I år begränsas även detta.
Det är helt obegripligt att det inte skulle kunna gå att rigga ett smittsäkert högskoleprov för alla som vill. ”Det blir för trångt.” sägs det. Ärligt talat, en lördag i oktober finns det mängder av skolsalar lediga i det här landet och för att slippa resor vore det ju till och med en god utveckling om några av provtillfällena i varje län förlades till klassrum utanför de större städerna. ”Det finns inte personal nog.” är ett annat påstående. Att sitta i ett klassrum, hålla koll på en klocka och dela ut och samla in papper med jämna mellanrum är väl ett jättebra extrajobb som fler människor säkert med glädje skulle ta. Så vad är problemet, egentligen?
Ju mer jag läser om vad företrädare för de olika lärosätena säger för att slippa genomföra höstens högskoleprov på samma sätt som vanligt, desto mer orolig blir jag. Mellan raderna går det att ana en elitism som är allt annat än modern. De knorras till och med när det ser ut att bara bli hälften av de som vill som ska få chansen och när först-till-kvarn (alltså de redan mest motiverade) diskuteras. Att låta lärosätena ansvara för så viktiga saker som att bredda sin rekryteringsbas verkar vara fel väg att gå för den som vill nå framgång i visionen om livslångt lärande och allas rätt till en ny chans. Bara demokratin och politiken kan ta det ansvaret. Det kommer krävas en hel del för att göra tillgången till högre studier jämlik. Att använda pandemin för att få begränsa rätten att göra högskoleprov är ett steg i helt fel riktning.
”Så hur gick det då. Klarade du högskoleprovet?” undrar kanske någon. Nja. Det är väl en definitionsfråga. Jag gick därifrån med dunkande huvudvärk och nedtryckt självförtroenden. Tror faktiskt att jag slumrade till på ett av de sista delproven. Jag var helt utmattad av att försöka förstå och passa in i en miljö som var mig helt främmande. ”Ja, men vad fick du?” Eh, jag var ju så ung och nej det gick inte så bra. Okej då. Det är ju lättgooglat och frekvent använt av de som vill bevisa att jag är för korkad för att bestämma saker. Så, jo. Jag fick 0,4 den enda gång jag gjorde högskoleprovet. Och nej, det är inget jag är stolt över, men jag låter det heller inte sätta värdet på mig.
Veronica Palm är f d riksdagsledamot för S, och beskriver sig själv som ”Feminist, antirasist och mycket snällare än somliga tror”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
