gästkrönika Det är många kulturkrockar i livet. Men vem är det som krockar? Och hur krockar man mjukt? Viola Zabeti försökte anpassa sig, men råder ingen att välja samma väg som hon gjorde.
Jag bytte namn.
”Banafshe” ropar mamma, och jag reagerar inte längre på en gång. Jag ändrade förnamn för tolv år sedan, direkt efter min universitetsexamen. Efter att ha skickat 100-tals ansökningar utan att få svar eller bli kallad till intervjuer så beslöt jag mig för en förändring. Jag skulle få ett jobb efter min kompetens, och jag skulle förändra! Fler som jag skulle synas på häftiga arbetsplatser som hade inflytande. Jag hade redan åtta års arbetslivserfarenhet och bra referenser när jag var klar med universitetet, men det lockade inte arbetsgivarna.
Jag fyllde i ansökan till Skatteverket, ”Viola” blev mitt nya namn. Banafshe betyder just viol på persiska. Att ha friheten att byta namn är också ett privilegium, tänkte jag. Två dagar senare var jag på tre arbetsintervjuer som Viola. Fördomarna på grund av mitt namn var ett faktum.
Men nu, tolv år senare, börjar jag känna en saknad efter mitt födelsenamn.
Det är många kulturkrockar i livet. Jag har länge funderat, vem är det som krockar? Hur krockar man mjukt? Kanske, som i mitt fall, omfamnar man krocken genom att byta namn.
Min första kulturkrock var när jag såg en leksaksbil i Kurdistan där vi var på flykt från Iran. Jag hade aldrig sett en bil men jag red på åsnor och hästar varje dag till förskolan med pappa eller mamma. Till mina föräldrars förvåning tog jag ett rep och band fast den vackra leksaksbilen så att den inte skulle galoppera iväg, den fick inte krocka. Än idag skojar min familj om att jag ännu inte lyckats ta körkort, att jag ännu inte förstått vad ett fordon är.
Pappa var en mästare på att bli fransman snabbt.
Min pappa startade eget IT-företag i Frankrike tidigt efter flykten till Europa, och blev aldrig någonsin arbetssökande. Jag har aldrig behövt fråga pappa om det har varit tufft för honom att accepteras i det franska samhället och komma in på arbetsmarknaden. Han var ju där på nolltid. Som Vd.
Pappa var en mästare på att bli fransman snabbt. Han var först i kön för att köpa färsk baguette varje morgon och det finns inte en enda fransk chanson, tv-program eller filmklassiker som pappa inte känner till. Varje dag åker han hem under sin tvåtimmarsrast och hinner med lunch, siesta och le journal de treize heure(nyheterna klockan 13.00).
Som barn brukade vi skoja om att pappa var en kopia av skådespelaren Louis de Funès. Hans minspel påminde så mycket om de Funès, minus ilskan. Kan du samtliga franska invecklade miner så ÄR du fransman. Det enda persiska i pappas annars franska kök, är hans samovar. Den är helig, och det enda sätt som han tillagar te.
Under min uppväxt i Fittja var det många med ”icke svenska”. Det var det normala. Vi var vana där med olika namn och ursprung. Jag ägnade noll sekunder åt att förklara och försvara mitt ursprung och många timmar åt att leka på skolgården, le mitt allra finaste leende på skolfotot och oroa mig i veckor för hur mamma skulle ha råd att köpa skolfotona. När erbjudandet om att köpa bilderna äntligen kom, så löste mamma det på något sätt, och jag vet att hon måste ha slitit hårt för det med sina olika jobb. (Tack mamma!)
När jag var klar med min examen så var det en helt annan värld jag skulle möta som Banafshe från Fittja i mitt sökande efter jobb.
Mitt namn var ”krångligt”. När jag ringde efter varje skickad ansökan (över 100 samtal) så blev det ofta obekvämt.
”Åh kan du snälla bokstavera ditt namn EN gång till”. Personen som hade hand om ansökan var ofta stressad. Ja, B som i Bertil osv osv. Ja, ni förstår.
Jag förlorade lite av mig själv i de samtalen. Jag lät mig själv krocka istället för att omfamnas.
Under min studietid fick jag snabbt extrajobb i finans- och försäkringsbranschen. Jag var en duktig säljare som förstod olika kunder och kunde använda min franska, persiska och ortenkunskaper. Ibland blev kunderna arga och var otrevliga när jag sade mitt namn, speciellt när jag skulle göra fondbyten åt dem. ”Hämta en kollega som har ett svenskt namn”. Efter 11 september 2001 var det inte lätt att ha ett namn från Mellanöstern och jobba med finans.
Jag förlorade lite av mig själv i de samtalen. Jag lät mig själv krocka istället för att omfamnas.
Så till dig som har sökt många jobb utan att bli kallad till en enda intervju: Nej, byt inte namn. Jag ångrar inte mitt val, men du bör inte göra som jag gjorde..
Jag fyllde 40 år i somras och har tänkt mycket på om jag ska byta tillbaka till Banafshe. Är det lite som det man hör om äldre som börjar tala sina hemspråk igen? Ska du verkligen haka upp dig på ditt namn igen, har jag frågat mig själv? Är det nu jag försonas med den jag är?
Enligt Skatteverket kan man byta sitt tilltalsnamn ”hur många gånger man vill”. Idag är det lätt att betala avgiften via nätet och fylla i en digital ansökan. Ska jag göra det? 250 kronor. Jag funderar. Är det viktigt?
Det viktigaste i livet är att mötas i mänskligheten. För att jag vet att vi måste se bortom allt vi äger, och se in i våra hjärtan oftare. Kanske hjälper det oss till och med att sluta bry oss om prestige, att bestämma, vem som får synas mest eller minst. Där hjärtat är störst, DÄR möts också mänsklighet. Det är min övertygelse, en slags kärleksdiskurs.
Pandemin har skapat distans men också fört oss människor närmare, plötsligt har vi alla samma rädsla, om vi ska överleva eller inte och vi har förstått att vi är beroende av att vi alla bidrar FÖR att överleva.
Använd det till förändring. Var inte rädd för att anställa någon som är helt olik dig och som du inte känner än. Se bortom dina nätverk. Möts i mänskligheten och jag lovar dig att den personen som är mest olik dig har kompetenser som gynnar hela företaget och berikar ditt liv och vice versa.
Banafshe Viola Zabeti
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
