FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling hälsar dig välkommen till en snabbkurs i nutida perspektivlära.
En fackföreningskämpe i 50-talets Sverige skulle inte förstå varför dagens LO värnar nuvarande arbetsrätt. Påpekade Svante Nycander nyligen i ett debattinlägg om att skrota Lagen om anställningsskydd. Att LO länge försökte hålla lagstiftaren utanför är helt korrekt. Så ur detta perspektiv vore det enkelt att riva upp allt och börja om där vi var på 60-talet. Vad Nycander missar är att detta perspektiv är obsolet för de allra flesta som idag är verksamma inom såväl fack som arbetsgivare. De har aldrig verkat i en värld utan LAS och MBL.
Alla som försökt skildra något vet att det är perspektivet som är själva utmaningen. Rent tekniskt innebär perspektiv ett system för att avbilda tredimensionella objekt på ett tvådimensionellt bildplan. Konkret vet alla att perspektivet skiftar beroende på var du står. Jag gör ofta samma misstag som Nycander, inte minst när det handlar om att förorda kooperativa lösningar. Jag tror fortfarande att det finns mängder av medborgare som vill utöva konsumentmakt genom engagemang. Men där räcker det att jag ser mig själv i spegeln för att få rätt perspektiv.
När blivande vänsterledaren Nooshi Dadgostar intervjuades i SVTs Agenda häromdagen så uppstod en intressant brytning av olika perspektiv. Programledaren Anders Holmberg undrade om det var en slump att V lagt förslag som Sverigedemokraterna ställt sig bakom, och antydde att detta i så fall innebar en legitimering av SD. Holmberg markerade dessutom att detta var ett rimligt perspektiv genom att upprepa frågan. Samma perspektiv luftades kort därefter av självaste statsministern (och initialt av avhoppade partikollegan Rossana Dinamarca.)
Att Dadgostar inte ställer upp på denna beskrivning var förstås ingen överraskning. Men i grunden gjorde hon det utifrån ett helt annat perspektiv än frågeställarens. Att ett förslag kan stöttas även av ens värsta fiender är inget suspekt, det är en del av den parlamentariska demokratin. Och att bli ställd till svars för att någon röstar på ens förslag är utifrån det måhända lite udda, speciellt då det sker i public service med ett demokratiuppdrag. Jag antar att programledaren ville antyda att V lagt ett anpassat förslag som tillkommit efter underhandskontakter med SD, men där saknades i så fall tydliga belägg för denna tes. Dadgostars perspektiv var ett annat: den som inte kan lägga ett förslag bara för att det riskerar stöd från oönskat håll, den är enkel att tysta. Två olika perspektiv. Beroende på var du står.
Och apropå SD, som så ofta spelar mästerligt på dessa perspektivsträngar. Deras förslag om behovet av en enklare polis häromveckan var ett strålande exempel på hur perspektiv kan förändras utifrån budbärare. Men som Johan Enfeldt så träffande beskrev så behöver detta inte därför med automatik vara oönskade tankar. (Dagens Arena förordade liknande lösningar redan 2008.) Och istället för att bemöta frågan utifrån perspektivet Var står SD, så kan en mer konstruktiv vy nog finnas för den som vågar utmana Polisförbundets perspektiv.
Avslutningsvis rekommenderar jag dig att fundera över vilket perspektiv du väljer i den nuförtiden så närvarande frågan om integration. Viola Zabetis berättelse om hur hon valde att byta namn för att få ett jobb visar vilka alternativ du har. Ställer du dig hos de som ville träffa Viola? Eller hos de som vill träffa Banafshe? Allt handlar om perspektiv.
Ha en bra helg!
Jonas Nordling
chefredaktör
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
