HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson är tillbaka med sin spalt om händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan handlar det bland annat om Åsa Linderborg, Maria Schottenius och Mona Sahlin.
Aftonbladet och jag
Nästan alla verkar ha läst Åsa Linderborgs Året med 13 månader. Kanske inte så konstigt, det är något som suger in en i denna aktuella och samtidigt smärtsamma text. Den skildrar förstås en djupt personlig, medial och professionell kris, som inträffar i skuggan av eller kanske på grund av allt detta med metoo. De flesta skulle nog inte välja att sätta allt detta på pränt. Men inte Åsa Linderborg. Det är på ett sätt imponerande.
Det handlar förstås om Benny Fredriksson. Det som gjorde Aftonbladets publiceringar så uppmärksammade och kontroversiella i historiens ljus var att han tog sitt liv efter tidningens ”granskning”. Pressens opinionsnämnd klandrade senare tidningen för att grovt ha brutit mot god publicistisk sed. Åsa Linderborg bär förstås inte ensam ansvar för detta. Men hon spelade en aktiv roll. Och var också den som utåt försvarade tidningen när publiceringarna kritiserades. Aftonbladet befann sig i det här läget i ett ledarlöst tillstånd, i varje fall om man ska tro Åsa Linderborgs bok.
Men det finns också en del andra att klandra för sina publicistiska beslut under den här tiden. Dagens Nyheters granskning av dåvarande talmannen Urban Ahlin klandrades också för att ha åsidosatt god publicistisk sed. Det som väl sticker ut här är att DN på sin ledarsida (!) beskrev Ahlin som ett ”maktmissbrukande svin”. Både Fredriksson och Ahlin-publiceringarna var inte klockrena för att uttrycka sig diplomatiskt, och knappast metoo-relaterade. Till bilden hör förstås också att Expressen hängde ut och namngav Aftonbladets Fredrik Virtanen, något som hade sin maktmediepolitiska kontext, det vill säga i ljuset av den långa envigen mellan de två stora kvällstidningarna. Men i historieböckerna kommer det ändå tydligast stå att Benny Fredriksson begick självmord på grund av Aftonbladets granskningar.
När jag läser Åsa Linderborg kommer jag tänka på Katarina Frostenssons K, som beskriver tiden när hon tillsammans med sin kulturman flydde Sverige efter DNs metoo-avslöjanden om Forum och Svenska Akademien. Frostensson skyndar snabbt förbi de brännande frågorna och svingar upp sig i den ena högkulturella referensen efter den andra. Linderborg är verkligen mer öppenhjärtig, även om hon nog utelämnar ett och annat. Ett genomgående tema är att hon hela tiden återkommer till sin far metallarbetaren Leif, som framstår som både ett arv och ett sår – och kanske också ett dåligt samvete. Boken ger upphov till ännu fler frågor än den besvarar. Och samtidigt är den fylld av kloka insikter. Man hajar ju till när man läser: ”Nu är jag rädd för mig själv”.
Och i nästa stund är det som att den där välgörande självinsikten om vad maktpositionen på en stor tidning innebär är som bortblåst. Expressen och Dagens Nyheter verkar också vara en projektionsyta, som kanske satt sig lite i väggarna på Bladet. Man undrar ibland om det är så att ”liberalerna” på Bonniertidningarna är värre än högern på Svenska Dagbladet? De senare ser man inte så mycket av i den här boken. I samband med att Åsa Linderborg och Karin Pettersson äter lunch på Sturehof vid Stureplan skriver hon att omkring henne sitter ”representationskontona”. Jag antar att hon tänker på de som jobbar på finansbolagen som huserar i de där kvarteren. Nu är det väl förmodligen så att två av de högsta cheferna på Aftonbladet också har sådant konto. (För transparensens skull: Jag har ett kreditkort som jag ibland använder för representation.)
Jag kommer att tänka på Aftonbladet jag växte upp med. Bladet och jag har en lång historia. Hemma var det först Hallandsposten på morgonen, en liberal tidning med monopolställning hemmavid. Visserligen sålde jag som mycket ung Sydsvenskan på söndagsmorgnarna för att få lite inkomster. Men i tonåren blev Aftonbladet något av mitt politiska universum. Där fanns skribenter och krönikörer som jag alltid slukade från ingressen till slutklämmen. Det var Gunnar Fredriksson, Olle Svenning, Dieter Strand, Annette Kullenberg, Allan Fagerström, Åsa Moberg med flera. Jag hade ett särskilt gott öga till kultursidans innerspalt, vilken stil och finess! Och till Gunnar Fredrikssons och Dieter Strands krönikor på ledarsidan: ”Söndagar med Struve”. Jag är osäker på om signaturen Struve hämtades från Röda Rummet eller Struves meridianbåge. Men jag antar att den nog ändå hämtades från Strindberg. Möjligen var det en liten blinkning. Arvid i Röda Rummet var ju socialist. Men Struve konservativ och egoistisk.
Kanske gör avståndet en lögn eller möjligen en myt. Men var det inte lite mer florett och mindre slägga över Aftonbladet på den tiden? Skulle jag behöva revidera mina minnesbilder om jag gick till läggen?
Sedan har världen förändrats. Inte minst förutsättningarna för att ge ut tidningar. Själv köper jag inte längre Aftonbladet och Expressen varje dag. Bara detta att köpa båda markerade nog en inte oväsentlig förändring. En gång gällde det att välja den ena eller andra. Valet mellan Aftonbladet och Expressen markerade en politisk tillhörighet. Något Hasse och Tage fångade så träffsäkert i den där berömda sketchen med Tage Danielsson och Gösta Ekman.
På arbetarrörelsens Bommersvik såldes bara Aftonbladet. Det tog ett bra tag innan även Expressen tilläts försäljas i kiosken där. Men ett exemplar av varje a-presstidning i landet fanns att läsa i receptionen. Vi talar här om ett medialt universum som numera i hög grad försvunnit. Visserligen finns s-ledarsidor och deras tidningar kvar på sina ställen, men mest av presstödstekniska skäl. Och de flesta ingår i dag i privata eller liberala mediekoncerner. Till och med anrika Dala-Demokraten, Länstidningen Östersund och Arbetarbladet är numera en del av Bonnier News efter att den storstora medieägaren köpte MittMedia. Även Aftonbladet ägs tillsammans med konservativa Svenska Dagbladet numera av norska Schibsted, även om LO fortfarande är minoritetsägare i Aftonbladet och är med och utreser politisk chefredaktör.
Förr om åren var Aftonbladet inte lika ensam på vänsterkanten som i dag, i dag ju Bladet den enda stora spelaren på åsiktsmarknaden som har en socialdemokratisk eller vänsterprägel. Tidigare fanns alla dessa lokala socialdemokratiska tidningar, varav några var ganska framgångsrika. Arbetet i Malmö hade till exempel en stark ställning. Och på 1970-talet var det vänstervåg och ett hårt tryck från det hållet. På Expressens och DNs kultursidor fanns vänsterröster som nog var mer radikala än den som många uppfattade som mer modesta Aftonbladet. Det fanns publikationer som Folkets i Bild och Partisano (senare ETC) med bred spridning. Aftonbladet var nog inte vänstrast på den tiden, som i dag.
Ibland kan jag väl tycka det inte alltid befrämjat de bästa positionerna på kultursidan. Samtidigt är det väl viktigt att förstå varför det blivit så. Att Aftonbladet så att säga blivit den enda vänsterbastion som står kvar i hela detta föränderliga mediala och mer komplicerade politiska landskap. Vinden blåser sedan länge hårt från höger. Först var det nyliberalerna som blåste på. Nu är det högerradikalerna. Så, Aftonbladet fyller ännu en oerhört viktig roll.
Ärligt talat är det kanske mest i de internationella frågorna jag tycker att Aftonbladets kultursida hamnat snett under senare år. Det har nog blivit lite för mycket min ”fiendens fiende är min vän”-förhållningssätt. Benny Fredriksson var ett tragiskt misstag. Men Åsa Linderborg anklagade också Rysslandsforskaren Martin Kragh, som är verksam på Uppsala universitet och Utrikespolitiska insitutet, för att vara vara en del av en”hemlig, statlig säkerhetsorganisation i Storbritannien”. Pressens opinionsnämnd fällde publiceringen med motiveringen att Kragh tillfogats oförsvarlig publicistisk skada. Detta är inget Åsa Linderborg skriver om i sin bok. Det hade hon gärna fått göra.
Maria Schottenius och utnämningsmakten
Med en viss regelbundenhet dyker det upp kritik mot att politiker tilldelas offentliga ämbeten. Med tanke på den svenska traditionen, med stor självständighet för myndigheterna, är det väl inte så konstigt att politikerna har möjlighet att utse generaldirektörer och landshövdingar. Inför valet 2006 riktades hård kritik mot Göran Persson när det gällde utnämningar, som ansågs ha gynnat hans politiska vänner. Resultatet av detta blev en större öppenhet och nya rutiner för tillsättningar av det här slaget. Just öppenhet när den här typen av jobb är emellertid inte alldeles enkelt, här handlar det ju rekryteringar av personer som ofta sitter på ett tungt chefsjobb. Även den borgerliga regering som kom till makten 2006 kritiserades för vissa utnämningar; en av Bildts pojkar blev ambassadör i Washington!
I regeringsformen står det att vid beslut om ”statliga anställningar ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet”. Har politiker förtjänster och skicklighet? I allmänhet menar jag nog att politiker besitter en stor och unik erfarenhet. De som varit ministrar och statssekreterare har lett mycket stora departement, vilket verkligen inte är några små kontor. De har samlat på sig en enorm kunskap om samhället som man faktiskt inte kan tillgodogöra sig på något annat sätt än genom politiskt arbete. På den här nivån är internationellt samarbete inte minst i och genom EU och Bryssel en del av vardagen, det ingår därvidlag att man måste kunna konversera med politiker och tjänstemän från andra länder på åtminstone engelska. Därför är det för mig självklart att politiker bör kunna komma i fråga för den här typen av utnämningar. Staten bör inte vara förbehållen ämbetsmännen.
I veckan menade Maria Schottenius i DN att avdankade politiker inte bör få åtråvärda poster som ambassadörer. Till saken hör att många ambassadörer har politisk bakgrund. Hon pekade nu ut Jan Björklund som blivit ambassadör i Rom och Håkan Juholt som fått samma post i Sydafrika. Genom åren har jag träffat många politiker och en och annan ambassadör både här och utomlands. Det har varit en blandad kompott på båda fronterna om man säger så. Båda har ibland utmärkt sig positivt och ibland negativt. Men politiker bör inte få bli ambassadörer hävdar nu Schottenius. Landshövdingar däremot är ”ett jobb som kan vara i linje med den kunskap en erfaren politiker har”. Politiker, bli vid din svenska läst!
Utan att veta om varken Juholt eller Björklund är bra på sina nya poster, så kan man väl ändå konstatera att Björklund varit partiledare och minister i åtskilliga år. Håkan Juholt har varit internationellt engagerad sedan ungdomsåren. Och han var dessutom partiledare, ett tag i varje fall. Men jag förstår att tjänstemännen på UD vill ha jobben för sig själva. Själv tror nog att det är bra att det finns en viss mångfald även på ambassadörsposterna. Schottenius motsäger sig själv när hon ändå hittar en politiker som varit värdig ambassadörstiteln. Nämligen Alva Myrdal som var ambassadör i Indien på 50-talet. Ingen princip är med andra ord riktigt bra utan sina små undantag. I varje fall förr i tiden.
Jag tänker på Håkan Holmberg
Under budgetdebatten i måndags kritiserade Sverigedemokraternas Oscar Sjöstedt att en man med funktionsnedsättning beviljats svenskt uppehållstillstånd. Sjöstedt är inte vem som helst, utan ekonomisk-politisk talesperson för partiet. Uttalandet har fått berättigad kritik. Det säger förstås något om partiets människosyn.
När jag läste detta kom jag att tänka på Håkan Holmberg som nyligen gick bort och som begravdes förra veckan. Han var under många år politisk chefredaktör för Upsala Nya Tidning och en allt viktigare liberal röst som plockade isär den högerradikala världsbilden med en imponerande pregnans. Det gällde inte minst deras dubiösa syn på demokratin, minoriteters rättigheter och i grunden deras misstro mot rättsstaten, mediernas och universitetens självständighet. Den som läste Holmbergs analyser förstod en helt avgörande sak. Sverigedemokraterna har ett politiskt projekt och det pekar i riktning mot Ungern och Polen.
Det var just detta som Håkan Holmberg blottlade i sin viktiga Den farliga mångfalden som gavs ut i flera upplagor genom ett unikt samarbete mellan Arena, Tiden, Frisinnade klubben och Bertil Ohlininstitutet. Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg skrev varsitt förord till den där boken. Detta blev Håkan Holmbergs politiska testamente. Läs det!
Mona Sahlin partilös
Jag läser att Mona Sahlin inte längre är medlem i Socialdemokraterna. Om det är ett aktivt val framgår inte. Med för det socialdemokratiska partiet är det nog ändå en sensation som säkert inte gör Stefan Löfven på muntert humör. Ingen tidigare partiledare och knappast någon ledande person har mig veterligen tagit det steget tidigare, åtminstone inte i modern tid. Vi får gå tillbaka till agitatorn August Palm som blev något av en dissident och bitter motståndare till Hjalmar Branting. Om jag minns rätt gick han med i det socialdemokratiska vänsterpartiet 1917, som sedermera blev Sveriges Kommunistiska parti. 1917 lämnade många SAP, en del för alltid medan andra kom tillbaka efter några år. Mona Sahlins besked säger nog något om vår tid, och ganska mycket om de interna spänningarna i Socialdemokraterna.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
