Slutreplik Genom den svenska samhällselitens val av strategi hade radikala liberaler och socialdemokrater länge ingen konkurrens om att mobilisera 80 procent av befolkningen. Erik Bengtsson svarar på kritiken av hans bok i en slutreplik.
Den 5 september publicerade Dagens Arena ett utdrag ur min bok Världens jämlikaste land? Utdraget, med rubriken ”Den svenska varianten av repression”, kommer från bokens s. 95 till 101 och är en del av ett större resonemang om hur det svenska samhället i 1800-talets slut förenade mycket stor ekonomisk, social och politisk ojämlikhet, med en relativt (allt är relativt) oblodig relation mellan klasserna. Utdraget har fått två repliker – Henrik Berggren och Lars Trägårdh 7 september, samt Peter Sundborg 12 september. Här är mitt svar på dessa repliker.
Jag vill börja i något som Berggren och Trägårdh skriver i slutet av sin text. Angående boken Är svensken människa? från 2006 säger de att: ”Likt den brittiske historikern E P Thompson i hans klassiska bok The Making of the English Working Class ville vi visa att formeln ’proletariat+fabriker= arbetarrörelse’ inte räcker för att förklara den historiska utvecklingen mot demokrati och jämlikhet.” I motsats till detta menar de att jag ”slår tillbaka mot en övertro på kulturella förklaringar” vilket är rimligt, men att risken med detta är att jag, som i min och Daniel Suhonens debattartikel i Dagens Nyheter 6 september, ”endimensionellt gör jämlikhet till en ekonomisk fråga och avfärdar den politiska jämlikheten som en flyktig konstruktion”.
Det här tycker jag är väldigt intressant och viktigt. Hur vi ska tolka den svenska 1900-talsjämlikhetens ursprung är ju grundfrågan i diskussionen, och det blir då viktigt att reda ut vad som egentligen är min förklaring. Jag vill mena att den förklaringen, som läggs fram i min bok, är långt ifrån ekonomisk determinism eller endimensionellt ekonomisk.
”Världens jämlikaste land” är ju en jämförande formulering, där Sverige jämförs med andra länder, och sådant är också angreppssättet i bokens historiska utredningar. Utvecklingen i Sverige jämförs gång på gång med den i våra grannländer Danmark och Norge, och några större, välkända länder: Tyskland, Storbritannien, Frankrike, USA. Alla dessa länder industrialiseras på 1800-talet och i 1900-talets början, men arbetarrörelsen blir mycket starkare i Sverige (och våra grannländer) än i t ex Storbritannien, Frankrike och USA. Industrialismen, och klasstrukturen i sig, spelar alltså en mycket liten roll i min förklaring av varför arbetarrörelsen blir så stark just i Sverige.
Tvärtom så är det i de sociala rörelsernas utveckling, som hänger ihop med den särskilt sena demokratiseringen i Sverige som polariserar de många som står utanför det politiska systemet mot den lilla elit som är innanför, som är kärnan i min förklaring. Jag jämför hur tyska agrar-rörelser på 1890-talet anställer kringresande folktalare för att mobilisera vanligt folk medan deras svenska motsvarigheter struntar i det eftersom de inte har något intresse för folklig mobilisering, och relaterar hur engelska Tories skapar konservativa arbetarklubbar redan i 1800-talets slut medan den svenska högern inte har något intresse för arbetarna som politiska subjekt förrän bra länge efter den faktiska demokratiseringen.
Genom den svenska samhällselitens val av strategi – stäng ute vanligt folk från politiskt inflytande, försök inte mobilisera eller engagera dem politiskt – hade radikala liberaler och socialdemokrater ingen konkurrens om att mobilisera 80 procent av befolkningen förrän på 1920-talet. Detta olikt länder som USA, Danmark, Frankrike, Tyskland och Storbritannien där rösträtten var mer utsträckt sedan ungefär 1800-talets mitt och politiska partier av olika färger alla ville mobilisera folket.
Eliternas walkover i Sverige gav rum för exceptionellt välorganiserade folkrörelser (nykterism, frikyrkor, fackföreningar), ur vilka en exceptionellt stark arbetarrörelse växte fram. I boken diskuterar jag detta som en ”folklig mothegemoni” som manifesterades i institutioner och arenor som arbetarbibliotek, studiecirklar, Folkets park, arbetarpressen med mera.
Eftersom denna folkliga mothegemoni var särskilt stark i Sverige, vilket berodde på vår särskilda konstellation av ett extremt ojämlikt politiskt system, en ointresserad elit och organisatoriska kompetenser och energier i folkrörelserna från 1870-talet och framåt, blev jämlikheten genom facklig kamp och politiska reformer särskilt stor i Sverige på 1900-talet i Sverige. Det är grundargumentet i min bok, och kan inte på något rimligt vis beskrivas som ekonomisk determinism, vill jag mena. Snarare är det en materialistiskt grundad icke-determinism, där den politiska artikuleringsprocessen har en grad av autonomi gentemot klasstrukturen: samma typ av klasstruktur (t ex ett industrialiserande samhälle) kan ge upphov till tämligen olika politiska koalitioner och maktförhållanden.
Tvärtom finns här förstås influenser från den arbetarhistoriska och politisk-historiska forskning som inspirerats av just den E.P. Thompson som också Berggren och Trägårdh tar upp som en influens. Varför då polemiken med Är svensken människa? I grund och botten är vi nog överens om en del – jag håller helt med om att Per Albin-socialdemokratins användning av nationella myter för politiska skäl var politiskt framgångsrik – men också oense om en del. Jag fäster mindre vikt vid idéernas betydelse i sig, och mer vid den sociala kontexten och samspelet med de politiska institutionerna (om än inte industrialismen). Jag är också kritisk till appellerandet till bondesamhällets traditioner som delförklaring till 1900-talets jämlikhet, och det är på den punkten som jag också är tydligt kritisk i min bok.
Men för någon som inte läst min bok vill jag påpeka att det inte är specifikt Är svensken människa? som kritiseras där, utan en rad tolkningar framlagda av svenska såväl som internationella forskare, som fokuserar på böndernas roll för 1900-talets jämlikhet, och enligt min mening överdriver böndernas betydelse och graden av kontinuitet i svensk historia. I boken för jag också en diskussion om möjliga kombinationer av Berggren-Trågårdhs större fokus på politisk kultur och politiska narrativ, och mitt större fokus på institutioner, och jag tror genuint att våra olika förklaringar på en del sätt är förenliga, och att det är en diskussion som är intressant att föra, nu och längre fram.
Som jag uppfattar det har dock en del läsare av Är svensken människa? uppfattat boken som en total analys av det moderna Sveriges framväxt, och gjort en slags omvänt deterministisk läsning där man från idéerna (frihetliga idéer hos Geijer, Key m.fl.), alltså ”överbyggnaden” i en gammeldags terminologi, läst tillbaka att också samhällets materiella grundval var frihetlig (fria bönder etc). En invertering av den gamla marxistiska determinismen där basen antogs bestämma överbyggnaden. Gentemot sådana vidlyftigare läsningar av Är svensken människa? vill jag stämma i bäcken och snarare visa just att förhållandet mellan idéer och materiell bas är krångligare än så.
Gentemot Peter Sundborgs polemik vill jag komma tillbaka till den icke-deterministiska förklaringsmodellen som är central i min bok. Sundborg verkar för övrigt inte ha förstått att jag alltså har skrivit en bok och att texten på Dagens Arena 5 september var ett utdrag ur denna: därför blir också hans polemik i hög grad en serie slag i luften. Sundsvallsstrejken 1879 och militärens roll där (och för den delen Persbergsstrejken 1869 och militärens roll där), socialdemokraters fängelsestraff för agitation, polisövervakning av arbetarrörelsen: allt detta diskuteras i boken. Se s. 89–94. Den fackliga kampen för organisering – och arbetsgivarnas motstånd mot detta – och den fackliga betydelsen för en stigande löneandel och minskande inkomstojämlikhet diskuteras vidare på s. 112–116, 135–137 och 142–148.
De flesta av Sundborgs invändningar ser jag därför som besvarade. Men på ett analytiskt plan är hans invändning intressant, att enligt min framställning ”klasskampen inte var så omfattande i Sverige [som i jämförbara länder] under den här perioden i historien”, sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Kan en klasskamp vara ”omfattande”, undrar jag då: är detta verkligen ett kvantitativt begrepp? Jag vill snarare mena att klassmotsättningar tar sig uttryck på olika sätt i olika sammanhang, och att de inte kan graderas kvantitativt.
Och då kommer jag tillbaka till den icke-deterministiska analysen i boken. Argumentet jag gör i det på Dagens Arena publicerade utdraget, är att vilka former klassmotsättningarna tar (fysiskt våld, strejker och lockouter, partipolitiska motsättningar, osv.) inte på något enkelt sätt speglar den underliggande klasstrukturen eller graden av ekonomiskt avstånd mellan klasserna, alltså den ekonomiska ojämlikheten.
Det är just det som är poängen med Risto Alapuros förklaring av det finska inbördeskriget: att klasskampen i Finland blev så oerhört blodig, ska inte tolkas som att klasskillnaderna (i inkomster etc.) var större där än i t ex Sverige (det var de av allt att döma inte), utan de politiska motsättningarnas former har sin egen logik, och för det finska fallet var statens sammanbrott i det ryska imperiet centralt. Detta är en icke-reduktionistisk analys: materiella intressen och motsättningar är viktiga för att förstå politik – också motsättningarna mellan röda och vita i Finland – men politiken har sin egen logik.
Jag argumenterar alltså i boken för att den svenska elitens relativt oblodiga strategier runt 1900 – för de var oblodiga, jämfört med länder som USA, Spanien och Italien, jämför också antologin In Defence of Freedom: Corporate Policing, Yellow Unionism, and Strikebreaking, 1890-1930 (Routledge) där jag bidrar med ett kapitel om den svenska arbetsmarknaden – inte kan tolkas som att de underliggande materiella ojämlikheterna eller motsättningarna var mindre. Analysen är här influerad av bland andra den historiska sociologen Charles Tillys analys just av samspelet mellan materiell ”bas” och politikens former och handlingsrepertoarer.
Sundborg menar att ”Bengtsson tar inte alls upp de ständiga konfrontationer som pågick mellan överheten och arbetarklassen”. Sett till utdraget på Dagens Arena är det korrekt; sett till boken som helhet är det, vill jag mena, inte det. Däremot kanske vi har olika teoretiska och analytiska infallsvinklar på de konflikter och konfrontationer som, det är jag enig med Sundborg om, var helt centrala för utformandet av det svenska samhället under 1900-talets första decennier.
Hur sociala och politiska konflikter ska tolkas och förstås i relation till materiella och andra faktorer är en diskussion jag i allra högsta grad välkomnar.
TIPS: Erik Bengtsson intervjuas i Dagens Arenas podd om sin bok, hör avsnittet här.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
