Krönika Vi svenskar bör inte sluta ställa etiska och moraliska krav på våra politiker, även om det är demokratiskt svajiga tider i vår omvärld, skriver Lisa Bjurwald.
Kändisar, en festbuss lastad med sprit och en grand finale på Stureplan. Det var den första dokumenterade gången Ebba Busch bröt mot Folkhälsomyndighetens riktlinjer, men inte den sista. Några dagar senare var det dags för ännu en icke-distanserad fyllefest – mitt under det pressade läge där smittotalen ökar i Stockholm.
“Trånga hemmafester och blöta utekvällar, det finns inte riktigt på listan över hur man ska agera”, kommenterade socialminister Lena Hallengren torrt. Problemet med självklarheten i Hallengrens ton är att tusentals andra unga trotsar reglerna på samma sätt som KD-ledaren – varje helg. Vilket leder oss till kärnfrågan: Har våra folkvalda fortfarande ett större ansvar att sköta sig än vanliga medborgare, att följa lagar och regler och föregå med gott exempel? Eller är det en lika förlegad idé som att försöka utkräva etiskt ansvar från influencers och förtalssajter?
Låt oss titta närmare på ett par exempel där politiker trampat i klaveret. Snabbt ser man att ageranden som står i motsats till personens ideologi är en centralfaktor i dubbelmoralskandaler, så även när det handlar om Ebba Buschs festande. En av Kristdemokraternas frontlinjer är ju värnandet av de äldre, och att som ung politiker gå ut och trängselfesta under en pandemi där denna målgrupp är den värst drabbade framstår som själviskt och arrogant.
Vissa politiker verkar leva i tron om att de befinner sig på ett slags högre, oantastligt plan där särskilda spelregler gäller. 2012 väckte Frankrikes dåvarande president François Hollande ont blod då det avslöjades att den socialistiske politikern med antipati för välbärgade själv är mångmiljonär och innehavare av fastigheter på exklusiva franska rivieran. “Herr Medelsvensson”, den alldagliga persona som Hollande vann valet med efter Sarkozys excesser, måste nog klassas som falsk marknadsföring.
Politikerna har helt enkelt ett ansvar att själva inse när de har tappat sin ideologiska eller moraliska kompass.
Ju större diskrepans mellan det man förordar och det man avslöjas med, desto större rubriker. Och ju högre ideal, desto längre blir fallet. Den som exempelvis predikar ett ultrakonservativt leverne har små marginaler för egna moraliska felsteg. Hur ihärdigt politiker propagerat för den fråga som han eller hon sedan agerar stick i stäv med påverkar också skandalerna. Lars Ohly och privatskolorna är ett typexempel. Den dåvarande vänsterledaren var en av landets mest högljudda försvarare av det statliga skolsystemet och ville förbjuda friskolor. När hans egna tonårsbarn visade sig gå i just vinstdrivande gymnasieskolor (det första avslöjandet kom med dottern 2006, sedan var det dags för sonen 2010) sköt svenskarnas ögonbryn i höjden. Ingen av skolorna skulle ju de facto ha existerat om Ohlys politik blivit verklighet.
Ella Bohlin och Lars Ohly må befinna sig i motsatta hörn av GAL-TAN-skalan, men när det handlar om dubbelmoral är de rörande lika. Kristdemokraten Bohlin är högsta politiskt ansvarig för äldresjukvården i Region Stockholm och har i över ett halvår understrukit vikten av att huvudstadens invånare följer covid-rekommendationerna. Tills hon själv hamnade på samma spritindränkta (tyvärr inte den desinficerande sorten) kramfest som sin partiledare. “Så här i efterhand kanske jag borde ha avstått”, kommenterade hon till Aftonbladet (8/10). Ordet “kanske” vittnar om att hon inte förstår allvaret i situationen utan mest är sur över att ha blivit påkommen. Nu har Bohlin förlorat all trovärdighet i frågan om hur Stockholm bör tackla covid-19 och de ökande smittotalen. Den baksmällan torde inte vara värd någon Askungekväll i kändisars sällskap.
Våra politiker ser dock ut att sitta allt säkrare. Har vi sänkt våra krav på att de ska agera som förebilder, i takt med att populismen och cynismen breder ut sig? För Laila Freivalds ledde en bostadsaffär till att hon tvingades avgå. Freivalds röstade JA till bostadsrättsombildning av den egna hyreslägenheten, samtidigt som hennes parti (S) var motståndare till ombildningar. Moderatledaren Ulf Kristersson var inblandad i en lika komprometterande bostadsaffär 2006, då han från Ersta diakonisällskap – vars högsta ledning han hade politiska kontakter med – tog emot en hyreslägenhet avsedd för utsatta kvinnor. En grupp som han som dåvarande socialborgarråd ansvarade för att hjälpa. Märkligt nog gjorde historien honom inte omöjlig som socialförsäkringsminister, där han åter var inblandad i en bostadsaffär, och senare partiledare.
Tabloiddrev är fortfarande vanliga, idag intensifierade av sociala medier, men faktiska konsekvenser sällsynta. I en starkare demokrati hade både Ebba Busch och Ella Bohlin redan tvingats avgå eller gått frivilligt. För att inte tala om Jimmie Åkesson, högsta ansvarig för ett parti som säger sig ha nolltolerans mot rasism men som ständigt avslöjas med nazister i sina led. Konflikträdda som vi svenskar är vågar vi sällan kräva politikers avgång. Därför bör de folkvalda spetsa öronen inför folkets kritik när det väl bränner till. Politikerna har helt enkelt ett ansvar att själva inse när de har tappat sin ideologiska eller moraliska kompass. Kanske kan Hamiltonaffären (1881) tjäna som inspiration. Heder var vid den tiden fortfarande en grej och när den framstående riksdagsledamoten, diplomaten med mera Henning Hamilton avslöjades med att ha förskingrat stora summor, avsade han sig alla uppdrag och utmärkelser och gick i sydfransk exil.
Won’t find me practicing what I’m preaching
Won’t find me making no sacrifice(…)
God will take good care of you
Just do as I say, don’t do as I do,
sjöng Phil Collins om amerikanska tv-predikanter i hitten Jesus he knows me 1991. Genesis må vara upplösta, men dubbelmoral hos makthavare är för evigt. Om makt korrumperar eller om vissa är korrupta redan innan de väljs in är egentligen egalt. Den viktigare frågeställningen är hur demokratin påverkas när vi andra inte längre bryr oss, slutar ställa krav eller till och med ser någonting lockande i “folkliga”, bristfälliga ledare. Busch & Bohlin borde tjäna som varnande exempel. Om frågor som rör liv och död inte är tillräckliga för att en svensk politiker ska avgå, vad är det då som krävs?
Lisa Bjurwald är journalist och författare med samhällspolitisk inriktning som bland annat granskar sjukvården under covid-pandemin.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
