arbetsrätt En tiondel av Sveriges anställda omfattas inte av kollektivavtal, och kommer inte ingå i det system för omställning som parterna eventuellt kommer överens om. Därför måste staten sjösätta ett parallellt system, säger Carin Ulander-Wänman, docent i arbetsrätt.
En av de punkter som arbetarmarknadens parter förhandlar om inom ramen för de så kallade Las-förhandlingar är omställning. En mer flexibel arbetsrätt, där det blir lättare att säga upp, föreslås vägas upp av större rättigheter för anställda att ställa om vid uppsägning eller i förebyggande syfte, till exempel genom att gå en utbildning som arbetsgivaren betalar.
Oavsett om parterna kommer överens, eller om någon variant av utredningen som regeringen beställt blir aktuellt, så kommer turordningsregler och villkor för att säga upp personal så småningom bli lagstiftning. Det innebär att de kommer gälla även de 11 procent (2017) av Sveriges anställda vars arbetsgivare inte har kollektivavtal.
När det gäller omställning ser det annorlunda ut. Det systemet är helt partsgemensamt och regleras inte i lag. Finansieringen är tänkt att komma från parterna själva, vilket förutsätter kollektivavtal. Det innebär att skillnaderna i villkor mellan anställda med och utan kollektivavtal kan väntas öka.
– Ja, och där måste staten på något sätt gå in och ge några slags liknande omställningsförutsättningar. Jag tror att staten måste vara en kraft i det här, säger Carin Ulander-Wänman, docent i arbetsrätt vid Umeå universitet.
Vad blir konsekvensen om staten inte bygger upp ett eget system?
– Då blir det ännu större skillnader mellan de som omfattar eller inte av kollektivavtal. Arbetsgivare kan ändå välja att applicera de här avtalen, som man gör med branschavtalen, men det finns en osolidaritet i det för då skördar man frukten av andras (facken och arbetsgivarparternas, red.anm) arbete. Är man medlem i en facklig organisation så betalar man ju för att inte behöva förhandla individuellt om sin lön och villkor, och likadant för enskilda arbetsgivare.
Men när det gäller den ekonomiska biten i omställningsavtalet kommer arbetstagare utan kollektivavtal inte heller omfattas av pengar som avsätts till omställning.
– Nej, där tror jag att staten måste gå in och ge ett grundskydd till de som inte omfattas.
Ser du några principiella svårigheter med att från statens sida kopiera omställningssystemet?
– Kommer parterna överens om ett system kommer de säkert att kunna erbjuda mer än vad staten kan erbjuda. Det kan man säga gynnar den svenska modellen, för då blir incitamentet att vara med i facket större och därmed säkert även kraven på kollektivavtal på arbetsplatsen, säger Carin Ulander-Wänman.
Varför skulle staten inte kunna erbjuda ett lika generöst system som parterna?
– Ja, det kan undra, med tanke på hur mycket pengar man gått in med när det gäller omställningar och permitteringar under corona. Hade man haft omställningssystem på plats hade det kunnat användas nu.
Blir det inte en märklig subvention att staten betalar för omställning hos arbetsgivare utan kollektivavtal, när parterna löser det ekonomiskt själva?
– Staten måste gå in och kompensera även parternas system. Jag skulle föredra om staten tillsammans med parterna byggde upp ett omställningssystem på samma sätt som man har byggt upp en grundpension och ett tjänstepensionssystem, där arbetstagare som har arbetat längre har tjänat in mer pengar på sitt konto. Samma pyramid som för intjänande i pensionssystemet ska gälla för omställning för alla som betalar en löneskatt. Det är ofta den individuella arbetstagaren som först känner när kompetens behöver byggas på eller man inte kan vara kvar på sitt arbete, då är det om arbetstagaren kan göra något åt det, säger Carin Ulander-Wänman.
Men att hon förespråkar ett statligt system betyder inte att hon är kritisk till att parterna kommer över om ett eget omställningssystem. Tvärtom.
– Det viktigaste i den här situationen är att det kommer något på plats som man kan bygga vidare på. Det sämsta är om en utredning genomförs som ingen egentligen vill ha. Det är bättre om parterna är överens om ett system som man kommit fram till, men det är stora och komplicerade frågor så det är viktigt att man börjar lägga grunden till ett system där staten och arbetsmarknadens parter samverkar.
Finns det inte en konflikt mellan parternas och statens intresse här? Man kan tänka sig att parterna inte är så förtjusta i att staten går in på det här området.
– Jag tycker inte att det borde vara så, det måste finnas pengar i systemet. Att kräva att arbetsgivare står för hela kostnaden eller löntagarna avstår pengar eller andra förmåner för att få in det här i avtalen är inte idealt. Det vore bättre att man avsätter pengar till om ställning i ett mer långsiktigt system. Trygghet handlar i hög utsträckning om att kunna förutse vad som händer och kunna påverka den egna situationen.
Hon varnar också för att om utredningens förslag blir verklighet, kommer det att öka skillnaden i trygghet mellan anställda i små och stora företag.
– Turordning behöver inte upprättas i företag med högst sex anställda, en arbetsgivares beslut om uppsägning/avsked kan inte ogiltigförklaras i små företag (med högst 15 anställda), arbetsgivarens kompetensutvecklingsansvar får inte bli för betungande och redan idag finns det lättnader för små företag i kraven på ehabiliterings- och anpassningsåtgärder för sjuka arbetstagare.
– Jag tror att det här kan slå tillbaka på små företag om det blir en allmän uppfattning att arbetsvillkoren är klart sämre i mindre företag.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
