politik Behöver någon längre Feministiskt initiativ? Tack vare dem bärs den feministiska etiketten numera av nästan alla riksdagspartier och definierar dessutom den utrikespolitiska agendan, skriver Signe Svallfors.
Har Fi spelat ut sin roll? Det är en fråga som jag nästan inte vågar ställa, eftersom det kanske inte anstår en feminist att förklara ett feministiskt parti för dött och begravet. Under coronaåret 2020 har det förstås varit svårt för alla partier som inte sitter i regering att föra fram sina budskap, särskilt de om annat än folkhälsa, sjukvård och arbete. Men även innan dess hade Fi tappat fotfäste i den nationella politiska debatten, vilket också partiledaren Farida al-Abani bekräftar i Dagens Arenas intervjupodd. Måhända är det dags att lysa frid över Fi:s ambitioner att bli ett parti med närvaro i riksdag och Europaparlament.
Feminism är givetvis ingenting nytt för svensk politik. Det förtjänar dock sin historiska exposé. Jämställdhet instiftades som eget politikområde redan år 1972 av dåvarande statsminister Olof Palme, efter åratal av påtryckningar från kvinnor i arbetarrörelsen. Till en början syftade det till att öka kvinnors arbetsmarknadsdeltagande genom insatser som förskola och bidrag till mansdominerade företag som anställde kvinnor. Sedan mitten av 1990-talet har jämställdhetspolitiken framförallt skett genom så kallad jämställdhetsintegrering, nämligen att ett genusperspektiv ska ingå i alla politikområden. Integrering kan i bästa fall vara ett sätt att alltid behålla genusglasögonen på. I värsta fall leder det till att begreppet urvattnas och att inga nya radikala förslag förs fram.
Fi har delar av sina rötter i det feministiska nätverket Stödstrumporna, vars namnkunniga representanter inkluderade journalister och forskare som Maria-Pia Boëthius, Ebba-Witt Brattström och Agneta Stark. Stödstrumporna bildades 1991 efter att kvinnors riksdagsrepresentation minskat från 37,8 till 33,5 procent mellan mandatperioderna. De ställde krav på att de etablerade partierna behövde handlingskraftiga strategier för att utplåna skillnaderna mellan kvinnor och män. Problemen man ville lösa inkluderade ojämställda löner, brist på representation, och våld mot kvinnor. Dessa frågor skulle inte hanteras av partiernas kvinnoförbund som något slags särintressen, utan lyftas till kärnfrågor på den politiska agendan.
Stödstrumporna vann stort medial uppmärksamhet när de hotade att ställa upp i riksdagsvalet med partiet Kvinnolistan. Som ett resultat införde Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och dåvarande Folkpartiet varvade listor till riksdagsvalet 1994, vilket inte kan anses som annat än en monumental triumf för Stödstrumpornas opinionsbildning. Kraven på ett parti med jämställdhetspolitik som kärnfråga lades tillfälligt på is, men sådde förmodligen ett frö till bildandet av Fi ett decennium senare.
Fi axlade ett stort ansvar när de tog sig an att ta det svenska jämställdhetsarbetet till nästa nivå.
Stödstrumpornas namn anspelar på den radikalfeministiska grupperingen Rödstrumporna (på engelska Redstockings of the Women’s Liberation Movement) som i 1970-talets USA försökte medvetandegöra kvinnor om det patriarkala förtrycket. Dess namn var i sin tur en socialistisk parafrasering på öknamnet blåstrumpa, som från mitten av 1700-talet användes nedsättande för att beskriva intellektuella och litterärt intresserade kvinnor.
Fi axlade med andra ord ett stort ansvar när de tog sig an att ta det svenska jämställdhetsarbetet till nästa nivå. Ett ansvar som partiet, av allt att döma, lyckades förvalta ganska väl.
En av Fi:s första stora framgångar var när Gudrun Schyman, som nyligen lämnat Vänsterpartiet för en tid som politisk vilde i riksdagen, offentligt anslöt sig till det nybildade partiet 2005. Fi lyckades också skapa stor medial uppståndelse genom att Benny Andersson vid flera tillfällen donerade stora belopp till partiet, samt det kontroversiella pengabålet i vilket Schyman eldade upp 100 000 tusen kronor under Almedalsveckan 2010 för att uppmärksamma löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Partiet har haft en betydande närvaro i Simrishamns kommun, vilket inte kan uppfattas som något annat än en effekt av att Schyman råkar vara bosatt där. Även i andra – framförallt urbana – kommuner vars röstetal vanligtvis lutar åt den progressiva hållet (exempelvis Göteborg, Lund, Stockholm och Uppsala) har Fi nått relativa framgångar på lokal nivå.
Fi:s politiska inflytande internationell nivå nådde sin kulmen Europaparlamentsvalet 2014, då partiet fick ett mandat som intogs av Soraya Post. Detta delvis tack vare att många förstagångsväljare lade sin röst på Fi. Här visade sig de som lämnade partiet i protest mot att det blivit alltför vänsterdominerat få rätt: Fi valde till sist att ingå i Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet (S&D) där de flesta partier kan betecknas som socialdemokratiska och alla vänster om mitten. Partiet hamnade dock precis under riksdagsspärren med omkring tre procent samma år. 2018 sjönk siffran till knappt en halv procent, och året därpå förlorade Post sin post som ledamot genom att Fi fick strax under en procent av rösterna till Europaparlamentet.
När Farida al-Abani, Fi:s nuvarande partiledare, intervjuas av Dagens Arenas podd om vad som förhindrade partiets uppåtgående bana nämner hon några intressanta faktorer. Till exempel känslan bland partiets väljare 2014 av att ha kastat bort sin röst, stödrösterna till MP som riskerade att hamna under fyraprocentsspärren 2018, samt en övertro till att de som röstat på partiet tidigare skulle göra det igen. Därtill har Fi:s interna stridigheter om den ideologiska kompassen på vänster-högerskalan samt partiets stämpel som ett enfrågeparti har förmodligen varit två av partiets största stötestenar. Andra partier har lyckats komma ifrån enfråge-stämpeln (MP och till viss del SD) och blivit återvalda till beslutsfattande församlingar efter en period av att stå utanför (MP). Men när sju av åtta politiska partier i Riksdagen har anammat feminismen – åtminstone retoriskt – tyder allt på att Fi har spelat ut sin roll.
De partier som väljer att inte sälla sig till den feministiska gemenskapen slår knut på sig själva för att förklara varför de inte gör det.
Ändå är det kanske här Fi har gjort störst avtryck i svensk idédebatt; oavsett orientering på vänster-högerskalan är det i dag mycket svårt för ett politiskt parti i Sverige att inte förhålla sig till feminism som begrepp. De partiföreträdare eller partier (SD och till viss del KD) som väljer att inte sälla sig till den feministiska gemenskapen slår knut på sig själva för att förklara varför de inte gör det. I borgerliga kretsar görs stora ansträngningar att omstöpa det feministiska begreppet från något som tidigare förknippats med vänsterpolitik. Detta anpassande av feminismen till en one-size-fits-(almost)-all brukar ibland benämnas pink-washing, det vill säga att konservativa aktörer vad gäller jämställdhet och/eller HBTQ-frågor utger sig för att vara progressiva, moderna och toleranta trots att de egentligen inte är det.
Men även progressiva aktörer har gjort sitt för att föra den feministiska stafettpinnen vidare. Inte minst när regeringen Löfven tog vid 2014 och lade fram radikala jämställdhetspolitiska förslag som samtyckeslagen och Margot Wallströms feministiska utrikespolitik, vars motsvarigheter därefter instiftats i Frankrike, Kanada och Mexiko. Att kvinnor och flickors rättigheter är en av de centrala punkterna för nuvarande svensk utrikespolitik går visserligen väl i linje med Sveriges internationella rykte som jämställdhetsförkämpe. Men eftersom utrikes- och säkerhetspolitik traditionellt varit uteslutande maskulint dominerade politikområden måste beslutet ändå uppfattas som modigt. Och utrikespolitiken får reella konsekvenser; som ledare för FN:s säkerhetsråd insisterade Sverige på att fler kvinnor skulle inkluderas i debatter och förhandlingar på hög nivå, inklusive i Jemens fredssamtal som hölls i Rimbo 2018. Sverige har också hjälpt till att initiera ett medlingsnätverk för att stärka kvinnors delaktighet i fredsprocesser.
Även i EU har Sverige haft ett systematiskt påverkansarbete för att inkludera ett jämställdhetsperspektiv i den gemensamma utrikes- och försvarspolitiken samt i handels- och näringspolitiken. Biståndspolitiken har ett speciellt fokus på kvinnors och flickors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter, vars budget utökades i år för att bemöta coronakrisens konsekvenser. 2017 beviljade Sverige som första land i världshistorien politisk asyl på aborträttsliga grunder till María Teresa Rivera, som förföljdes i sitt hemland El Salvador för att hon efter ett missfall anklagades för att ha gjort abort vilket där är straffbart som mord. Frågan är om regeringen Löfven hade vågat sig på en feministisk utrikespolitik med alla dessa substantiella ställningstaganden om det inte vore för att Fi redan krattat dem en feministisk manege.
Som sagt kanske det inte anstår en feminist att förklara ett feministiskt parti för dött och begravet. Men även om Fi:s nuvarande utsikter att närma sig fyraprocentsspärren till riksdagen förmodligen är mycket små, har partiet av allt att döma gjort ett betydande och outplånligt avtryck på svensk politik. För trots att Fi troligen har spelat ut sin roll i svensk nationell politik bärs det feministiska arvet vidare av andra. Fi stakade ut en väg mot en feministisk framtid som vi kommer fortsätta att följa.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
