Hur kramar man en Sverigedemokrat?

politik Socialdemokraterna har tappat en stor del av LO-väljarna till Sverigedemokraterna och nykonservativa strömningar. Orsaken är decennier av högervriden politik som ökat klyftor. Josefin Deiving funderar över var det gick fel och hur SD-väljarna kan vinnas tillbaka.

I år (2020) skapade Sverigedemokraterna tankesmedjan Oikos,  vars syfte är att bemöta den ”vänsterliberala hegemoni” som de menar dominerar i stora delar av det svenska samhället inte minst inom akademin, kultursektorn och civilsamhället. En vänsterliberal hegemoni som de menar ”med hjälp av postmodern teori (har red. anm) lyckats bryta ner den nationella gemenskapen och identiteten”.

För hundra år sen talade filosofen Gramsci om hur borgarklassen byggde in ideal och värderingar i kulturen som sedan resten av samhället indoktrinerades med och således bäddade in i sina egna levnadskonstruktioner.
En kultur som enligt Gramsci fick oss att införliva de kapitalistiska idealen (och därmed vårt eget förtryck?) i konstruktionen av våra egna världsbilder.

Nu är det SD tillsammans med en diffus bredare höger som i Sverige har kidnappat begreppet och som med ord som ”genusdoktrin” och ”vänstermedia” menar att det svenska folket är manipulerade i sin ”verklighetsbild” och att den svenska kulturen är genomsyrad av vänsterns ideal. 

Kulturen skapar ideal och ramar för en samvaro

Kulturen sätter med andra ord ramar för en samvaro – men inte bara det – den sätter ramarna för hur vi leker det privataste av privata också: äktenskapet. Och där ska staten enligt sverigedemokraten och den utvidgade högern inte in och rota eftersom de ”sanningar” den utvidgade högern lutar sig på är minsann ”biologi” och därmed vetenskap (!) och inte: inlärda sociala konstruktioner eller familjeideal som oreflekterat införlivats i den privata kärlekskonstruktionen!

Kristdemokraterna får således i uppdrag av en framväxande SD-, KD och M-allians att vrida om begreppet ”feminism” på samma sätt som Moderaterna inför valet 2006 tvättade av sig överklasstämpeln med en skicklig triangulering och såldes tog över begreppet arbetarparti. Nu ska det skapas en borgerlig feminism som bygger på ”den traditionella familjen” där kvinnan under paroller som ”valfrihet” återigen ska bindas till manlig försörjning i äktenskapskonstruktionen genom att man tar bort reformer som pappa-månader under parollen: ”låt familjen välja själva”.

KD försöker sedan ”fånga upp kvinnorna” genom att trycka på en bra mödravård – eftersom det där finns ett eftersatt område som alla barnafödande kvinnor har egen erfarenhet av. Sedan riktar dessutom Busch och hennes parti en udd mot skrämmande kulturskillnader mellan det svenska folket och ”de andra” genom att prata om hedersvåld.

Samtidigt fångar Sverigedemokratin upp de som känner sig tappade i modernitetsprojektet; nämligen de som har personliga erfarenheter av att ha fått en sämre morgondag med förlorade jobb till följd av digitalisering, industrialisering och globalisering.

Skit samma att Sverigedemokratin inte heller står för en lösning på deras problem, skit samma att lösningarna än en gång är att ta från ”de andra” och inte att bygga en mer hållbar och integrerad konstruktion, som införlivar allas verklighetsbeskrivningar i något framåtsyftande. Den bittra vänstern får i alla fall en syndabock för allt dåligt som har hänt i deras egna liv. Och syndabockarna är: EU, Invandraren och Akademikerna!

Vi får nog som vänster komma ihåg att när gemenskapsprojektet ”Nationalismen” fick ge vika för postmodernismen så föll kanske ”gemenskapen” isär i så många skilda grupperingar att det inte längre fanns något som inkluderade alla arbetarväljare. De nu förlorade vänsterväljarna ingår inte i någon annan gemenskap än den där de under förolämpande premisser beskrivs som röstsvaga, lågutbildade och resurssvaga.

Missnöjet över en förlorad gemenskap har fått Sverigedemokraterna att gå från ett obskyrt enfrågeparti på högerkanten till det parti som verkar ”se” vad andra partier inte ”ser”. De görs dessutom rumsrena av KD:s ”verklighetens folk” och i viss mån av överklassen som även dem nu ansluter sig till SD-leden. Via sociala medier återspeglas de här tidigare vänsterväljarna en verklighet de själva inte får ta del av; med konsumtion, rikedom och valmöjligheter. Allt medan de ser att sina egna möjligheter begränsas allt mer. Det göder en växande bitterhet och ett missnöje med vad som är.

Men vem var det som svek dem?

Perssons svek och de fortsatta konsekvenserna av år av högerstyre

En problematik i resonemanget kring vem som svek Sverige är att det var den socialdemokratiska partiledaren Göran Persson som först stakade ut den väg som skulle leda till de ökade klyftorna.

Det var Persson som kommunaliserade skolan, vilket i nästa led ledde till att området öppnades upp mot privata aktörer, vilket kom att leda till den segregation i skolan vi ser idag.

Det var visserligen regeringen Carlsson som drev linjen att gå med i EU, genom slugt politiskt spel – och mot majoriteten i sitt eget parti – drev igenom EU-samarbetet. Men Persson fortsatte att driva på en positiv EU-politik, med en inre marknad med fri rörlighet av kapital och arbetskraft, som framför allt kom att utmana de lågkvalificerade jobben. En yrkesgrupp som särskilt utmanades i början var de som jobbade inom byggsektorn, en yrkesgrupp som sedermera var bland de första stora LO-väljargrupperna att gå över till SD.

Det var dessutom EU:s öppna gränser – med brist på medföljande sociala trygghetssystem – som gjorde att Sverige fick tiggare på de svenska gatorna. Ett fenomen Sverige tidigare varit förskonade från eftersom vi tog hand om våra medborgare, något vi var vida kända för: I Sverige fanns inga tiggare!

Efter Persson och katastrofvalet 2006 kom så åtta år av högerstyre då allmännyttan såldes ut, vilket ledde till växande bostadsköer som framför allt drabbade arbetarbarnen. Fackavgiften skildes från a-kasseavgiften, vilket försvagade facken. Dessutom höjdes a-kasseavgifterna vilket gjorde att allt fler valde att inte ens gå med i a-kassan eftersom kraven för att kvala in för a-kassa vid de flesta fackförbund var absurt hög redan på Perssons tid.

Borgarna införde dessutom ett system som gjorde att inom de yrken som löpte störst risk för arbetslöshet, exempelvis handel, restaurang och Kommunals yrken, så skulle man även betala den högsta avgiften. Resultatet blev att de mest lågbetalda jobben hade högst a-kasseavgifter, vilket så klart gjorde de mest utsatta ännu mer utsatta. I slutet av 2006 stod var åttonde anställd utanför a-kassan och två år senare var fjärde. Det här skedde samtidigt som socialbidragen – lönens golv – sänktes och klyftorna ökade ännu mer.

Så vad röstade väljare för som valde Reinfeldt 2006? Ja, framför allt en förändring! Bort med en självgod Persson som inte såg problemen i samhället – in med en ung, smart Reinfeldt som hade svar på tal!

Bort med folk som ”inte gjorde rätt för sig” – alla kände vi någon som levt på bidrag i år och aldrig fick ”sin shit togheter” – varför skulle de ha bidrag medan vi andra slet? Och ungdomsarbetslösheten – varför steg den medan Persson sa att den inte fanns? Vårdköerna? – Här fanns ett uppenbart systemfel!

Men Persson verkade inte se den verkligheten. Dessutom verkade han trött och ointresserad av all kritik, och han plågades av sitt knä som blev en riksangelägenhet när han under en debatt mot Maud Olofsson nonchalant vände henne ryggen och i efterhand hänvisade till att han gjorde det för att det värkte i hans knä.

Hur var det med ”Gör din plikt – kräv din rätt?”

För SD-väljaren har regellydnaden alltid varit viktigt. Man följer vissa regler och får på så sätt åtnjuta vissa rättigheter. SD har därför fullkomligt tagit över den gamla socialdemokratiska parollen ”Gör din plikt – kräv din rätt!” och de sociala SD-kanalerna fylls nu med artiklar om hur invandrare går före i kommunala bostadsköer, får bidrag fast de inte bidragit med skatt, får förtur i arbetsmarknadsåtgärder och sedan begår ”de nya svenskarna” brott som de inte döms tillräckligt hårt för utan får istället schysta lägenheter i socialtjänstens namn.

Det här medan den typiske SD-väljaren från LO-kollektivet inte får sina barn hemifrån för att det kommunala hyresbeståndet har krympt (mot bakgrund av Moderaternas utförsäljningar) och de kan inte kan köpa bostad för att de inte får lån, eftersom de tjänar för lite eller inte har fasta heltidsjobb.

Det svider minst sagt i ögonen för de som ”drar sitt strå till stacken” och får dem att ifrågasätta om det verkligen är deras intressen som Socialdemokraterna eller ”politikerna” tillgodoser eller bara alla andras? Svenska folket har absolut en förmåga att vara solidariska – men helst inte utnyttjade.

Och här kommer vi in på ett annat ämne som får den förlorade vänstern ur balans: Feminismen.

Reglerna är viktiga – regler sätter normen för samvaron och samhällets kultur är en norm som även sätter regler för hur vi på det privata planet leker kärlek. Men här börjar han som man kanske känna att reglerna går för långt. Eller åtminstone att de inte lyssnar in hans del av historien.

SD och Feminismen – en sviken man?

Väldigt många män i Sverige opererar utifrån en kärleksmodell där han som man ”kämpar för sin kvinna” och gör allt för henne. Han tar hand om henne på det sätt han känner till; ekonomiskt, materiellt och med stor lojalitet. Så vare sig han oreflekterat ärvt sina föräldrars konstruktion av kärlek – vilket är detsamma som att ha lärt sig kärlek av den kulturella västerländska konstruktionen av kärlek – eller om han hävdar att han går på ”vetenskap”/”biologi”, så upplever många män i Sverige ett matriarkat på hemmaplan.

I den kontexten rimmar således den personligt upplevda verkligheten illa med vad han upplever är den offentliga verklighetsbeskrivningen av honom; där han påstås att stå för ett patriarkat.

Kanske stör sig rentav den hårt arbetande mannen – eller mannen som inte ens lyckas hitta en kvinna som vill ha honom på det sättet – på vänstern när de ”dundrar på” om ”patriarkala strukturer” och ständigt målar upp honom som bov och inte som riddare? Och det kanske samtidigt som att han uppfattar att hemma hos honom är det hon som ”bestämmer”.

Kvinnan bestämmer när det blir barn, om det blir barn och hur många barn det blir. Hon bestämmer var det ska somras, hur det ska se ut hemma, vilka vänner de ska umgås med och vart hushållskassan ska gå. Och när förhållandet sedan tar slut ser mannen hur kvinnan (nästan) alltid vinner vårdnaden om barnen.

I de socialkonservativaste av led är man kanske rädd att feministiska reformer som särbeskattning och barnbidrag samt underhåll gör henne allt mindre beroende av honom när hon för sin egen försörjning inte längre behöver bindas till honom av ekonomiska skäl. Vad är nu ”nyttan med mannen” om hon varken behöver honom för ekonomisk trygghet eller sitt beskydd?

Vänstern kräver, menar han, än mer ”daltande” med kvinnorna. Det ska mens-certifieras, män ska inte få sitta bredbent på tunnelbanan och femton andra nya ”regler” ska följas för att den svenske mannen ska få sin kärlek. Sen får han kanske inte ens sex hemma, men han får inte heller köpa prostituerade. Dessutom tycker han att Metoo har gjort att kvinnors uppfattning av situationer har blivit allmänrådande, vilket han uppfattar som att man inte kan närma sig henne längre av rädsla  för att hon kanske tolkar situationen fel och anmäler honom.

Han frågar sig: har inte feminismen gått för långt? Är feminismen inte rentav ett hot – nej, en kränkning av hans egen levnadskonstruktion?

En tvådelad Sverigedemokrati

Men Sverigedemokraterna består inte bara av de förlorade vänsterväljarna – utan till en lika stor del av de traditionellt konservativa blåa. Vi andra kanske kliar oss i huvudet över hur dessa så vitt skilda samhällsklasser kan få plats i ett och samma parti? Men kanske är inte denna intresseförening så konstig? Som jag har beskrivit ovan har förändringarna från Persson och framåt bidragit till att saker och ting har blivit sämre för många i arbetarklassen. På samhällets topp har man historiskt samma erfarenhet av socialdemokratiskt styre. Och det i sig innebär att på spelplanen nu så står både överklassen och den ”förlorade” arbetarklassen enade mot Socialdemokraterna.

Den välbärgade högern ”delar” erfarenheten av att Socialdemokraterna är dåliga – visserligen från en annan vinkel – men intresset är detsamma: Socialdemokraterna måste bort!

Men man ska komma ihåg att på samhällets topp delar man verklighetsbeskrivningen om att förändringen har varit dålig även utifrån en annan utgångspunkt. Förändring är dålig för att förändring kan bidra till maktförskjutning vilket i sig alltid är något dåligt för den som redan sitter på makten.

Detta intresse krokar således i intressena hos de på samhällets botten som ju har personlig erfarenhet av att förändring har varit dålig i deras liv; det vill säga när globalisering, automatisering och omorganisering tog deras jobb. Så nu kan högern och den svikna vänstern enas i ett kraftfullt sossehat: Sverige har blivit sämre! Och invandrarna, feminismen och vänsterhegemonin bär skulden!

Dessutom har de strukturer som har växt fram efter Persson och under borgarnas tid vid makten, givit ett väldigt segregerat samhälle där pengar, kunskap och möjligheter ackumuleras i allt högre utsträckning till de på samhällets topp. Det här har i den lägre arbetarklassen och framför allt kanske bland de nya svenskarna lett till att vissa helt har givit upp hoppet om att bli en del av samhället och därmed inte heller har någon lojalitet till det.

I ett samhälle där tilliten minskar ökar brottsligheten och hos vissa föds det till och med en vilja att ”hämnas” på det samhälle som man inte känner sig delaktig i eller som inte släpper en in.

Två tredjedelar är vad som behövs för att vinna ett val. Det förstod Reinfeldt och gänget 2004 och såg därför till att tvätta av sig rikemanna-stämpeln genom att kasta pärlhalsbanden och bilda “allians” med de borgerligt socialliberala – för att på så sätt locka till sig det allt bredare mellanlagret av tjänstemän och 60-talister som hamnat på rätt sida av 90-talskrisen och därför kunde tilltalas av en mer borgerlig politik.

På så sätt fick man alltså ihop de två tredjedelar av samhället som behövdes för att vinna val.

Nu står vi inför ett annat sätt att skära majoriteten. Nu kommer de på samhällets botten samman med de på samhällets topp i en gemensam strävan mot ett samhälle där alla svenska (män, i alla fall) har en naturlig plats och en självskriven roll. Och ett samhälle där var man även har en självskriven och viktig plats i sin familj. Ett samhälle där alla svenskar ska med – på riktigt. För mot alla andras intressen står alltid svenskarnas intressen först.

Sverigedemokraterna, nätet och vänsterns debatteknik

Så mot bakgrund av det, hur kramar man då en Sverigedemokrat? Hur överbryggar du misstron som uppstod efter Persson – den som fick de gamla vänsterväljarna att ifrågasätta om Socialdemokratin verkligen såg alla de som ”inte var med” och fick dem att ifrågasätta solidariteten med de nya svenskarna.

Det är kanske svårt att veta? – Uppenbarligen behövs ett nytt gemenskapsprojekt som känns trovärdigt för alla – eller åtminstone för de två tredjedelar av samhället som behövs för att vinna val.

En sak är dock säker; Ingen blir övertygad av att bli angripen och dumförklarad som nu synes vara vänsterns ”go to place” om man ser till debatterna på nätet.

Och här skulle jag särskilt vilja lyfta ett varningens finger: den här debattekniken gör snarare att de man angriper blir än mer övertygade om att de inte är inkluderade i samma gemenskap och verklighetsbild som Sossarna och vänstermänniskorna som debatterar har. Och med angrepp på sådana triviala saker som stavning blir det bara allt mer tydligt att de som angriper Sverigedemokratin mest verkar bestå av trångsynta akademiker med ett illa dolt arbetarklassförakt.

Förr kunde man kanske luta sig på någon slags ”social uppfostran” när det kom till rasismen och således stödja sig på det faktum att folk hade en tendens att anpassa sig till det som man tolkade var dominerande i gruppen/samhället/kulturen för att inte bli exkluderad ur gruppen. Men den ”möjligheten” är idag uttömd. SD har gjort sitt jobb på nätet väl. Partiet har i ett tidigt skede gått in för att understödja missnöje och avvikande tyckande vilket innebär att nu känner sig ifrågasättaren i majoritet och ”den kränkte mannen” också.

Vad som händer nu när en SD:are blir angripen är snarare att hen gräver sina hälar allt djupare ner i sanden för att rädda sitt ansikte och sätter sig således och googlar i timmar för att ”vinna” en diskussion. Därmed hittar hen även nätforumen där du som ”oliktänkande” blir mysigt ”inkramad” och ryggklappad – oberoende av hur du uttrycker dig eller stavar!

Faktum är att Sverigedemokraterna var tidiga med närvaro på nätet och att det verkligen var ett genidrag för den som ville understödja divergensen från antirasismen. Här kunde folk yppa en avvikande mening mot en upplevd samhällsdoxa och kanske även få uppleva den ryggdunk som man inte fick uppleva i sitt verkliga liv.

Här ”blev du någon” genom en aggregerad aggression – en aggression som dels gav dig själv ett tillfälligt utlopp för känslor av frustration – men Sverigedemokraternas nätforum gav dig även ett forum där din aggression och frustration ledde till bekräftelse av andra och en stark känsla av gemenskap.

Sverigedemokraterna var tidiga med sina ”rekryterare” på sociala forum där de hittade de ”avvikande tänkande” och kramade in dem i ett sammanhang, vilket också gällde unga som letade efter en avvikande doxa än den från deras föräldrars generation.

Här fick de känna sig som rebellerna mot vad som är, och få utlopp för sin oro medan Socialdemokrater snarare berättade för dem hur de hade fel – och således om hur deras misslyckanden var helt deras egna.

Konspirationer eller verklighet?

Så säger jag att det är en skapad oro? En självkonstruerad ångest som de upplever? Nej, inte alls! Men jag säger att den inre oron kan aggreggeras med rätt sociala instrument. Ett sätt är att underblåsa oro, ett annat är att bekräfta rätt till hat och ett tredje är att fullständigt förstöra för individen genom att få hen att pådyvla andra grupper sina egna och samhällets misslyckanden och på så sätt förhindra att vi gemensamt bygger integrerande, hållbara och framåtsyftande konstruktioner framöver.

Reformerna från Perssons tid och framåt HAR bidragit till riggade samhällssystem där kunskap, makt och rikedom ackumuleras hos de som redan har. Därmed är känslan av riggade system faktiskt sann – även om de ibland verkar få absurda utlopp i de konspirationsteorier vi ser den svikna vänstern och galna högern ta till.

Algoritmerna bidrar i denna process till en splittring av samhället. Vi har inte längre gemensamma media-källor att diskutera och forma världsbilder kring. Istället har vi filterbubblor och en fragmentisering av medielandskapet i skilda verklighetsbeskrivningar och sociala kretsar där en personlig sanning blir en bredare sanning när den delas av andra – vare sig de sprids av fejk-konton ryska bot:ar eller riktiga människor.

Knäcker du bara människans sociala kod så kan du knäcka människan eller åtminstone skapa starka motsättningar nationellt. Och när våra ”sanningar” sedan bekräftas genom Google-resultaten styrda av vår egen sökfråga, så sluts filter-bubblan allt tätare runt samhällets olika sociala skikt och den nationella solidariteten eroderas. Systemfelen finns – så frustrationen har en legitimitet – men en kanalisering saknas.

Men det är också här jag tror att vi som socialdemokrater kan möta upp igen: i kanaliseringen av frustrationen. Vi måste möta folk där!

Socialdemokratin har alltid mött upp i att göra något åt strukturella problem för att på så sätt frigöra individen från systemen som är – för att frigöra hen inför en bättre morgondag som kan bli.

Frågan är om det går att göra något åt strukturella problem om vi inte längre vill definieras som grupp och har i så fall postmodernismen som företeelse löst upp grunden för reformism?

Jag vill hävda att det visst finns grund för ett fortsatt modernt projekt – men att man måste ta till sig att den tappade vänstern inte har goda erfarenheter av förändring och att den erfarenheten är sann för dem. Och den erfarenheten har kanske till och med lett till en låsning emot förändring som jag vet att vissa mer avancerade opinionsundersökningar visar.

Så hur får man med någon som har dålig personlig erfarenhet av förändring och som därför i sin personliga livssanning har införlivat en aversion mot densamma? – Jag tror att du fångar hen och visar att du inte bara ser hen där hen är, utan även att du visar vad hen kan hamna imorgon om hen har tilltro till vårt projekt. Att hen även imorgon har en skriven roll både i äktenskapet och i samhället i stort och att vi inte låter politiken falla isär i dess särintressen.

Vi kan göra en pudel när det gäller de vi tappat – vi kan erkänna att de finns, att det nog delvis var vårat fel och bekräfta deras verklighetsbeskrivning. – Det vill säga möta dem! – inte genom att påtala att de är dumma, att allt är deras eget fel eller att de stavar dåligt – utan genom erkänna att de finns, att det finns saker som har misslyckats i vårt moderna projekt, att vi ser det och att vi tar till oss det som blivit fel och vill göra rätt.

Gör pudeln och vänd pendeln

Jag tror att det vi behöver i den offentliga debatten är öppenhet och empati som tillstår och erkänner misstag, men att vi inte ämnar att fastna där. Och frågan är hur man gör det på ett trovärdigt sätt?

Jag tror lösningen är att ha tydliga mål att mäta sin framgång mot och sen just mäta den framgången både med siffror men även genom att intervjua folk där de är. Jag tror att man idag har en känsla av att försvinna bland de röststarka särgrupperna och att ens egen verklighet inte beskrivs av någon annan än SD.

Vi behöver vända den pendeln från otillräcklighet, sårighet och motsättning – till tillräcklighet, helande och enighet. Ideologiskt är det vi som kan göra det – men vi måste återigen bevisa att vi har förmågan att göra det! Hur det vi gör nu kommer vara annorlunda och varför det kommer att funka.

Jag tror på att hela tiden komma tillbaka till vad som ”är” – och att mäta det mot vart vi vill. Och frågan: är vi där? Och om inte: hur tar vi oss dit?

Sverige har alltid haft en utmärkt statsapparat med starka offentliga system och bra statistik. – Vi vet hur många som är arbetslösa, vilka som har psykiska diagnoser, vilka som halkar efter i skolan, vilka som har ensamstående föräldrar (eller inga föräldrar), vilka som har ekonomiska problem och vilka som har problem med att få lån.

Vi vet också vad som brukar skapa problem i folks liv och ofta vet vi också varför (ungefär). Jag menar att samhället kan bli ännu bättre på att mer systematiskt möta upp!

I flera år att samhället blivit sämre på att möta upp. Vi har slutat möta upp i skolan med de extra resurser som kan behövas för vissa barn – eftersom friskolereformen har lett till att de barnen med störst behov har hamnat på de skolorna med minst resurser.

Vi har slutat att möta upp de som har svårt att få fäste på arbetsmarknaden – eftersom fackförbunden enbart inkluderar de som redan har ett fäste och därmed kan åtnjuta deras förmåner och tjänster.

Vi har blivit sämre på att möta upp de som kommer från en trasig uppväxt – eftersom socialtjänsten saknar resurser till förebyggande arbete.

Vi vet var samhället har fallerat för de som behöver det mest. Vi borde kunna spåra hur det blev så, var det blev sårigt och hur vi healar. Och då inte genom hat, syndabockar och att hävda ändliga resurser – som SD – utan genom att visa att keynesianismen och reformismen faktiskt fungerar när du lyfter de som har minst och ger dem möjligheter och hur det kommer resten av samhället till gagn genom minskad otrygghet och brottslighet.

Vi vet vad som ger verkan och vad som inte ger det genom datan.

Vi har statistiken – vi vet när folk har en tendens att hamna snett och varför – nu bör vi visa konkret på hur vi hjälper – hur vi systematiskt möter upp och därmed ser alla!

Jag tror vi ”kramar tillbaka” den som blivit missnöjd med oss genom att visa att vi ”uppfinner oss själva på nytt”, att vi tillstår de problem som har varit – men att vi i samma mening visar hur vi möter upp med en politik som förändrar.

Vi har datan, vi har lösningarna – nu behöver vi ta tillbaka trovärdigheten i det här!