Filosofi Postmodernismen har surnat som gammal mjölk. Det som finns kvar är en ideologisk brygd som vi gör bäst i att kalla för något annat. Derrida och Foucault skulle vända sig i sina gravar om de fick se vad deras teorier förvandlats till i samtidens politiserade tappning, skriver Fredrik Svenaeus.
Jag har så länge jag kan minnas varit skeptisk till att göra postmodernismen ansvarig för vetenskapens urholkning och bildningens förfall. Sedan åtminstone trettio år har jag från och till läst de franska teoretiker som brukar identifieras med den postmoderna strömningen: Derrida, Foucault, Deleuze, Levinas, Lyotard och Baudrillard, till exempel.
Och jag har alltid haft svårt att se kopplingen mellan, säg Derridas dekonstruktion av Platons och Husserls närvarometafysik, och, säg försämrad läs- och skrivförmåga i den svenska skolan. Orsakssambandet har förefallit mig synnerligen svagt eftersom de två företeelserna verkar existera i skilda universum. Därtill är ordet postmodernism som en hal tvål: det slinker ur händerna på varje definitionsförsök och ingen vill identifieras med etiketten. Jo, kanske Lyotard och Baudrillard, i alla fall under några år på 1980-talet, tillsammans med amerikanska litteraturvetare och brittiska arkitekter.
Det senaste exemplet på en debattör som försöker skylla om inte allt så åtminstone ganska mycket av ondo på postmodernismen är litteraturvetaren Johan Lundberg med sin bok När postmodernismen kom till Sverige (Timbro, 2020). Hans studie har redan recenserats och debatterats flitigt i svensk media, företrädesvis med kritiska förtecken. Det finns mycket av värde i Lundbergs bok för den som är intresserad av det svenska kulturlivets utveckling från 1970-talet fram till idag, men också många förenklade och rent ut sagt missvisande tolkningar och resonemang.
Att göra Horace Engdahl och en cirkel av personer runt honom i Svenska akademin och Forum (den så kallade ”Klubben”) huvudansvariga för den identitetspolitiska vändning som ägt rum de sista tio åren inom universitetsvärlden och politiken är helt enkelt befängt. Det rör sig om två olika skeenden och orsakskedjor, som visserligen kan spåras tillbaka till det franska 1960-talets intellektuella miljö, men som vandrat olika vägar och inmutat helt olika kulturella fält och politiska positioner i Sverige.
Engdahls konservativa bildningsideal är så långt det går att komma från den radikalfeministiska ideologi som de senaste åren fått en inflytelserik roll inte bara i kulturlivet utan också på våra universitet och myndigheter, vilket Ivar Arpi och Anna Karin Wyndhamn nyligen visat i sin uppmärksammade bok Genusdoktrinen (Fri Tanke, 2020). Då vore det faktiskt rimligare att skuldbelägga Engdahls före detta fru Ebba Witt-Brattström för utvecklingen, dock utan att pådyvla henne etiketten postmodernist.
Kritiken mot postmodernismen som huvudansvarig inte bara för filosofins och vetenskapens utan hela samhällets förfall fick fart på 1990-talet och har sedan dess tilltagit i styrka. Jag har genom åren sett mer och mer relevans i kritiken av den kunskaps- och moralfilosofi som förkunnas inom fält som postkoloniala studier, queerteori och vissa former av genusvetenskap, men haft fortsatt svårt för bruket av ordet postmodernism i sammanhanget. Väldigt få forskare eller aktivister inom dessa fält skulle själva använda sig av den, istället är en gemensam nämnare att man ofta benämner sina studier som ”kritiska”.
Det är därför med spänning som jag plockar upp den nyutkomna och redan omtalade boken: Cynical Critical Theories: How Universities Made Everything about Race, Gender and Identity – and Why This Harms Everybody av Helen Pluckrose och James Lindsay (Swift Press, 2020). Och med lätt besvikelse ser jag redan av innehållsförteckningen att det här kommer i mångt och mycket att handla om just postmodernism.
Även om Pluckrose och Lindsay inte är några experter på fransk filosofi har de gjort en genuin research av den tradition som de vill undersöka. Och de har ett argument för varför inflytelserika akademiska skolor och politiska programförklaringar som de ovan nämnda bör betraktas som postmoderna.
Argumentet ser ut så här. Postmodernismen kan delas in i tre på varandra följande faser. En instiftande fas som inleds i slutet av 1960-talet med Derridas skillnadsfilosofi och Foucaults maktanalys och som förs vidare genom Lyotards och Baudrillards fokus på medierad erfarenhet och kopior utan original.
Denna första fas av ”klassisk postmodernism” kör slut på sig själv och övergår i slutet av 1980-talet i ”tillämpad postmodernism” genom att migrera till andra discipliner än filosofi på de amerikanska universiteten. Den blandas då upp med frågor som handlar om vita mäns makt: kolonialt förtryck, kvinnors underordning och sjukförklarande av homo- och transsexualitet, till exempel.
Den andra fasen övergår runt 2010 i en tredje fas som författarna kallar för ”materialiserad postmodernism”. Vad som åsyftas är dels att de postmoderna teorierna på ett tydligare sätt omsätts i politisk kamp utanför universitetens väggar och dels att de gör det genom att överge själva utgångspunkten för klassisk postmodernism: att det inte finns någon fast grund för sanningen eftersom kunskapen alltid är språkligt bestämd och socialt konstruerad.
Grunden rekonstrueras nu istället genom att hänvisa till förfördelade grupper, samtidigt som den materialiserade postmodernismen fortsätter att använda sig av klassiska-tillämpade postmoderna tekniker för att avslöja de strukturella formerna för det pågående förtrycket.
Det är en snygg och prydlig historieskrivning och man kan förstå varför författarna har velat använda sig av termen postmodernism rakt igenom då fenomenet är en gängse syndabock i sammanhanget. Icke desto mindre menar jag att det är missvisande att tala om ett och samma ”sig snabbt spridande virus” som migrerat från Frankrike till USA och nu är på väg att infektera hela världen.
För det första är termen postmodernism omotiverad eftersom det inte är Lyotard och Baudrillard, utan Derrida och Foucault, alltså poststrukturalistiska tänkare, som varit av betydelse för de teoribildningar och politiska rörelser som utgör den materialiserade postmodernismen i Pluckroses och Lindsays tappning.
För det andra gick redan den tillämpade formen i själva verket under ett annat namn än postmodernism, nämligen det till synes intetsägande ”Theory” (med stor bokstav). ”Teori” var ett smörgåsbord av olika filosofiska traditioner med härkomst i Frankrike och Tyskland som fann vägen in på amerikanska och brittiska universitet i slutet av 1980-talet, inte bara poststrukturalism och postmodernism, utan också fenomenologi, hermeneutik, kritisk teori, strukturalism, marxism och psykoanalys. Jag minns själv hur smickrad jag var på 1990-talet över att alla andra humanistiska ämnen blivit så intresserade av filosofi.
Även om författarna är fel ute med sin fixering vid postmodernismen så är de i mina ögon helt rätt ute när det gäller kritiken av de ”kritiska” skolor som snabbt flyttat fram positionerna inom humaniora och samhällsvetenskap under namn som queerteori, normkritik och intersektionella studier. (”Intersektionell” betyder att en person kan bli förtryckt i kraft av att tillhöra flera olika grupper samtidigt, du kan bli påkörd i vägkorsningen, ”the intersection”, för att du är kvinna, svart, arbetarklass, homosexuell eller funktionshindrad, till exempel.)
Det påtagligt okritiska med sådana skolbildningar är att företrädarna antar att de redan sitter på sanningen om de fenomen som de studerar och vill förändra. Sanningen handlar om en osynlig struktur som styr våra tankar och beteenden på en kulturell och förmedveten nivå, en struktur där vissa alltid är överordnade och andra alltid är underordnade i kraft av sin identitet. Forskaren får här rollen av en teoretiskt skolad aktivist. Uppgiften är att leta efter förtryckets symptom i historien, språket och det samtida samhället med hjälp av en medvetandegjord blick som kan spåra verbalt våld, inte bara när den som talar har ett ont uppsåt utan också när hen inte har det, eller rentav har ett gott uppsåt men talar från fel position.
Även om inflytandet från Derrida och Foucault är tydligt här tror jag att de skulle vända sig i sina gravar om de fick se vad deras teorier förvandlats till i samtidens politiserade tappning. Poststrukturalismen var i grunden ingen dogmatisk rörelse utan en kritisk fortsättning av det västerländska upplysningsprojekt som den till syvende och sist förblev knuten till. Den som följer Foucault och Derrida genom deras författarskap finner att de lagom till lanseringen av den tillämpade postmodernismen under 1980-talet återvänder till en mer klassisk hermeneutik där subjektet och sanningen i högsta grad har en plats.
Det är viktigt att påpeka att Pluckrose och Lindsay på intet sätt förnekar att det finns ett historiskt förtryck av utsatta grupper. Deras budskap är istället att situationen gradvis förbättrats just genom den liberalism och vetenskap som de tillämpade och materialiserade postmodernismerna vill slänga på sophögen. Anledningen till att kvinnor, svarta och homosexuella befriades från om inte allt så åtminstone en stor del av ett historiskt förtryck under 1970- och 80-talet var inte den klassiska postmodernismen – om vi nu väljer att kalla den så – utan politisk kamp och filosofi med liberala förtecken.
Snarare än att som författarna tala om ett postmodernt virus tycker jag det vore mer träffande att beskriva den (o)kritiska teorin som en ulv i fårakläder. Publiken lockas genom det som saluförs som forskningens goda ändamål. Det blir särskilt tydligt när vi kommer in på det som i USA går under namnet ”social justice (theory)”.
Pluckrose och Lindsay döper om denna teoribildning till ”Social Justice” för att kunna skilja den från det bredare fältet av studier av social rättvisa som går ut på att belysa ojämlikheter och orättvisor i vår värld med traditionella vetenskapliga metoder.
Vad är då skillnaden? Låt oss säga att en forskare vill utforska erfarenheter i en grupp av socialt utsatta människor: romska tiggare, transsexuella migranter eller flickor med ADHD-diagnos. Med utgångspunkt i det som kallas ståndpunktsteori är metoden för en forskare inom Social Rättvisa då att vända sig till de utsatta personerna själva för att ”göra deras röster hörda”. Det är en helt rimlig utgångspunkt som man kan hitta stöd för såväl i en fenomenologisk som i en marxistisk forskningstradition; det är ofta den synvinkeln som gått förlorad i tidigare vetenskapliga studier och att rikta strålkastarljuset dit är en bra början.
Problemen öppnar sig när man gör rösterna till den enda sanningen om gruppen i fråga. Och lägger till att andra försök att förstå verkningsmekanismerna bakom personernas upplevelser och situation inte är något annat än dominansförsök som vilar på privilegier förmedlade av hudfärg, kön, sexualitet eller funktionsnormer.
Vetenskapen blir med en sådan inställning en mäktig del av den historiska förtrycksprocessen i kraft av vilka som har skrivit den. Förutom att ett sådant sätt att forska gett upp tanken på att det skulle kunna finnas en sanning som inte handlar om strukturellt våld är det enligt Pluckrose och Lindsay också cyniskt i meningen av att människorna som det forskas om berövas möjligheten att säga något som inte handlar om deras utpekade identitet.
Forskarens roll blir här närmast att medvetandegöra och rätta den intervjuperson som ”säger fel” om vederbörande inte har förstått sanningen om det intersektionella förtrycket. Samma sak gäller naturligtvis om andra forskare kommer med påståenden eller teorier som går emot Social Rättvisa, men då handlar det inte om silkeshandskarna utan istället om storsläggan i form av anklagelser om rasism, misogyni, transfobi eller normförtryck som inte inskränker sig till inlägg i vetenskapliga tidskrifter utan tar formen av så kallad ”deplattformering” genom sociala medier och olika upprop.
Författarna ger många exempel på forskare som ingår i de kritiserade skolbildningarna: Edward Said, Gayatri Chakravorty Spivak, bell hooks, Homi K. Bhabha, Judith Butler, Sandra Harding, Patricia Hill Collins, Kimberlé Crenshaw, Eve Kosofsky Sedgwick, Robin DiAngelo och Dan Goodley, för att nämna några av de mer inflytelserika namnen. På samma sätt som jag finner Cynical Theories otillräcklig när det gäller den första fasen av ”postmodernismen” går det att kritisera boken för att ge en alltför ensidig bild av det som ryms inom den andra och tredje fasen med författarnas terminologi.
Men det råder inget tvivel om att de med sin ambitiösa research lyckats plocka fram så många bisarra prov på sekteristisk verksamhet som just nu frodas på våra universitet att jag vill rekommendera alla som bryr sig om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning att ta sig en ordentlig titt. Om du vill veta vilka svenska forskare som är med i leken går det bra att fortsätta med de ovan anförda Genusdoktrinen av Arpi och Wyndhamn, samt den tredje delen av Lundbergs När postmodernismen kom till Sverige.
Postmodernismen har surnat som gammal mjölk genom den historiska process som tecknas av Pluckrose och Lindsay. Det som finns kvar är en ideologisk brygd som vi gör bäst i att kalla för något annat: identitetspolitik är den vanligaste etiketten i Sverige och det namnet gör relativt klart vad det handlar om också när de intersektionella teserna förklätts till forskning.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
