ledare Trump har skrämt bort de tidigare republikanska väljarna, och med de nya väljarna – mestadels män från industribälten – går demografin inte ihop: han måste locka kvinnorna. En mer moderat höger behövs, men frågan är: går det att vända skutan?
”Du är högerns Marie Antoinette!”
Gore Vidal, författare och vänsterdebattör, fräser mot William Buckley, grundare av högertidskriften The National Review, under en tevesänd debatt. Året är 1968 och allt tycks i gungning. Inför Republikanernas och Demokraternas respektive konvent sänder ABC en serie debatter mellan Vidal och Buckley, som gått till historien för både innehållet och tonläget. Ordväxlingarna är aggressiva, de retoriska bombmattorna lika dräpande som geniala.
Vidal–Buckley-debatterna brukar ses som embryot till den moderna debattstilen, med hårda personangrepp som varvas med ideologiska giftstilar. Politik som blodsport snarare än akademiskt seminarium.
Donald Trumps lika surrealistiska som destruktiva mandatperiod som president kan ses som debattstilen dragen till sin spets. Fullständigt frikopplad från verkligheten. Den amerikanska högern, liksom Republikanerna, har gått från en växelverkan mellan nyliberaler och högerkonservativa till en ideologisk kortslutning som smält samman med gyttret av foliehattar och konspirationsteoretiker.
Resultatet: partiet riskerar att tappa i flera viktiga väljarblock. Mellan 1988 och 2004, och igen 2012, hade Republikanerna ett grundmurat stöd bland högutbildade, högavlönade och vita väljare. Men mätningar tyder på att de senaste årens ideologiska kantring inom partiet kan skrämma bort dem.
Republikanerna under Trump knyter i stället förhoppningarna till en vit, manlig väljarkår i forna industribälten, i den traditionella södern och den glesbefolkade västern. Men den demografiska ekvationen går inte ihop. Trump själv medger att han har ett problem bland kvinnor i välbärgade förorter, en tidigare styrka bland republikaner.
Trots oenighet längs ideologiska linjer uttrycker båda en längtan efter en politik som, trots hårda debatter, bottnar i värdighet.
Oron för utfallet i årets val gör att det rör på sig bland tidigare partiveteraner inom Republikanerna. I podcasten ”Battleground” vrider och vänder Steve Schmidt och David Plouffe, John McCains respektive Barack Obamas kampanjgeneraler 2008, på det politiska landskapet. Trots oenighet längs ideologiska linjer uttrycker båda en längtan efter en politik som, trots hårda debatter, bottnar i värdighet.
Steve Schmidt har bland annat grundat The Lincoln Project, som samlar republikaner för att besegra Trump och lägga grunden för en ny politisk höger i USA. Han vägrar identifiera sig med dagens republikanska parti:
”Att se Republikanerna smulas sönder och förlora sin moraliska kompass är tragiskt. Det är tragiskt för mig personligen, och jag kommer inte att vara en del av det. Jag kommer aldrig att dela partibok med människor som tycker att det är att okej att placera barn i interneringsläger”, deklarerar han i ett avsnitt av podcasten.
Under en av de tevesända debatterna 1968 får William Buckley frågan hur han definierar sin politiska ideologi. Han funderar en stund, sedan svarar han: ”en konservativ är någon som står på tvären mot historien, ropar ’stopp’, i en tid när ingen annan är benägen att göra det”.
Frågan är om det räcker att säga stopp, om dagens extrema republikanska parti kan bli något annat. Kanske är det naivt att tro att det kan växa fram en ny, anständig höger på dess ruinhögar? Men den demokratiska högern behövs. Som ideologisk motpol, som töjer och utmanar politikens kraftfält i opposition till vänstern. Som etablerar politiska konfliktlinjer och etablerar tydliga alternativ. Och som en brandvägg mot avgrundshögerns mest primitiva instinkter.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
