Från Georgetown till Youngstown

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan bland annat om stundande val over there, den konservativa fronten, LAS och Jan Emanuels eventuella parti. 

Valnatten i Washington 2008 var omvälvande på ett positivt sätt. Det var ett historiskt val som kom med förhoppningar om att vi var på väg in i en ny epok efter terrorn och krigen efter den elfte september.

När valresultatet var klart den kvällen befann jag mig på en bar i Georgetown. Och efter att ha lyssnat på Barack Obamas segertal promenerade jag tillbaka till hotellet som låg på andra sidan om Kongressen och Vita huset, den amerikanske presidentens residens och ett av USAs mest centrala maktcentra. Ett av stora förhoppningar förlöst ljus präglade människorna som rörde sig i staden den där natten. Den svarta killen som jobbade på hotellet strålade som om sekler av underordning och förtryck hade kastats överbord. Om än bara för en natt och en dag.

Utanför Vita huset hade en stor grupp Obamasupportar samlats den där valnatten. Men det var helt lugnt. Inga talkörer eller skräniga slagord. Jag minns det som en återhållen glädje. Inga plakat eller antipatier mot den avgående presidenten George W Bush som fanns därinne bakom staketet i huset en bra bit bort. En behärskad eufori. I dag känns allt det som hände 2008 som långt borta och ja, nästan overkligt.

Särskilt som Ginna Lindbergs distinkta och pregnanta public service-stämma i veckan rapporterade just från denna plats utanför Vita huset. Om jag förstod saken rätt hade kravallstaketen redan monterats. Farhågorna för att presidentvalet, hur det än kommer att sluta, ska utlösa våldsamma konfrontationer och politiskt våld är i dag en realitet. Det hänger förstås samman med den avgrundslika polariseringen i den amerikanska politiken.

Vi får se hur det blir utanför Vita huset på tisdag. Det här med ”ödesval” är en ofta använd klyscha. Men den har nog aldrig varit lika passande som i år. Detta är ett av de mest avgörande och betydelsefulla valen i Förenta staternas historia. Som på ett eller annat sätt kommer att påverka oss alla.

I det amerikanska samhället har det förstås alltid funnits både en aversion mot och beundran för makten. Åtskilliga politiker har gjort karriär på att måla upp fantombilder av Washington och alla galenskaper som utspelar sig där. Löften om att rensa upp eller ”skaka om” huvudstadens maktcentrum går allt som oftast hem.

Washington är de demokratiska federala institutionernas centrum, maktens centrum och demokratins huvudstad. Och Washington har på många sätt en särställning. District of Columbia (Washington DC) är inte ens en delstat och har ingen representation i Senaten, bara en ledamot i Representanthuset som får delta i debatterna men som inte har rösträtt. Men genom ett ganska nytt tillägg till författningen har invånarna i DC ändå rätt att rösta i presidentvalet.

Till saken hör väl att en majoritet brukar rösta på de demokratiska presidentkandidaterna. Aversionen mot ländernas huvudstad eller politiska centrum är väl inget unikt i sig. Det finns också en misstro mot Stockholm, London och Paris hos många människor utanför huvudstäderna. Men i USA har demoniseringen av Washington blivit något som tycks vägleda politiken mot en alltmer brutal konfrontation och polarisering.

Presidentvalet avgörs väl för den delen på andra ställen. Det dominerande narrativet då Trump vann var att det var den vita arbetarklassen i rostbältena som avgjorde valet. Många av dem lämnade demokraterna och gick över till republikanerna eller om det var till Trump.

Ett av många exempel var Youngstown i Ohio, för övrigt alltid en avgörande så kallad swing state. En gång var Youngstown en välmående stad, stålindustrin satte sin prägel på hela regionen. Staden betraktades länge som en av de bästa städerna i USA att växa upp och leva i. Där fanns stabila och välbetalda arbetarjobb och välståndet ökade. Och ett riktigt kulturliv, med museum och universitet. Traktens företag bidrog till stadens utveckling. Men sedan började företagen köpas upp av stora koncerner och fick anonyma ägare och företagen förlorade sin lokala förankring. Det är ett välbekant mönster runt om i världen. Efter hand lades företagen helt sonika ned ett efter ett.

Sedan 1959 har Youngstown förlorat 60 procent av sin befolkning. Jobben, välståndet och framtidstron har flytt sin kos med globaliseringen. Bruce Springsteens fina låt Youngstown berättar om en stads uppgång och fall. Men också om ett socialt amerikanskt kontrakt som gått itu. Springsteens text är en lyrisk miniessä om Youngstowns historia.

De började redan när soldaterna kom tillbaka från andra världskriget:

Well my daddy come on the Ohio works
When he come home from World War Two
Now the yard’s just scrap and rubble
He said “Them big boys did what Hitler couldn’t do.”
These mills they built the tanks and bombs
That won this country’s wars
We sent our sons to Korea and Vietnam
Now we’re wondering what they were dyin’ for

Och fortsatte när de som blev rika på staden glömde namnen på dem som gjorde dem förmögna:

From the Monongahela valley
To the Mesabi iron range
To the coal mines of Appalachia
The story’s always the same
Seven hundred tons of metal a day
Now sir you tell me the world’s changed
Once I made you rich enough
Rich enough to forget my name

In Youngstown
In Youngstown
My sweet Jenny I’m sinkin’ down
Here darlin’ in Youngstown

When I die I don’t want no part of heaven
I would not do heaven’s work well
I pray the devil comes and takes me
To stand in the fiery furnaces of hell

Springsteens låt satte ord på den känsla av förlust som delades av många i Ohio. Donald Trump knöt på ett annat sätt an till den 2016 när han vann Youngstown och hela Ohio genom att lova att ta tillbaka jobben och företagen. Ta tillbaka kontrollen. Göra USA stort igen. Starka känslor som förstås hade en djup resonansbotten. Frågan är om några av de demokrater som bytte parti går tillbaka och lägger sin röst på Biden i år. Kanske. En sak är säker: det blev inte några nya jobb och inga företag flyttade tillbaka till Ohio. Men företagen fick sänkta skatter.

Men möjligen röstade de inte på Trump för att de verkligen trodde på att han skulle återskapa jobb som gått förlorade. Folk är ju inte dumma. Kanske var Trump i deras ögon någon som stack ut och gav röst åt deras frustration. Som inte kommer att leverera en återgång till den tid som flytt. Men som ändå gav många ett slags erkänsla. För eller senare faller populistiska politiker som Trump. Men de kan vinna enskilda val på löften de aldrig kan infria. Trump kunde vinna ett presidentval. Vi får se om han lyckas två gånger.

Jag lyssnar på en statsvetare från universitetet i Youngstown som vänder sig mot bilden av att det bara var den vita arbetarklassen som möjligjorde Trump. Kanske finns här lite av den liberala urbana vänsterns lite nedlåtande inställning till den manliga arbetarklassen på landet som inte gått i de fina skolorna och har en kort utbildning. Statsvetaren framhöll också att många kvinnor i välbärgade förorter i de stora städerna växlade över till Trump 2016. Man ska inte heller glömma alla de rika och ofta väletablerade republikaner som förblivit partiet trogna trots att det numera företräds av en politiker som flörtar med extremhögern och spelar på rasistiska stereotyper.

Den konservativa fronten

Varje tid har sin anda som vi alla i någon mån tvingas förhålla oss till och verka inom. Så var det under demokratins genombrott och etablering under första delen av 1900-talet. Och efter andra världskriget etablerades någon slags socialdemokratisk hegemoni, alla blev efterhand lite smittade av det sossiga, även en och annan borgare. Efter 68 kanske vi kan tala om att vänstern dominerade idédebatten och alla drog lite åt det hållet. Från skiftet mellan 70- och 80-tal blev alla mer liberala under den nyliberala epoken. Och efter terrorn och krigen har vi fått ett kulturkrig och en allt starkare konservativ rekyl, som gör alla lite mindre progressiva.

Det är mindre ”moralisk stormakt” och att vi ska ”öppna våra hjärtan” i dag. Vem minns Stefan Löfvens tal på Medborgarplatsen om att ”mitt Europa bygger inga murar”? Det var bara fem år sedan. Vem minns att Ulf Kristersson en gång i tiden var en utpräglad nyliberal som argumenterade för fri invandring? Eller att Kristdemokraterna en gång i tiden präglades av de svenska frikyrkornas solidariska etos?

Nästa helg genomför Sverigedemokraternas nya tankesmedja Oikos sin första stora konferens tillsammans med Konservativa förbundet. Jag har följt den konservativa fronten under många år och sett många små grupper och föreningar komma och gå. Vem minns inte tidskriften Salt som efter något år föll ihop på sina egna antisemitiska artiklar. Nu verkar Konservativa förbundet vara ett studentförbund som vill sprida, ja, just det, konservatism på universitet och högskolor. Man kan säga att Fria Moderata Studentförbundet och Uppsalaföreningen Heimdal som både inrymt konservativa och liberala på högerkanten och fostrat många moderata politiker och intellektuella under åren numera fått konkurrens.

Det hela går under rubriken ”Skoklosterakademin”. Jag har inte lyckats utröna om den ska hållas i eller i anslutning till det gamla barockslottet Skokloster. Men det är kanske inte helt ologiskt. De kanske kan börja med att färdigställa slottet. Både tak och golv saknas ju i ett av rummen, sedan byggherren Carl Gustaf Wrangel dog 1676 har ingen lyckats slutföra bygget. Men de kanske har fullt upp med samtiden, och då tänker jag inte på tidningen Samtiden som Dick Erixon, tidigare centerpartist och involverad i olika Timbroprojekt, numera ansvarar för. När han gick över till Sverigedemokraterna var det nog ganska uppseendeväckande. Nu är det mer av öppna spjäll.

För på sin första riktigt publika konferens hittar man ganska många namnkunniga talare som rört sig i etablerade borgerliga kretsar och verkat på olika opinionsbildade plattformar. Som Rebecca Weimo Uvell, gift med tidigare Timbrochefen Markus Uvell. Hon driver någon slags verksamhet på en hemsida. Ett tag var hon ledarskribent på Dagens Industri. En annan talare är Lars Andersson Johansson, som tidigare var knuten till Timbro som chef för deras kulturprojekt och stod för tankesmedjans intervjuer i samband med Timbros 40-årsjubileum härförleden.
Även Moderaternas starke man i Staffanstorp Christian Sonesson, som samarbetar med Sverigedemokraterna utan problem, kommer att få ordet. Och förstås Svenska Dagbladets profilerade ledarskribent Ivar Arpi. Det är ändå ganska imponerande och snabbt jobbat.

Oikos kommer att öppna Sverigedemokraternas dörrar till etablerade kretsar i Sveriges idébärande centrala zoner. Sverigedemokraterna är inte längre bara utanför systemet utan har lyckats äta sig in i delar av Sveriges etablerade borgerlighet. De är både i ytterkanten och numera nästan inne i det stora systemet. Inte undra på att det har skälvt ordentligt på högerkanten de senaste åren. Man undrar lite hur det har låtit i Timbros interna diskussioner. Mycket tyder på att konflikterna mellan liberaler och konservativa har skapat bestående sår i den borgerliga alliansen. Gösta Bohmans och Carl Bildts ändå rätt liberala höger har fått konkurrens. Anne Applebaum kom nyligen med Demokratins skymning, en uppgörelse med de högerliberaler som nu blivit högerkonservativa. Vem skriver en svensk variant på den?

De här konservativa spänningarna finns förstås även på vänsterkanten. Moderaten Hanif Bali och socialdemokraten Jan Emanuel Johansson verkar lagt sina påsar i samma kasse. De är ute på någon slags föreläsarturné för att presentera sina lösningar på Sveriges problem. Fokus verkar ligga på otrygghet och brottslighet. Deras mest framåtsyftande förslag är att drönare ska användas för att övervaka folket i förorterna.

En gång i tiden drev Jan Emanuel familjehem och flyktingboenden. Men det är uppenbarligen inte där lösningen på Sveriges problem nu ligger. Han sålde sina välfärdsföretag för en halv miljard med bistånd från Pär Nuder. Nu vill Bali och Johansson även se kommunala vakter med kroppskameror. Men förslaget möttes av mothugg av flera politiker som menar att det är bättre att satsa på skolan och förebyggande åtgärder istället för kameror och ”hårdare tag”.

I en artikel i Expressen riktar Jan Emanuel Johansson udden mot liberalen Annie Lööf och förklarar att han hatar klassamhället, otryggheten som drabbar arbetarklassen och de växande klyftorna som skapar en ny ”etnisk bidragsklass”. Och i Dagens Industri förklarar han att:

Det finns ett hål som gapar tomt i svensk politik när en konservativ vänster träder fram som förenar fördelningspolitik med hårdare tag, trygghet och ordning, och som delar vanligt folks värderingar, så kommer det hålet att fyllas. Då kommer vi att på allvar se vad det politiska sveket kostat socialdemokratin.

Det är svårt att tolka budskapet och agerandet på annat sätt än att han har planer på att bilda ett nytt parti. Jag undrar förstås hur många av Dagens Industris läsare han kan locka till ett ”konservativt vänsterparti”.  Men har presenterar ju sig å andra sidan numera som ”socialdemokrat och riskkapitalist”.

LAS och John Rawls

LAS-frågan verkar bli en långkörare. Det är nog ännu oklart om Stefan Löfven lyckas ro hela den här frågan i hamn. Men ett lugn kan nog vara till stor hjälp för den som kläms mellan olika kraftfält. Det är inte lätt att få ihop parterna på arbetsmarknaden som var för sig inte är helt eniga. Och i politiken har Löfven att slåss på flera fronter. Där finns de konservativa som vill fälla honom. Centern och Liberalerna som vill riva upp arbetsrätten och Vänsterpartiet som vill ha ett ord med i laget. Och så är det detta med LO. Som Löfven inte vill bli ovän med, samtidigt som han vill sitta kvar vid makten. Liberalernas budskap är att han ska köra över LO. Eller som det har stått att läsa på Dagens Nyheters ledarsida: ”LOs självklara makt är passé” och ”Strunta i LO”. Expressens Anna Dahlberg skrev ”Låt LO sura och Sjöstedt bråka hela vägen till Hanoi”.

Nu är det så att många av LOs medlemmar har särskilda utmaningar och är speciellt utsatta av en redan sedan tidigare osäker arbetsmarknad, med delade turer, allmän visstid och hyvling, sänkt arbetstid och sänkt lön som arbetsgivaren självsvåldigt kan besluta om.

Det är inte ett perspektiv som politikerna bör strunta i. Men dagens liberaler kanske inte har läst den liberale filosofen John Rawls. I alla fall inte hans så kallade ”differensprincip”:

Skillnader i inkomst och andra grundläggande nyttigheter ska ordnas så att tillgångarna för de sämst ställda maximeras.

Stort är vackert

”Litet är vackert” har länge varit allmänt omfattande ledord. Det är hämtat från E F Schumachers 70-tals bok Small is beautiful som gick till storms mot storskaliga lösningar. Småföretagarna har varit något av vår tids hjältar. Nu har Per Molander tagit ordet från mun och kritiserat detta mantra. Små företag har låg produktivitet, menar han. Skapar inte så många nya jobb. Ligger på en låg teknisk utvecklingsnivå. Många av dem begår skattebrott och kan ibland knytas till kriminalitet. ”Det är hög tid att ompröva politiken i ett land som redan rankas som ett av de mest företagsvänliga i världen”, skrev han nyligen på DN-debatt.

Även om Molander ofta har en statlig utsiktspunkt på ditt och datt så är han alltid intressant. Jag har i och för sig alltid undrat vad han gjorde som huvudsekreterare i Lindbeckkommissionen, vars arv han numera tycks ha distanserat sig ifrån. Men nog har han en viktig poäng här. Stort kan vara vackert. Och effektivt. Litet är inte alltid bra. Även om det ibland kan vara vackert.