politik Pandemiläget har snabbt lärt oss nya beteenden. Och detsamma krävs för ideologierna. Det är hög tid för en verkligt prefigurativ politik, skriver Saio Gradin.
När karaktärer i de trashiga Hollywood-serier från 00-talet som jag sträcktittat på det senaste halvåret beter sig som om covid inte fanns, då går mina nylärda reflexer igång. I rutan pussas och kramas de, åker fullproppade tåg och skakar hand med främlingar – och en reflex i mig säger ”Men, håll avståndet och tvätta händerna!”.
De här nya reflexerna har varit helt avgörande i vårt skydd mot coronan. Innan pandemin var det nog inte många som tänkt sig att ett sånt här storskaligt hot mot människors liv och mot samhället skulle bli något som vi själva behövde lösa genom nya vardagliga rutiner och beteenden, sjunga I Will Survive i 20 sekunder över handfatet eller sätta upp lappar på ytterdörren som påminner om att ta med en mask.
Staten har för all del gjort rätt mycket. Vi har fått nya regler om hur många som får träffas, hur nära vi ska sitta på restauranger, huruvida vi får besöka äldreboenden. Staten har reglerat, rekommenderat, skjutit till pengar. Men något som blivit tydligt är, att längre än så går statens makt faktiskt inte. De bredare förändringarna i våra normer, sociala förväntningar och beteenden, de kan en någorlunda demokratisk stat som Sverige inte åstadkomma. De är upp till folket. Med påtryckning från både marknad och folkrörelser förstås.
De samhällsförändringar vi genomgått sedan covid kom har varit snabba och utsträckta. Vi som länge varit intresserade av hur samhällen kan förändras, men till det bättre, hur de kan bli mer jämlika och humana, kan lära oss mycket av vad som hänt det senaste året. Och en sak som står ut är just det här om reflexer och dagliga beteenden.
Bakom coronan ligger mer långtgående problem, globala ojämlikheter, förtryck och klimatförändringar. Vänsterrörelser har kämpat emot dem i årtionden och århundraden, men har alltför ofta satt staten och formella regler före allt annat. Kommunistiska och socialistiska partier i Ryssland, Kina, Kuba, de här urexemplen på revolutionära rörelser, har sett statligt maktövertagande och regler om allmänt ägande som den heliga Graalen. Men den taktiken har inte lett till så djupgående samhällsförändringar som en hade kunnat hoppas. Det är nämligen inte bara coronan som kräver förändringar i vårt dagliga beteende och reflexer, utan socialismen också.
Redan på den tiden var det många som uppskattade vikten av att lära sig nya reflexer och beteenden när det kom till socialismen.
Att så många inom vänstern fokuserat på staten och formella lagar beror nog mycket på Marx, och på folks tolkningar av honom. Redan i det kommunistiska manifestet lade Marx och Engels stor vikt på att proletariatet skulle ”centralisera alla produktionsinstrument i statens […] händer”. Det satte de i motsättning till andra socialistiska rörelser, till exempel det vi nu för tiden kallar anarkism, och Owens och Fouriers utopiska socialism, som inte såg staten som ett särskilt bra revolutionärt redskap utan istället lade sitt fokus på folkets dagliga beteenden och utlevandet av jämlika relationer i nuet.
Marx var inblandad i en stor konflikt om bland annat den här frågan i den Första Internationalen, den stora globala organisationen som skulle förena socialister i olika länder och övermanna världens eliter på 1860-talet. Marx blev snabbt en viktig medlem och skrev ensam dess allra första texter – i dess inauguraladress skrev han till exempel att erövrandet av statlig makt var ”arbetarklassens stora plikt” och antydde att all annan aktivitet var slöseri med tid innan det hade skett. Många medlemmar höll inte med och konflikten ledde till Internationalens splittring. Redan på den tiden – även om det fortfarande var ganska illa på virusfronten och folk dagligen drack spillvatten utan reningsverk – var det många som uppskattade vikten av att lära sig nya reflexer och beteenden när det kom till socialismen.
Anarkisterna menade att vänsterns egna föreningar måste likna de framtida jämlika och demokratiska institutioner vi kämpar för så att vi kan öva oss. Inte centralisera sig och ta efter staten som Internationalen gjorde. Den schweiziska medlemsgruppen Jurafederationen skrev i ett utskick 1871: ”Hur kan vi förvänta oss att ett jämlikt och fritt samhälle skulle komma ur en auktoritär organisation! Omöjligt.” De grupper som tyckte så blev till slut antingen uteslutna ur Internationalen eller lämnade frivilligt, men debatten kring förändringar här och nu som en revolutionär strategi hade fått sig en skjuts. På 1970-talet blommade debatten upp igen på allvar och konceptet fick ett nytt namn i den västerländska akademin: prefigurativ politik. Eller ”föreställande politik” som det någon gång översatts till på svenska.
Idén var förstås inte ny, och den västerländska akademin har knappast patent på den. Sedan länge har aktivister världen över använt sig av övandet på mer jämlika beteenden och föreningsformer som en revolutionär strategi. Många antikoloniala rörelser på 18- och 1900-talen, till exempel, har kämpat emot ockupationsmakter genom att utöva sitt eget självstyre i motstånd. Inte bara för att vinna lika rättigheter i lagen, utan också för att bygga en jämlik kultur och öva på bättre vanor.
Ett slående exempel är den indiska självständighetsrörelsen, vilken skapade alternativa platser och organisationer som stod utanför britternas makt där indier kunde leva som människor istället för koloniala objekt. En sådan plats, jämngammal med Internationalen, är universitetsområdet Shantiniketan i staden Bolpur i Västbengalen. Shantiniketan började som en högskola på 1860-talet, grundad av den antikoloniala poeten och aktivisten Rabindranath Tagore och hans familj.
I motsats till brittiska koloniala högskolor i Indien var Shantiniketan öppen för rasifierade bengaler och undervisade på deras eget språk. Kurserna var allmänbildande och innehöll även konst och slöjd, i motsats till britternas akademiska specialism som fokuserade på att skapa lönsamma arbetare. Eleverna arbetade själva i skolmatsalen och var med i delar av skolans styre och beslutsfattning.
Snart grundades även en lantbruksskola i området bredvid, med plantager där folk kunde arbeta, vilket gav både jobb och utbildning till människor som den brittiska koloniala makten behandlat som undermänskliga. Direkt självständighetsbyggande var en stor del av den antikoloniala rörelsen i Indien mer generellt. De flesta känner väl till exempel till Mahatma Gandhis fixering vid traditionellt väveri och vägran av brittiska klädimporter, även om det är tråkigt att just Gandhi blivit en ikon för den sortens rörelse eftersom han var djupt rasistisk och begick många övergrepp mot kvinnor; bättre exempel finns det gott om.
Ett annat slående exempel på prefigurativa metoder mot kolonialism är svartas kamp för jämlikhet i Nordamerika och Karibien. Ett av de största initiativen i den rörelsen var organisationen UNIA, som startade på 1910-talet och jobbade för att lyfta afroamerikaner och karibier ur fattigdom och bryta rasistiskt förtryck. UNIA tog direkta tag genom att samordna finansiellt stöd till företag med svarta ägare, vilket skapade ett slags parallell solidaritetsekonomi. Ett annat av deras projekt, Black Cross Nurses, gav hälsovård till afroamerikaner som fick undermålig behandling eller ingen behandling alls av den vanliga vården. UNIA drev till och med sitt eget rederi som trafikerade haven mellan Nord- och Centralamerika och den afrikanska kontinenten med både gods och passagerare.
50 år senare tog de Svarta Pantrarna inspiration från det här och startade massor av liknande projekt – gratis sjukmottagningar, transporter, rådgivning, mat- och klädinsamlingar och en hel del annat i sin kamp mot den amerikanska rasismen. Pantrarna var för all del ett politiskt parti som försökte vinna statlig makt och som läste Mao och Lenin, men de såg även vikten av att bygga sina egna lösningar.
Deras kanske mest omtalade projekt var det jättelika frukostprogrammet där volontärer samlade ihop donationer och lagade ett varmt mål mat till barn som inte annars haft råd att äta frukost. Över 10 000 barn åt Pantrarnas frukost varje morgon i olika delar av landet, sittandes runt långbord, lyssnandes på politiska diskussioner och sjungandes revolutionära sånger. Som en daglig förhandsvisning av ett antirasistiskt, kommunistiskt samhälle innan skolan började.
Den grad av jämlikhet som marginaliserade grupper vunnit här i världen har inte bara kommit genom krav på staten, utan även genom byggandet av bättre alternativ i nuet, genom övande på jämlikhet.
Den prefigurativa, eller föreställande, politiken har en global historia, även om debatten inom akademin har följt en smalare marxistisk tradition. Det var 1977 som konceptet prefigurativ politik fick sin nuvarande mening. Den amerikanska samhällsvetaren Carl Boggs skrev då två artiklar som kritiserade leninismen för dess tro på att hierarkiskt ledda partier skulle kunna ta makten från eliten och ge den till folket. Idén om att kommunistpartiets maktövertagande över staten måste komma först, och att decentralisering och demokratisering skulle hända vid ett senare tillfälle när kapitalismen hade avskaffats, var inte så hoppingivande för Boggs. Han tyckte leninisterna var alltför vaga om hur den övergången skulle funka, och de har ju även varit ganska katastrofala i praktiken.
Det jämförde Boggs med den prefigurativa politiken, alltså genomförandet av ”de former av sociala förbindelser, beslutsprocesser, kultur och mänskliga upplevelser vilka är [vårt] slutgiltiga mål”. Flera andra använde snart samma koncept och utvecklade dess betydelse, till exempel Wini Breines och Sheila Rowbotham på sent 70- och tidigt 80-tal, och de senaste tio åren har användandet av konceptet ökat mer än någonsin.
En av den prefigurativa politikens grundidéer är att teorier inte kan separeras från praktik.
En av den prefigurativa politikens grundidéer är att teorier inte kan separeras från praktik. Människan är knappast helt styrd av medvetna rationella tankar. Alltså, även om vi förstår hur socialism skulle fungera rent teoretiskt så innebär det inte att vi därför har förmågan att bete oss på jämlika och demokratiska sätt i verkligheten. Precis som du inte kan lära dig att snida en vacker byrå bara genom att läsa om olika träslag eller om geometri och designteori, kan du inte heller bli en bra lyssnare och inkluderande deltagare i möten med andra människor bara genom att läsa socialistisk teori. Vi har alla växt upp i ett hierarkiskt samhälle fullt av förutfattade meningar och normer kring genus, rasifiering, funktioner, klass – och de sitter inte bara i våra medvetna tankar. Vi kan inte bara tänka bort dem, eller skriva ut dem ur vårt beteende genom formella regler och lagstiftning, utan vi måste öva, skapa nya reflexer och fysiska vanor.
I de prefigurativa organisationer som jag varit med i eller forskat på har det funnits olika lösningar för att ta tag i det här. Arbetarkooperativ, fastighetskollektiv, fackföreningar – de har alla haft formella regler om kollektivt ägande och jämlikhet förstås, men de har också gått längre än så. Många av dem kör utbildningar kring hur genus, rasifiering, funkis och klass uttrycker sig i deras vardag, och hur de kan försöka frigöra sig från dem. Många skapar och deltar i mer jämställda kulturuttryck – från musik till foton och bilder på väggarna till texter och litteratur till memes. Några använder disk- och städscheman där sådana sysslor som ofta görs som osynligt kvinnoarbete delas ut med eftertanke istället. Lite grann som jämställdhetens motsvarighet till I Will Survive, fast med disk-knep som hjälper oss att bygga nya vanor.
Prefigurativ politik handlar alltså om att bygga in de reflexer och vanor som socialismen kräver, och dess formella regler och institutioner, i vårt dagliga beteende redan nu – så långt det går. Just det, så långt det går. Här blir konceptet lite mer komplicerat. För Boggs definition om genomförandet i här och nu av det vi vill se i framtiden, ska inte tolkas som att prefigurativister lever som om revolutionen redan hade hänt.
Om alla dessa organisationer hade låtsats som att kolonialism, klass, funkofobi, rasism och patriarkat inte fanns, och blundade för att vissa av oss har mer resurser och säkerheter än andra, så vore de inte särskilt revolutionära alls. Prefigurativism är, lite förvirrande, inte att leva en efterrevolutionär framtid i nuet, utan att öva sig på hur det skulle vara att leva i en sådan framtid trots att vi inte gör det. Det är just övningen, utforskandet och testandet av bättre sätt att leva, som gör prefigurativismen revolutionär. Och ju mer den breder ut sig, desto mer samhällsförändring för desto fler kan det bli.
En vanlig missuppfattning om prefigurativ politik är att den skulle utesluta sånt som handlar om att ta statlig makt eller andra icke-utopiska aktiviteter. Men någon sådan renlighet kräver den varken i teorin eller i praktiken. De mest framstående prefigurativisterna har kombinerat olika sorters revolutionära strategier och funnit att en blandning funkar bäst.
De Svarta Pantrarna, koloniala självständighetsrörelser, och nuvarande framstående prefigurativister som Zapatisterna i sydöstra Mexico eller Rojavakurderna i Syrien, har alla kombinerat kombativa och defensiva strategier med utlevandet av bättre alternativ. I en värld där den rådande statliga eliten inte drar sig för att undanröja revolutionära rörelser med vilka medel som helst är det svårt att överleva annars. Det finns en fin bok på temat, skriven av historikern Andrew Cornell, vars titel sammanfattar prefigurativismens roll väldigt bra: ”Oppose and Propose”. Vi kämpar emot, och vi kämpar för.
Liksom coronan kräver socialismen nya reflexer, beteenden och vanor. Utan att träna oss på dem så kommer vi inte så långt. Snart hoppas jag vi rullar ihop oss i soffan en regnig kväll med en gammal nostalgi-dvd av nån trashig Hollywood-serie från 00-talet och hör en reflex inom oss som säger: ”Men, varför är alla så besatta vid att ta upp mest plats och vara bäst hela tiden?”
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
