Kolumnen I Finland och Danmark kan socialdemokratiska statsministrar vara ganska nöjda med politiken när de får förhandla till både vänster och höger. Och kompromissen blir ofta något som Socialdemokraternas väljare känner igen. Jonas Sjöstedt räknar med samma utveckling i Sverige.
Det var nära att Stefan Löfven inte kunde bli statsminister efter valet 2018. Sverigedemokraternas tillväxt har gjort att inget av de traditionella blocken kunde få majoritet. De tre traditionella rödgröna partierna S, V och Mp fick bara ett ynka mandat mer än de fyra traditionella borgerliga partierna M, C, KD och L. Därmed var dörren stängd för att prova en ny Alliansregering.
Det var tack vare Vänsterpartiets valframgång som Löfven kunde hävda att han skulle bilda regering. Samtidigt var mandatfördelningen tydlig, en sådan ny regering skulle bara överleva och få igenom sin budget om det gick att göra upp med Centerpartiet, och helst också Liberalerna, annars skulle statsbudgeten röstas ned av högern och SD. Så som skedde efter valen 2014 och hösten 2018.
Vi vet hur det gick. När dammet hade lagt sig efter en rekordlång och stökig regeringsbildning var Januariavtalet klart. Löfven hade nått den konstellation som hela tiden varit hans mål, det ”blocköverskridande” samarbetet, den spräckta borgerliga alliansen. Priset för att komma dit, och hålla SD borta från inflytande, var att Socialdemokraterna ska genomföra riksdagens mest marknadsliberala politik med marknadshyror, sönderslagen anställningstrygghet, ökade inkomstklyftor och fortsatt privatisering av välfärden.
Centerpartiet och Liberalerna ville inte göra sig beroende av SD, men krävde i gengäld en politik som i flera stycken ligger till höger om den som regeringen Reinfeldt bedrev. Löfven godtog det hela och tackade Vänsterpartiet för hjälpen att bli statsminister genom att skriva på ett avtal om att utestänga den tidigare samarbetspartnern från inflytande.
Det såg så säkert ut, med en handfull fler mandat för januaripartierna än för de blåbruna skulle budgeterna antas och genomföras och januariavtalets marknadsliberala önskelista skulle kunna prickas av i god ordning. De hade räknat rätt, men ändå så fel.
Även om regeringen går LO till mötes så väntar nästa av Vänsterpartiets röda linje att snubbla på runt hörnet: marknadshyrorna.
Planen för att utestänga Vänsterpartiet från inflytande byggde på önsketänkande och felkalkyler om riksdagens mandat. De fyra januaripartierna har fått se sin budget ändrad två gånger bara i år med betydande tillskott till välfärden. Senast skyndade de sig att skjuta till mer pengar till Åklagarmyndigheten för att slippa bli överkörda om budgeten en tredje gång detta år. Januaripartierna har åkt på bakslag om privatiseringen av Arbetsförmedlingen, sänkta arbetsgivaravgifter, friåret, arbetskraftsinvandringen, EU-avgiften och snart sannolikt även om krav på att förstatliga den personliga assistansen. Exemplen är fler och finns även på utrikespolitikens område där vänsterpartister och moderater ofta hittar varandra i frågor som en hårdare hållning mot Kina och förtrycket i Belarus.
Just nu pågår en politisk strid som kan innebära att regeringen och januariavtalet faller på planerna att slå sönder anställningstryggheten. Även om krisen löses genom att regeringen går LO till mötes så väntar nästa av Vänsterpartiets röda linje att snubbla på runt hörnet: marknadshyrorna. Januaripartierna har fullständigt underskattat Vänsterpartiets förmåga att skjuta sönder den avtalade politiken med hjälp av andra delar av oppositionen.
Trots det vägrar januaripartierna envist att förhandla med Vänsterpartiet och skapa en stabil majoritet. Ena stunden skäller Annie Lööf på Vänsterpartiet för att partiet lägger fram sin politik i riksdagen och får igenom den, nästa stund vägrar hon förhandla med Vänsterpartiet vilket effektivt skulle utestänga SD, M och KD från allt inflytande. Det som hindrar är inte bara prestige, det är också klart att Vänsterpartiet, om det fick inflytande, skulle vrida kursen rejält till vänster med en annan budgetpolitik för jämlikhet och stopp för planer på marknadshyror och sämre anställningstrygghet.
Januaripartierna räknade fel. Det är därför politiken i Sverige är så instabil och konfliktfylld.
De som förlorar mest på denna situationen är Socialdemokraterna. De fick ministerposterna i utbyte mot att driva igenom centerpartiets marknadsliberala politik. Partiet försöker införa marknadshyror och sämre anställningstrygghet i strid med sina egna vallöften och väljares åsikter. Samtidigt är det ingen hemlighet att detta styre hela tiden var Löfvens önskedröm, att få styra med ”mittenpartier”, hänga av vänstern och spräcka borgerligheten. För en socialdemokrati som har makten som överordnad idé och inte vill bråka med storföretag och höginkomsttagare verkade priset vara värt att betala. Men nu framstår priset för många inom partiet som allt för högt. Vänstern växer och Socialdemokraterna tappar.
Politik är en krass bransch. Jag är inte förvånad att Socialdemokraterna gick med på att klippa de band till Vänsterpartiet som skapats genom fyra år av framgångsrikt budgetsamarbete. Men frågan är om de inte räknade fel även då. När januaripartierna måste samarbeta med andra partier för att få igenom beslut så får de nu bara vända sig högerut enligt sitt eget avtal. Det ökar knappast möjligheten att få igenom socialdemokratisk politik.
Det ser annorlunda ut i våra grannländer. I Finland och Danmark kan socialdemokratiska statsministrar vara ganska nöjda med politiken när de får förhandla till både vänster och höger, då blir kompromissen ofta något som Socialdemokraternas väljare känner igen. I Sverige varken ville eller försökte Socialdemokraterna uppnå denna position mitt i sin koalition. Kanske börjar det sakta sjunka in att de var ett misstag.
Faktum är att det parlamentariska läget i Danmark och Finland är näst intill identiskt med det svenska. En bred centervänsterkoalition inklusive det som motsvarar vårt centerparti och vänsterparti krävs för att högern och ett stärkt främlingsfientligt parti inte ska få makten.
Denna nya uppdelning lär ha kommit för att stanna. I Sverige understryks allvaret av att såväl moderater som kristdemokrater allt mer börjat låta som och anpassa sig till världsbilden hos de öppet rasistiska Sverigedemokraterna. Borgerligheten delas mellan de som anpassar sig till auktoritära och rasistiska krafter för att nå makten, och de som vägrar att göra det. Vi ser ett nytt politiskt landskap växa fram i flera länder inklusive Sverige.
Sverige är undantaget. Här vägrade centerpartister och liberaler att samarbeta med Vänsterpartiet.
I Norden finns olika exempel på hur de nya allianserna kan fungera. I Finland samlas partierna i en gemensam regering. Så skedde också i Norge när Arbeiderpartiet regerade med Centerpartiet till höger och SV till vänster, en regering som kan återkomma efter nästa val till Stortinget. I Danmark samlar en socialdemokratisk regering majoritet i ett budgetsamarbete med vänsterpartierna SF och Enhetslistan och med liberala Radikale venstre.
Sverige är undantaget. Här vägrade centerpartister och liberaler att samarbeta med Vänsterpartiet. Istället gjorde de mandatkalkylen att de skulle få igenom mer av sin högerinriktade ekonomiska politik genom att utesluta vänstern och istället bara samarbeta med Socialdemokraterna och Miljöpartiet i regeringen. Det går inget vidare nu, det går antagligen inte alls efter nästa val.
Valet 2022 kommer att vara ett val mellan ett blåbrunt styra där SD har avgörande makt, eller en regering med dagens underlag i riksdagen. Det mesta, inklusive de flesta opinionsmätningar, tyder på att de nuvarande januaripartierna då blir direkt beroende av Vänsterpartiet för att bli större än högerpartierna och kunna få igenom sin budget. Centerpartiet får i ett sådant läge välja mellan att förhandla med vänsterpartister eller ge SD avgörande inflytande över svensk politik. Men det vore ett grandiost politiskt självmord om Annie Lööf gav makten till ett blåbrunt block. Liberalerna är svårare att analysera, inte bara för att de kanske åker ur riksdagen utan också för att det är svårt att begripa ett parti som inte själva vet vad de vill.
Det lär inte bara vara Vänsterpartiets mandat som kommer att behövas för att besegra de blåbruna 2022. Det kommer att behövas ett rödgrönt parti som kan erbjuda rödgröna väljare något bättre än marknadshyror, sönderslagen anställningstrygghet och marknadsskola. Det enda parti som kan göra det med trovärdighet 2022 är Vänsterpartiet.
Svenska centerpartister och vänsterpartister ser på varandra med misstänksamhet, de politiska skillnaderna är stora. Men så har det inte alltid varit och så är det inte på alla politiska områden. I många kommuner, bland dem Kalmar och Sundsvall, styr partierna ihop. Partierna gjorde redan för flera år sedan en avgörande energiuppgörelse som satte igång utvecklingen av förnybar energi i Sverige. De två partierna kan hitta varandra i synen på landsbygdspolitik, behovet av nya stambanor för järnvägen och en grön energiomställning. Men hur långt räcker det när skillnaderna är så enorma i synen på privatiseringar och skattepolitik?
Men det kan mycket väl bli så att partierna måste samarbeta efter nästa val om högern och SD ska hållas borta från makten. Det tror jag att vi kan räkna med.
Jonas Sjöstedt är före detta partiledare för Vänsterpartiet och ny kolumnist hos Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
