Politik Vår överlevnad kräver en rejäl djupdykning i frågor runt ägandet. Om vi bara fortsätter med samma inställning som finns både till höger och vänster i politiken så är det rätt kört med både demokratin och klimatet, skriver Lars Jadelius.
Vad är det för filosofi som bara rör ägandet? Hur skulle den kunna formas? Filosofi betraktas oftast som både svårt och abstrakt och ägandet ses väl mest som något som rakt upp och ner funnits i all historisk tid. Något som visserligen genomsyrar vår lagstiftning men utan att det ställer till med några större samhällsproblem. Eller?
Jag vill här starkt hävda att det moderna samhället förutsätter en betydligt djupare reflektion kring ägandet än den vi har idag. Det är till och med så att mänsklighetens och vår jords överlevnad förutsätter en rejäl djupdykning i frågor runt ägandet. Om vi bara fortsätter i samma takt med den inställning till ägandet som finns både till höger och vänster i politiken så är det rätt kört med både demokratin och klimatet.
Allt färre disponerar allt större del av jordens totala resurser. Det kan ingen förneka! Om dessa superägare och numera globala oligarker vore kloka och såg till våra gemensamma behov så vore det inga större problem. Men det rör sig om personer som blivit kopiöst rika genom att enbart se till sina privata kortsiktiga intressen. Både den nu levande majoriteten och alla kommande generationer ställs helt enkelt utanför. Vi och våra efterkommande befinner oss alla i vår tids verkliga utanförskap. Privategendomsrättigheterna är därför just de som ställer till det. Inte ägande och besittningsrätter i allmänhet. Tvärtom behöver vi mobilisera alla våra olika rättigheter till försvar av vår gemensamma livsvärld på jorden. De superrika lever inte bara rikt. De satsar dessutom en hel del av sina ”privata” resurser för att inte bara driva igenom sina intressen utan också så split i politiken. De kan göra och gör i praktiken oerhört mycket för att sabotera våra samhälleliga kunskapsprocesser. Det kan inte få fortsätta på detta sätt!
Kunskaps- och lärprocess kring frågor om ägandet och demokratin
För att få och ge svar på sådana frågor initierade jag för sådär tre år sedan en kunskap- och lärprocess där vi några tillsammans formulerade följande utgångspunkter för dialog och gemensamt forskande:
Mycket som vi behöver lyfta fram skulle kunna betraktas som självklarheter. I praktiken är ägandet faktiskt inte alls så enkel och tydlig som det verkar. Inte heller är ägandets reella komplexitet så okontroversiella att folk tar sig an detta med förtjusning och engagemang. Trots att vi egentligen har den kunskap som krävs tillgänglig i vetenskap och översiktlig litteratur, så baseras debatten om ägandet primärt på starkt ideologiskt formade föreställningar. Intellektuella och professionella behöver därför ägna både djupgående och brett involverande diskussioner om ägandets historiska rolli våra moderna samhällen. Där ligger många av våra största problem utan att egentligen bevärdigas med väl underbyggda studier.
Flera av de ställningstaganden som måste göras här kan uppfattas som obetydliga nyansskillnader mot de förhärskande, men jag menar att de är både avgörande och inte minst tankemässigt krävande och filosofiskt viktiga.
En synnerligen betydelsefull skillnad som krävs för att kunna gå vidare är den mellan privategendom som kapitalistisk princip och tillhörigheter i allmänhet. När dessa behandlas utan åtskillnad blir viktiga samhällsproblem omöjliga att lösa. Å ena sidan får äganderätten som sådan i vissa filosofiska texter stå för alla brister i vårt globala samhällssystem. Till exempel hävdade Marx detta och så gör många marxister fortfarande. Då betecknas all besittningsrätt som privategendom och enligt dessa får vi socialism först när privategendomen avskaffats. Å andra sidan försvarar de flesta liberaler ägandet utan någon som helst kritisk granskning. Alla former av ägande klumpas då ihop och hävdas som en central mänsklig rättighet. De blir då helt förhindrade att göra något åt att den kapitalistiska ägarmakten i full fart håller på att rasera jordens gemensamma natur- och kulturarv.
Att tydliggöra differensen mellan privategendom som samhällsbärande princip och egendoms- och besittningsrättigheter i allmänhet kan lägga en viktig grund för fortsatt kunskapsutveckling. Privategendom i vår nuvarande form har till skillnad från mer komplexa egendoms- och besittningsrätter faktiskt och empiriskt varit förhärskande bara under en relativt kort historisk period‚ kapitalismens epok. För att få en bakgrund till den banalisering av ägandet som det moderna samhället fortfarande upprätthåller krävs en sådan historisk förståelse.
En kunskapsbaserad och nyanserad ägandefilosofi är avgörande för att vi ska kunna vinna ett brett stöd för en långsiktigt hållbar politik. Här kan jag hänvisa till forskning i rättsteori, en färsk avhandling från Göteborgs Universitet: The Common Good in Common Goods av Saki Bailey.
Bailey bor numera i The Bay Area i Kalifornien, och arbetar vidare med sin forskning men också med att hitta vägar att hantera den kris som fördelningen av mark och bostäder orsakat där. Bailey söker specifikt utveckla en samhällelig ägande- och besittningsrätt för boende, men då inte bara för den enskilda lägenheten utan för boendets hela sociala sammanhang. Hon visar också i avhandlingen att det finns andra juridiska vägar att gå för att hantera det gemensamma i vår komplexa, moderna värld. Hon hävdar exempelvis att vi behöver utforma en ny form av ”Commons Property Institutions” (CPIs). Hon sammanfattar sin avhandling såhär i en något fri översättning:
“Commons Property Institutions” i betydelsen institutionalisering av gemensamt ägande bör stå för:
- kollektivt ägande med samhällelig kontroll över grundläggande resurser
- ägande betraktade som sociala förhållanden mellan personer, som sammanflätade kluster av tillhörigheter snarare än avskilda öar av ägarskap
- delad men också begränsad tillgång för dem som nyttjar kollektivt skapade värden istället för att ge enskilda individer vinst som en skänk från ovan
- en modell för en gemensam framtid som sätter sociala gränser och regler för vår tillägnelse av grundläggande resurser för mänskligt liv
- en modell som syftar till att avkommersialisera och demokratisera tillägnelsen av grundläggande resurser, som samtidigt bryter den kedja som gör marknadsanpassning nödvändig för att iställetåterknyta människan till hennes livsvillkor.
- och så omvandla kapitalismen till en samhällelig form på riktigt
Det har blivit en lång och komplex lista, men inte mindre klok för det. Jag vill dock särskilt lyfta fram betydelsen av punkten ”ägande betraktade som sociala förhållanden mellan personer, som sammanflätade kluster av tillhörigheter snarare än avskilda öar av ägarskap”. Detta är grundläggande för förståelsen av våra nuvarande tillkortakommanden men också för våra möjligheter att överskrida privategendomsrätten i alla de sammanhang där den överhuvudtaget inte bör höra hemma.
Jag hoppas och tror att hennes avhandling ska bli läst och tillgängliggjord för fler än forskare i rättsvetenskap. Den skulle kunna bli en betydelsefull bok på något förlag med internationell räckvidd. I min egen forskning har jag valt en annan väg. Den har sitt fokus på de historiska och filosofiska sammanhangen.
Saki Baileys handledare Claes Martinson, professor i civilrätt, skriver apropå vår forskande lärprocess:
Det går att beskriva äganderättens betydelse som fundamental för vårt samhälle. Äganderätten är en central social konstruktion som påverkar oss på så många sätt att vi tenderar att göra tankefel p g a begreppet. Begreppet behöver därför användas som det komplexa relationella och relativa begrepp det är. Det behöver ständigt dekonstrueras och anpassas för att fylla de många funktioner vi kan använda det till.
Det blir således mycket viktigt med både fördjupat och lättillgängligt underlag för reflektioner på temat. Vi har goda skäl att verkligen arbeta med vår förståelse nu, när vi, bland annat på grund av hur vi hanterat äganderätten,”står med fötterna i Antropocen”.
Klimatkrisen och demokratin kräver nytänkande!
Både klimatet och demokratin kräver en radikalt ny ägandefilosofi. Med det hävdar jag att kollaborativa och samhälleliga rättsprinciper behöver stärkas rejält för att vi ska kunna hantera klimatet genom demokratiska processer. Den allmänt accepterade tanken att allt ägande är privatsaker för företag och organisationer och deras ägare håller inte längre, så länge det inte finns en explicit lag som inskränker deras ”personliga” handlingsfrihet. Det räcker då inte att lagstifta mot ekocid, mot förstörelse av våra livsvillkor, utan det krävs att vi begränsar ägandets faktiska övermakt över våra nationella demokratier. Organiserad och medveten klimatkrisförnekelse bör utpekas som ”demokracid”. I sammanhanget bör det betraktas som ett av vår tids grövsta och mest ansvarslösa brott.
Med kapitalismen och dess ”privategendomliga” förförståelse är det nödvändigt att tydlig hålla isär vilka som är de egentliga ägarna; vilka som har den yttersta beslutsrätten och ansvaret. Denna egenmäktiga beslutsrätt, denna diktatur, motiveras med att det skapar handlingskraft och snabb ”utveckling”. I praktiken är våra moderna samhällen karaktäriserade av mycket komplexa beroenderelationer och med det borde vi på motsvarande sätt ha komplexa ansvarsrelationer. Sådana måste få komma till uttryck både juridiskt och mentalt.
Privatkapitalismens snäva enklavtänkande måste tydligt och bestämt ersättas av en samhällelig och ömsesidig äganderätt, där alla de som är beroende eller direkt involverade har en resonabel makt. Vi kan då inte längre hävda att ”kollektiva” lösningar i sig är det önskvärda. Med stöd i privategendomens principer förs idag det snävt kollektiva alltsom oftast in i organisationsegoism istället för samhälleligt ansvar. Historien har gång efter gång visat oss att det samhälleliga ansvarstagandet måste institutionaliseras rättsligt på så sätt att stater och produktionsenheter inte blir ledningarnas respektive de anställdas ensak.
Vi moderna människor har också svårt att finna oss tillrätta i slutna kollektiv. Det är lätt att känna sig instängd i sådana och det är inte heller särskilt samhällstillvänt att låta sig bli instängd vare sig i arbetsplatsens teambyggande, i sitt bostadsområde eller i sin nationalstat. Ju mer vi istället blir integrerade i världssamhället, ju mer vi ges rätt att bry oss om de vidarefrågorna desto lättare blir det att undvika att fångas in i inskränkta lojaliteter.
Det enklavtänkande som privategendomen förutsätter i olika sammanhang kommer exempelvis till uttryck i vår hantering av relationen privat och offentligt. Oftast låtsas vi som om de kan betraktas som två helt olika sfärer, med helt olika uttryck. Det privata får då stå för det enskilda och det offentliga för det allmängiltiga, det universella. Det håller inte i praktiken alls. Jag försöker istället hantera detta begreppspar som en fundamental relation som tar sig många olika uttryck.
I vårt byggande och de bestämmelser som omger byggandet är exempelvis en inifrån och ut-funktionalism starkt förankrad vid husens utformning, dvs det privata blir utgångspunkt. Offentligheten resulterar då som bäst i en representativ fasad. Gatans och utemiljöns folkliga, demokratiskafunktion i offentligheten blir därmed starkt begränsad till ett system för trafik. Först när detta begreppspar behandlas som en rik repertoar av förhållningssätt kan offentligheten fungera för både spontana och organiserade möten.
En kunskapandets demokrati
I detta sammanhang ser jag viktiga skillnader mellan en nationell, utbildningsfokuserad folkbildningspolitik och de progressiva folkbildningstraditionerna. I utbildningspolitiken är spridandet av kunskap till ”folket” överbetonad. Visserligen har utbildning stor betydelse i Sverige ur ett snävt konkurrensperspektiv, men den folkbildningstradition jag menar är central för all demokrati innebär att människors olika erfarenheter och kulturarv respekteras och integreras i en samhällelig kunskapsbildning, något jag ser som ett globalt demokratiskt kunskapande. Denna mycket breda involvering i kunskapsprocesserna bygger en känsla av delaktighet och tillit, men leder framför allt till mer välgrundade och hållbara handlingar såväl nationalpolitiskt som vardagligt i arbetslivet.
Vad händer i dagsläget med våra demokratiska nationalstater nu när de allra rikaste i snabb takt blir ännu rikare. Gäller en person en röst längre? Är det inte 1800-talets lagstiftning där rösträtten var kopplad till inkomst och förmögenhet som nu i allt högre utsträckning råder på världsscenen?
Det handlar inte så mycket om Putin eller andra reaktionära politiska ledare så som det oftast presenteras i media. Det handlar i högsta grad om de superrikas ägande av våra medier och de enorma resurser som de fritt kan investera i och underblåsa politisk manipulation. Det handlar om vad och vilka de kan köpa utan att det får några som helst konsekvenser. De blir dessutom med hjälp av sådana satsningar bara ännu rikare och presenterar sig själva i olika media som hjältar just genom den rikedom de lyckats tillskansa sig. Manipulation betraktas i dessa kretsar snarast som rimliga investeringar för den för dem självklara tillväxten av privata resurser.
Dessa globala oligarker undergräver således våra demokratier till den grad att vi borde se deras agerande som ”demokracid” i analogi med ekocid. Demokracid står då för att organiserat använda sitt kapital för att mycket medvetet och krasst sprida ovetenskaplighet och osanning; exempelvis klimatkrisförnekelse i samspel med destruktiva konspirationsteorier.
Om vi uppmärksammar det gemensamma kunskapandet som demokratins förutsättning, så blir det systematiska, av oligarkerna finansierade spridandet av ’fake news’ väldigt allvarligt. Detta hot är kopplat till den globalt mycket medvetet organiserade klimatkrisförnekelsen.
Jag hävdar således att en ny ägandefilosofi både är möjlig, men faktiskt också krävs för att klara klimatet, naturen och våra fundamentala livsmiljöer. Som exempel kan nämnas att medievärlden, den tredje statsmakten, i mycket hög utsträckningutnyttjas av dessa globala oligarker för att sprida osanning, konspiration och splittring. Rupert Murdoch, denne i Australien födde amerikan och miljardär, äger till exempel ett mycket stort antal tidningar och tv-bolag som ägnar sig åt systematisk klimatförnekelse. Under senaste tid har han sålt många av dessa för att istället involvera sig som storägare i Disney-konglomeratet.
En grön reduktion av de globala oligarkernas mediemakt!
Med vilken rätt har de globala oligarkerna kommit i besittning av sin enorma andel av våra gemensamma jordiska tillgångar? Med vilken rätt har mediemogulerna tagit makten över våra offentliga samtal? Med vilken rätt kan de det? Jo, med den kapitalistiska privategendomens rätt! Hur skulle detta privatiserade ägande kunna demokratiseras? Med vilken rätt kan vi komma åt denna rovdrift av demokratin och vår och våra barns framtid?
Hur skulle Rupert Murdochs och de superrikas ägande kunna omvandlas till något som står i världssamhällets och framtidens tjänst? Det är ett mycket konkret exempel på ägandefrågor som måste lösas om vi och våra efterkommande ska ha en framtid över huvud taget och om vi ska kunna återfå tilltron till vetenskap och kunskap.
Det är dock inget som dessa globala oligarker skulle acceptera, men klimatfrågan rör inte bara ett litet skikt utan större delen av mänskligheten. Det borde vara möjligt att bilda mycket breda allianser mot den brottsliga klimatkrisförnekelsens finansiärer, men då måste vi också våga peka ut ansvariga personer och tydligt ställa dem till svars för att så lite görs för att bromsa klimatkrisen.
Jag hävdar att en global grön reduktion är absolut nödvändig, med en modern ägandefilosofi som grund. Detta skulle innebära att de superrika oligarkernas makt och ”ägande” kan återföras till människor och organisationer som både vill och förmår ta ansvar för allas våra gemensamma livsförutsättningar. Naturligtvis kommer ett sådant krav förutom oligarkernas mycket skarpa motstånd också möta en allmän upprördhet från högerhåll i dagens politiska värld .
Dessutom tänker fortfarande många radikaler att en omställning förutsätter “allt nytt” och tror att mer fokuserade förändringar är otillräckliga. Det är i det sammanhanget mycket betydelsefullt att se vad principiella inskränkningar av den privata egendomsrätten kan innebära på längre sikt. I en sådan riktad omställningsprocess kommer också de krav vi formulerar tydliggöra för alla ansvariga ägare att det får konkreta konsekvenser för de som inte följer dessa krav.
Våra historiska erfarenheter i stort som i smått av försök att ”börja om på nytt” visar att sådana är ogenomförbara. En sådan radikalism skulle i dagens politiska situation dessutom möta ett mycket brett motstånd ifall denna skulle innebära statlig privategendom eller en allmän expropriering av människors tillgångar. Det är nödvändigt att finna andra möjligheter att åstadkomma mycket genomgripande förändringar. I förlängningen kan det innebära en samhällsomvandling om vi nu i ett sammanhang fokuserar på klimatet, privategendomen och de globala oligarkernas särskilda ansvar för dagens krissituation. Sådan möjligheter måste prövas i politiken, i forskningen, i breda debatter såväl som i småskaliga och i storskaliga experiment.
Avslutningsvis behöver vi ställa oss frågan: Är det rimligt att de superrikas omsorgsfullt tvättade och skatteflyktade, ofta kriminellt förvärvade pengar, behandlas som legitima? Enorma resurser som de sedan kan använda för att ta makt över det politiska kunskapandet. Det är inte bara ”tvättomaterna”; bankerna och advokatfirmorna, som ska ställas till svars utan framför allt det fåtal som blivit superrika med deras hjälp. Sådana brottsliga oligarkers makt måste reduceras helt, inte bara marginellt beskattas.
Parallellt är det möjligt att konkret utveckla nya former av ägande som betonar det samhälleliga ansvaret i en kooperativ och kollaborativ anda. Här möter jag ett nyvunnet intresse för ett innovativt nytänkande där klimatansvar, naturens rätt och rättvisa ställs i fokus. Alltfler ser den samhällelighet som bygger på individens och nationalstaternas exklusiva ägande som förlegade tankekonstruktioner. Här återstår mycket att göra och att kunskapa.
Förhoppningsvis kan ett nytt kunskapsbaserat ifrågasättande av den privata äganderättens hegemoni öppna nya vägar för att demokratisera och så omvandla samhället och i en första vända ta tillbaka makten från de klimatkrisförnekande och destruktiva globala oligarkerna.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
