Litteratur En gång var Marika Stiernstedt en av landets mest hyllade författare. Men efter hennes död ändrades synen på henne. Ulrika Kärnborg menar att historien behandlat Stiernstedt orättvist och att hon bör läsas än idag.
1942 utlyste Svensk Damtidning en tävling, ”Vilka 20 kvinnor anser Ni spegla dagens Sverige”. På andra plats hamnade författaren Marika Stiernstedt, vilket knappast väckte förvåning.
Då hade Stiernstedt i ett halvt sekel varit en av landets mest uppburna, översatta och sålda författare. Under två perioder var hon dessutom färgstark ordförande i Sveriges författarförening. Hon var den första kvinna som rapporterade från krigsfronten i första världskrigets Frankrike, dit hon återvände under andra världskriget. Hon blev ledamot av samfundet De nio, och ledde den antinazistiska kampen under 30- och 40-talen. Samtidigt satt hon i en lång rad styrelser, och skrev uppmärksammad journalistik i dagstidningar som DN och veckotidningar som Idun.
Idag är hon i stort sett bortglömd, ett öde hon delar med en lång rad framstående kvinnliga konstnärer. Med undantaget att vi, när det gäller Marika Stiernstedt, faktiskt har ett hum om hur den utsorteringsprocess som i litteraturvetenskapen kallas för kanonbildning, fungerade i just hennes fall.
Allt för snart efter författarens död kom eftermälet att handla om, inte Stiernstedt eget framgångsrika författarskap, utan om makens, den inte lika uppburne skribenten Ludvig ”Lubbe” Nordströms (1882-1942).
1953, mot slutet av hennes liv, publicerades hennes fjärde självbiografi, Kring ett äktenskap, och kort därefter Nordströms postumt utgivna och hårt redigerade dagböcker Individuella registret. Båda beskrev det gemensamma äktenskapet och kom att diskuteras av samtiden, för och emot.
För Marika Stiernstedts del innebar biografiskrivandet en del samvetsproblem. Hon var väl medveten om att hon närmade sig minerad mark. En allt för negativ skildring av Ludvig Nordström kunde skada hennes rykte och karriär. ”Det är ett grundvillkor för hela arbetet i sommar att alltid hålla avstånd till oss båda lika, vara engagerad intellektuellt, javäl, men i sträng objektivitet”, skrev hon i sin dagbok.
Det var ett program som hon kom att följa, så till den grad att Kring ett äktenskap idag upplevs som lite kylig och opersonlig, närmast förljugen.
Men det räckte inte. När Kring ett äktenskap hade kommit ut började den efter en tid läsas som en skandalbok.
I fokus för diskussionen stod relationen och Nordströms konstnärliga kamp; Stiernstedts egen författargärning hamnade i snabbt bakgrunden, där den har förblivit. Ivar Harrie i Expressen var representativ när han i en recension sammanfattade verken som en ”kärlekshymn som inte liknar något annat i svensk diktning, men som kan få känning med höjdpunkterna i Höga Visan och i Dantes Vita Nuova”.
I själva verket hade Marika Stiernstedt tänkt Kring ett äktenskap som ett bokslut. Med boken ville hon så uppriktigt och värdigt hon förmådde reda ut turerna i ett förhållande som hade präglats av kamratskap, men ännu mer av destruktiv sexualitet, alkoholmissbruk (Nordströms) och svåra psykiska övergrepp. Redan i samband med tidigare memoarböcker hade hon hyllats för sin förmåga att skriva balanserat om sina före detta män. När till exempel andra delen av Mitt och de mina kom ut 1930 föll kritiken i extas över hennes erkännsamma och ädla sätt att skildra den före detta maken, flygbaronen Carl Cedersköld, som ryktet ofta hade brukat peka ut som en rumlare och lebeman.
I början präglades också den nya självbiografins mottagande av hövliga lovord.
Sedan kom Stiernstedts egen förläggare, mannen som stått bakom henne under så många svåra perioder, Tor Bonnier, ut med ett ”korrigerande” urval ur Ludvig Nordströms dagböcker, troligtvis i syfte att erbjuda läsekretsen en motskrift. Trots att de publicerade anteckningarna vittnade negativt om Nordströms stormiga liv, med ocensurerade humörsvängningar, en återkommande cykel av dyrkan och hat, trots, narkotikarus, besök hos prostituerade och ruelse, var det de varma och ofta idealiserande kärleksförklaringarna till makan som lyftes fram.
Därefter ändrades den inledningsvis uppskattande tonen i kritiken snabbt. Efter bara några år kom självbiografin uteslutande att läsas som en partsinlaga. Från att ha hyllats för uppriktighet och mod kom boken att beskrivas som en ren hämndeakt, där Maria Stiernstedt försöker skjuta över skulden för sitt havererade äktenskap på den döde, men genialiske, äkta maken.
När väl ett kvinnligt författarskap fått lättviktsstämpeln, går den inte att tvätta bort.
Typisk för opinionen var Sten Björlid, som i en recension i GP bara en dryg månad efter att Kring ett äktenskap kommit ut, ger bilden av en pågående rättegång och diskuterar boken i juridiska termer: ”Gammal god rättsregel säger”, skriver han, ”att ingen skall dömas ohörd. I fallet Ludvig Nordström har ena parten talat”. Efter det lägger han över skulden för Nordströms otrohet så väl som för det havererade äktenskapet på författaren själv:
Det är inte uteslutet att mindervärdighets- och beroendekänslor gentemot hustrun – som hade det ekonomiskt fördelaktigare och temperamentsmässig alltid behärskade situationen – påverkade hans litterära arbete och drev honom ut på erotiska äventyr.
I sin spännande litteraturvetenskapliga studie över Marika Stiernstedt och den moderna självbiografin, Sanning och konsekvens, visar Lisbeth Larsson hur många kvinnors självbiografiska texter, oavsett vad de faktiskt säger och trots att kontrollerbara fakta föreligger, på grund av kulturella normer kan vridas om till att betyda raka motsatsen.
Rent konkret, i Stiernstedts fall, handlade de om att eftervärlden vägrade att ta hennes utsagor på allvar. Antingen, sades det, var författarens bitterhet för stor och ledde henne vilse, eller också var det avundsjukan på den i mångas tycke överlägsne Nordström, som gjorde att Marika Stiernstedt varken vågade eller ville beskriva sitt äktenskap som gott och kärleksfullt. Oavsett vad blev tolkningsmodellen som hennes berättelse tvingades in i så dominerande att, som Lisbeth Larsson skriver, ”den i flera avseenden avvikande genusberättelse som Marika Stiernstedt och Ludvig Nordström iscensatte ätits upp av den patriarkaliska huvudberättelsen”.
En viktig beståndsdel i den berättelsen var åsikten att Nordströms författarskap, hans ”geni”, ständigt överträffade hustruns – trots att samtiden ständigt nonchalerade honom. Båda makarna verkar ha delat den, åtminstone på pappret. Stiernstedt skrev beundrande brev till Nordström, och sviktade aldrig i sitt stöd när han fick dålig kritik. Samtidigt uttryckte hon ofta stark oro över deras gemensamma ekonomiska framtid. Genom hela äktenskapet fungerade hon som familjeförsörjare, och ibland blev situationen ohållbar. ”Jag kan inte frigöra mig från tanken att du kanske ännu har långt igen, till att få det nya, så länge som förestående annonserade arbetsuppsvinget!”, skrev hon från Paris hösten 1915. Det finns heller inget stöd för den ofta förekommande uppgiften om att hon skulle ha nedvärderat sitt eget författarskap.
Ändå kom Marika Stiernstedt, vars romaner nästan undantagslöst blev succéer och behandlades vördnadsfullt av tidens inflytelserika kritiker, som Fredrik Böök i Svenska Dagbladet eller Bo Bergman i DN, redan på 1950-talet att betraktas som en mindre betydande författare.
En delförklaring är att den första stora biografin om henne, utgiven av litteraturdocenten Ulf Wittrock 1959, intar en mycket ambivalent hållning till själva studieobjektet. Wittrock har, som Lisbeth Larsson påpekat, ett ”infamt” sätt att närma sig Marika Stiernstedt – idag skulle vi säga skvallrigt. Hans analys av hennes böcker är ytlig och schematisk, och han gör aldrig något försök att sätta in dem i en kontext, allra minst en internationell.
Det blir ganska märkligt eftersom Stiernstedt var absolut banbrytande när det gäller att skildra den ”nya kvinnan” och det moderna genombrottets betydelse för kvinnor både i Sverige och utomlands. Hon var, som borgerlig intimist, sin tids Kerstin Ekman. Romaner som Fröken Liwin, med ett starkt porträtt av en yrkeskvinna som på grund av samhällsmoralen tvingas lämna bort sitt barn, och Spegling i en skärva, om ryska revolutionen, håller än idag.
Istället fokuserar Wittrock på Stiernstedts ”erotiska liv”, det vill säga på hennes verkliga eller inbillade relationer till män – och på Ludvig Nordström.
I en recension från februari 1999 av litteraturprofessorn Margaretha Fahlgrens bok om Marika Stiernstedt traderar författaren och litteraturvetaren Nina Björk vidare den manliga kritikens (och Fahlgrens) syn på Stiernstedt som en lättviktig underhållningsförfattare:
…hon var en traditionell realistisk författare, vars romankompositioner och karaktärsteckningar ofta var bristfälliga. Även om Fahlgren inte explicit söker förklara dessa brister skymtar mellan raderna en möjlig orsak; nämligen det ”genusavtal” som Fahlgren menar slöts mellan Marika Stiernstedt och författaren Ludvig Nordström i deras nästan trettioåriga äktenskap.
Ordet ”genusavtal” antyder att Stiernstedt och Nordström skulle ha haft en överenskommelse, enligt vilken hon skulle ha fungerat som ödmjuk brödskrivare. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Men som vi har sett spelar historiska fakta ingen roll. När väl ett kvinnligt författarskap fått lättviktsstämpeln, går den inte att tvätta bort. Man kan undra vilka nutida stora författare som kommer att drabbas av samma öde? Agneta Pleijel? Eller kanske årets mottagare av Nordiska rådets litteraturpris, Monika Fagerholm?
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
