söndagskrönikan Mitt liv levs nu i den pyttelilla världen, den strukturerade världen och den stora världen, men inte i den riktiga. Det visade sig att jag är en mer social människa än vad jag trodde, skriver Veronica Palm.
Jag är rädd att jag håller på att bli lite dum i huvudet. Den här coronaisoleringen gör världen liten. I mitt hushåll är det bara jag, och varannan vecka mina barn. Ensamheten har jag inte så stora problem med. Jag har alltid trivts i mitt eget sällskap och får oändligt med tid att jobba på både större och mindre skrivprojekt. Men att ha så ytterst sparsamt med social interaktion, det tär. Världen krymper.
Plötsligt märker jag hur små detaljer, som jag tidigare inte brydde mig om, blir viktiga. Bädda sängen varje dag, skärpa upp sopsorteringen, göra hårinpackning. Utan att jag själv styr det så läggs en massa små detaljer till som rutiner i mitt liv. Kanske kommer jag snart vara en sådan där duktig människa som återfuktar huden med en kräm varje morgon och kväll. Den lilla världen tar större plats. Och den stora. För den stora världen kan jag ta in i min lägenhet. Jag har fått bättre rutiner på att följa nyhetsflödet från de riktiga kanalerna. Läser morgontidningen bättre och lyssnar på Ekot mer frekvent. Och ja, jag går på möten. På mängder av möten via Zoom och Teams och Skype deltar jag i strukturerade sammanhang, fattar beslut, inleder processer eller håller föredrag.
Men ändå oroas jag. Mitt liv levs i den pyttelilla världen, den strukturerade världen och den stora världen, men inte i den riktiga. Inte i den värld där jag kan småprata med någon vid en kaffeautomat, eller snubbla på en gammal kollega, möta en bekant i en korridor eller ta en spontan lunch utan dagordning. Eller kanske till och med gå på fest. Stå och hänga med ett glas vin en hel kväll och prata om stort och smått med vänner, bekanta och helt okända människor. Det var länge sedan.
Det kanske inte är dum i huvudet jag håller på att bli, men lite fattigare i tanken.
Innan det här skitåret tänkte jag inte så mycket på vad det är som händer i de där spontana sociala sammanhangen. Bara att jag tycker det är kul att gå på fest, eller att jag har middag med några vänner för att jag behöver ha rolig, tänka på annat eller slappna av. Men sakta smyger sig insikten på: Det är ju det som är livet. Den sociala interaktionen är det riktiga livet. Livet som gör att den pyttelilla världen inte blir så viktig, som gör att jag kan bryta idéer kring den stora världen och som ger smörjmedel åt de strukturerade mötena. Den riktiga världen är den där vi möts och får gnugga oss mot varandra. Tänka och tänka om.
Det kanske inte är dum i huvudet jag håller på att bli, men lite fattigare i tanken. Jag botar det med att upprätthålla sociala kontakter så väl det går, med uteluncher och promenader. Och jag läser skönlitterärt, massor av skönlitterärt. Men det är ändå fattigt. Det visade sig att jag är en mer social människa än vad jag trodde. Kanske är vi alla. Plötsligt förstår jag hur någon kan sitta ensam vid sin dator dag ut och dag in och utvecklas till hatare eller incel.
När den riktiga världen stängs ute, både fysiskt och genom att betraktas som fake-news, så växer inga smarta tankar. Dumheten gräver sig allt längre ner i inkörda hjulspår. Hos några leder det till att de blir hatare, hos andra bara till långa osammanhängande inlägg på Facebook och vissa kanske nöjer sig med att med undertryckt ilska sätta upp en arg lapp i tvättstugan. Men det sker något i ensamheten.
Jag tror risken är ganska liten att jag kommer ut ur coronaträsket som nättroll eller korkad. Men det är mer och mer tydligt för mig att jag behöver andra människor för att bryta mina tankar i vardagen. För att tänka vidare. För att inte fastna i tanken. Helt enkelt för att bli smartare. För att bli smartare behöver jag tillsynes onödigt småprat.
Nog är det en himla tur att inte alla sitter på hemmakontor. Att det finns en hel massa människor som har vanliga jobb också. Som städar trapphus, bygger vägar, klipper hår, packar upp varor, undervisar barn, vårdar äldre osv. Även om också deras fritid begränsas så får de i alla fall social interaktion på fikapaus och i omklädningsrum, så inte hela befolkningen riskerar fördumning samtidigt.
Nu ska vi hålla i och hålla ut och minska den lavinartade smittspridningen, men när vi är ur det här så måste vi kasta oss ut i den riktiga världen. Det är på jobbet och i mötet med andra människor vi blir de vi är. Det är tillsammans vi kan utveckla och utvecklas. För hur oändligt mörkt vore inte en framtid med en massa fritt fladdrande individer med varsin egen ”sanning” som sammantaget driver mänskligheten mot dumhet.
Veronica Palm är f d riksdagsledamot för S, och beskriver sig själv som ”Feminist, antirasist och mycket snällare än somliga tror”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
