HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om du-reformen och hur språkutvecklingen formar hur vi ser på världen och varandra.
Vi stannade till vid en klassisk gammal lanthandel i Gårdby längs kustvägen på östra Öland. Det är rätt många år sedan nu. Den var tämligen befriad från allt vad modern design hade att erbjuda. Lanthandeln hade nog sett likadan ut under långliga tider. Den drevs av en äldre kvinna som tog emot oss. Förr om åren hade hon kanske titulerats ”lanthandlerska” eller något sådant. Men det var innan allt detta med titlar och tilltal försvann och Sverige genomgick en smärre kulturell revolution.
På väggen hängde en affisch från ”Ölands Du-förening”, en påminnelse om att du-reformen på 1960-talet inte bara beordrades uppifrån utan hade en bred folklig resonans. Affischen måste ha hängt där sedan dess. Efter du-reformen behövde butikspersonalen inte längre nia sina kunder. Jag pekade på affischen med storögt intresse; jag visste inte att det verkligen fanns du-föreningar. Kvinnan tittade också på den. Och det var som om ett ljus tändes i hennes ögon.
”Minns ni?” undrade hon. Det gjorde vi inte. Vi hade inget minne av detta. Jag minns övergången till högertrafik 1967. Men du-reformen, nej! Jag har aldrig niat någon.
Jag tolkade hennes entusiasm som att i hennes värld var du-reformen något av en befrielse. Som att ett begränsande visir lyftes av och bort från våra umgängesformer. Och att hon därefter sedan slapp att nia sina kunder.
Förnämliga Språktidningen har rankat de 100 största språkhändelserna i Sverige. Det är en tänkvärd och lärorik lista som vittnar om små och stora händelser som förändrat vårt bruk av det svenska språket, vilket noga besett är en kontinuerligt föränderlig historia. Den långa listan sträcker sig från sådana saker som ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” (1906), ”Tekniska nomenklaturcentralens grundande” (1941) till ”Rinkebysvenskan” (1987). Och mycket däremellan. Tekniska nomenklaturcentralen döptes förresten senare om till Terminologicentrum (TNC), som lades ned 2018 för att uppgå i Språkrådet. Det är mycket man inte känner till eller visste att man borde veta, vilket är en av poängerna med nördiga tidskrifter som ”Språktidningen”.
Föga förvånande var det ändå 60-talets du-reform som blev nummer ett som den viktigaste språkhändelsen överhuvudtaget. Du-reformen förknippas allmänt med Bror Rexed som 1967 förklarade för sin personal på Medicinalstyrelsen att han skulle ”lägga bort titlarna” med de anställda och säga du. Det är i sig symboliskt och talande att signalen kom från en överordnad. Regeln var på den tiden att en underordnad inte på eget bevåg kunde säga du till en som stod högre upp i hierarkin, om inte denna gett sitt godkännande om att det var okej att lägga bort titlarna. Vilket kort sagt verkar ha varit en komplicerad sak. För att citera advokaten C G Ekstedts memoarer: ”Jag vågar aldrig gå på juristklubben då jag inte kommer ihåg med vilka jag lagt bort titlarna”.
Duandet var i sig inget nytt utan allmänt spritt sedan länge i allmogen och i arbetarklassen. Men generellt var det nog i grunden reserverat för de närmaste och inte främmande och i synnerhet inte överordnade. Så kallat fint folk skulle dessutom tituleras med sina titlar. Före 1967 hade de underordnade tilltalat Bror Rexed ”Generaldirektören”. Det var ett konstant och permanent titulerande inte bara med sådant som Herrn, Frun eller Fröken. Och också i grunden baserat på position eller ställning i den långa hierarkiska, nedärvda och ibland meritokratiska maktstegen, där man kan välja sådant som Statsrådet, Friherrinnan, Översten, Studentskan, Ingenjören och Professorn.
Det kunde röra sig om allt från Konduktören, Hovrättsnotarien, Grosshandlaren, Bergsrådet till Häradshövdingen. Man sa framför allt inte du. Detta hade djupa historiska rötter i det svenska samhället och vittnade om hur språket och titulaturen bekräftade, befäste och kanske också skapade klass- och statustrappan. Allt detta är numera historia. Det är väl i stort sett bara kungligheterna som tituleras Kungen, Drottningen och Kronprinsessan numera. En bekräftelse så god som någon på att monarkin är en anomali i en demokrati.
Duandet hade emellertid kommit i bruk långt tidigare. Redan Per Albin Hansson hade långt före Bror Rexed i en intervju sagt att alla fick dua honom, vilket Karl Gerhard förevigade med sedvanlig ackuratess i ”Tack ska du ha”:
Denne Per Albin han är en genombussig demokrat,
han är en vän och en kamrat
fastän han sköter rikets roder
är han våran broder.
Da´n efter sen han förklarat i en större intervju
att vem som helst fick säga du till honom,
mötte jag Per Albin och jag ropa:
Tack ska´ du ha´.
Kalle heter ja´
vad du heter gör detsamma
tack ska´ du ha´.
Detta var redan 1938. Mötet med Per Albin var påhittat. Men uttalandet är ändå förevigat av Karl Gerhards geniala text till Jules Sylvains musik.
Mycket tyder på att själva niandet i sig var ett försök att komma förbi det komplicerade bruket av titlar. Det fanns redan på 1800-talet krav på en ni-reform så att alla skulle tilltalas med ni, även kungligheterna. Det blev inte så mycket av den saken då. Niandet hade nog också något underdånigt och distanserat över sig. Först med demokratins genombrott blev en mer genomgripande förändring möjlig. I den framväxande arbetarklassen var duandet legio. Även i reklamen förekom tidigt ett du-tilltal för att väcka känslor och närhet. Och för att sälja och marknadsföra varor.
1960-talet var förstås en brytningstid, inte minst kulturellt, då gamla auktoriteter sattes i fråga på ett genomgripande sätt. Det var också fråga om ett genomgripande generationsuppror. Kulturen, politiken och arbetslivet demokratiserades. Det var revolternas år. Och det var hög tid för en du-reform.
”Den handlade inte bara om ett nytt tilltal. Duandet illustrerade en större förändring där språket gick hand i hand med en strävan mot ett mer demokratiskt, jämlikt och inkluderande samhälle. Och kanske finns ingen bättre summering av utvecklingen i Sverige sedan 1900 än det lilla ordet du”, skriver Språktidningens chefredaktör Anders Svensson.
Det går nog inte heller att tänka bort att arbetarrörelsen och andra folkrörelser sedan länge i egen rätt hade banat väg för en annan kultur och mer jämlika umgängesformer. Innan Sverige var en demokrati praktiserades demokrati i föreningslivet, där alla var lika mycket värda och hade en röst var, till skillnad från i valen till kommun och riksdag, även om arbetarrörelsen i och för sig hade en kluven hållning till auktoriteter och var i såväl i opposition mot, som präglad av klassamhället. Olle Svennings biografi om Hjalmar Branting bär inte för inte titeln ”Hövdingen”.
Ändå bar folkrörelsevärlden på ett löfte om ett av jämlikhet och ömsesidig respekt format samhälle. Invalet i dessa demokratiska enklaver i ett annars odemokratiskt samhälle var för enskilda individer ofta frigörande och djupt berörande ritualer, som befrielseakter från den omyndighet som det omgivande samhället dömde de allra flesta till. Eller med författaren Bengt Nermans ord: ”Vi måste sträva efter ett samhälle som möjliggör du-relationer därför att det är byggt på du-relationer. Detta är också socialismens kärna.”
Också av ett annat skäl kan det vara värt att hålla du-reformen i minnet nu när vår tids benämningar och beteckningar diskuteras och ibland förorsakar stora kontroverser. För att återknyta till Språktidningens lista: 1988 klassade Svenska Akademins ordlista neger som nedsättande. Det kan också gå åt andra hållet. 2015 blev bög och flata neutrala. 1966 diskuterade Rolf Dunäs hen i en krönika i Upsala Nya Tidning. Det tog några decennier innan det togs upp och kom i bruk. Språket och ordvalen är betydelsefulla för hur vi ser på världen och på varandra, de är hela tiden föränderliga liksom de värderingar och hierarkier de vittnar om. De kräver vår uppmärksamhet och en fortsatt diskussion. Det kanske du-reformen lär oss så här drygt 50 år senare. Tack ändå, Bror Rexed och Per Albin och alla ni andra som gjorde titlarna och niandet obsoleta.
Häromåret var vi tillbaka i den där lanthandeln i Gårdby. Nya ägare hade tagit över och vi fikade på den nya uteserveringen. Jag sände en tacksamhetens tanke till Ölands Du-förening och att personalen inte niade mig. Den äldre kvinnan sågs inte till. Jag tänker på henne ibland, på hennes livsresa. Och på det där ljuset som tändes i hennes ögon
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
