Krönika Det amerikanska presidentvalet är över, men nu väntar den tuffaste utmaningen. Olika åsikter är visserligen demokratins livsluft, men om man inte kan enas om grundläggande fakta, vad händer då, undrar Kent Werne.
Två dagar efter presidentvalet i USA fylldes min Facebookvägg av skrattgråt-emojier. Jag skrev ett inlägg om Donald Trumps konspirationsteori om att han bestulits på valsegern, och varnade för konsekvenserna: att demokratin undergrävs, att Trumpväljarna kommer se Joe Biden som en illegitim president, att det kan leda till våld.
Inlägget lokaliserades snart av konspirationstroende svenskar: de som fallit ner i kaninhålet, till ett växande underland av alternativa fakta. De som anser sig ha ”vaknat upp” och nu föraktar alla som sover. De som med stort självförtroende proklamerar sina insikter för alla och envar, men i synnerhet för ”grindväktare”, alltså journalister som mig.
Därav skrattgråt-emojin, som blivit en ikon för ”det är så idiotiskt, jag klarar inte mer”. Och det var alltså inte Trump som idiotförklarades, utan undertecknad. Inne i ekokammaren, även den svenska, hade falska påståenden om valet redan förvandlats till självskrivna sanningar. Att någon kunde resa invändningar föreföll obegripligt, knappt värt att bemöta.
Några enträgna själar reproducerade dock de vanligaste ryktena: att Trumpröster kastats bort, att Bidenröster dykt upp från ingenstans, att tiotusentals döda hade röstat, att antalet röster översteg folkmängden i flera delstater, att datasystemen manipulerats, att miljontals poströster på Biden var illegala, samt det som ingav Trumpanhängare mest hopp, nämligen att Vita huset hade ”vattenstämplat valsedlarna”, vilket inte ”demokraterna vetat om när dom tryckt ut fakesedlar”, som det hette i en kommentar. ”Så vi får väl se i rätten”.
I april 2011 fick jag veta vem som egentligen styrde världen
Sedan dess har rättsprocessen gått i stå. Presidentens jurister har inte funnit några som helst bevis, 28 valobservatörer från OAS som bjudits in av Vita huset har inte upptäckt några oegentligheter, och enligt valansvariga från bägge partierna i 45 delstater är påståendena om utbrett valfusk falska. Men istället för att inse faktum och erkänna sig besegrade har Trump och hans juridiska team – anfört av en kolerisk Rudy Giuliani – målat upp en minst sagt intrikat sammansvärjning bestående av valarbetare på olika nivåer, demokratiska partitoppar, Venezuela, Kina, George Soros och diverse andra som tydligen ska samverkat i det dolda och stulit valet från Trump.
Vad annat var att vänta? Om det fanns något som kunde backa upp anklagelserna var högst sekundärt. Trumps utfall var inte direkt en åklagares sakframställning, utan ett desperat försök att rädda ansiktet och klamra sig fast vid makten genom en grundlös konspirationsteori. Och för den som har följt hans Twitterflöde kom det knappast som en överraskning. Trump har blivit vår tids främsta superspridare av konspirationsteorier, en strategi som hittills har tjänat honom rätt väl, så varför inte lansera den mest grandiosa teorin av alla när stupet närmade sig?
Trump skriker i alla fall inte i öknen. Enligt en undersökning från Yougov/Economist tror 80 procent av Trumpväljarna att det förekom omfattande valfusk. Att döma av reaktionen på mitt Facebookinlägg är det en ”sanning” som också fått fäste i vissa kretsar i Sverige.
Inte heller det är oväntat. Konspirationstänkandet har blivit statsideologi i USA, men också vardagsmat för miljontals människor, ja en utbredd världsbild.
I april 2011 fick jag veta vem som egentligen styrde världen, nämligen ett gäng ondskefulla globalister med finansmannen George Soros i spetsen. Deras plan var att införa en socialistisk diktatur. I alla fall enligt Laura Rosenberger, en hemmafru från Ohio, aktiv i Tea Party-rörelsen, den som blossat upp efter Barack Obamas valseger ett par år tidigare. ”Obama är bara en marionett”, förklarade Rosenberger för mig. Men även Soros styrdes nog av en högre makt, trodde hon: ”Egentligen är det Queen Elisabeth som drar i trådarna.”
Jag hade stött på det amerikanska konspirationstänkandet förr – även inom vänstern – men aldrig stirrat så långt ner i kaninhålet som inom Teapartyrörelsen. Samtidigt var det en del av en större trend. Konspirationsteorierna spreds som ogräs under Obamaåren, och just våren 2011 hade Donald Trump plockat upp en teori från internets bakgator och kastat in den i nyhetsflödet – den om att Obama ljög om sin bakgrund, att han inte var född i USA utan i Kenya och därför var en illegitim president. ”Birther-teorin” punkterades visserligen när Obama offentliggjorde sitt födelsebevis, men det kvittade för Trump. Han hade flirtat med konservativa amerikaners paranoia, och träffat rätt.
I april 2011 trodde 45 procent av de republikanska väljarna att Obama var född i Afrika, enligt en undersökning. En siffra som Trump bidrog till, men knappast frambesvor ur intet. Mätningar från 2013 vittnade om en utbredd konspirationstro. 38 procent av republikanerna ansåg till exempel att ”en hemlig maktelit med en globalistisk agenda konspirerar i syfte att styra världen genom en auktoritär världsregering”, och 61 procent menade att klimathotet var en bluff.
Fox News gav näring åt tankeklimatet, liksom alternativhögermedier som Infowars och Breitbart News, men störst roll spelade sociala medier som Facebook och Twitter, där konspirationsteorierna flödade och folk hamnade i digitala ekokammare som bekräftade deras ondaste aningar.
Folk som tror att meningsmotståndarna är onda konspiratörer har samtidigt föga intresse för dialog och kompromisser.
Inför presidentvalet 2016 gav sig Trump in i flödet, tweetade konspirationsteorier om Obama, muslimer, vacciner, klimathotet, Soros och paret Clinton. Och väl i Vita huset blev konspirationsretoriken en del av maktutövningen, ett sätt att svartmåla motståndare och bortförklara egna misstag, med idel obevisade påståenden – som att Obama och Biden spionerat på honom, att Rysslandsutredningen var en ”illegal bluff”, att ”den djupa staten” och ”fake news media” försökt krossa honom och att kineserna medvetet spridit coronaviruset.
Inte heller valsystemet som lyfte honom till makten gick fritt från anklagelser: 2016 vann Clinton över Trump i antalet röster nationellt, men bara om man räknade “de miljontals som röstade illegalt”, enligt Trump. Och inför årets val har Trump upprepade gånger varnat för fusk. I juni twittrade han om att poströstningen skulle leda till ”det mest korrupta valet i nationens historia”, med hastaggen #RIGGEDELECTION. Presidentens miljontals anhängare var alltså mentalt förberedda: om Trump skulle förlora så visste de varför, och vad de måste göra.
Laura Rosenberger, som ondgjorde sig över George Soros och drottning Elisabeth 2011, såg snart ett nytt hopp i Donald Trump. 2015 blev hon rentav Trumpkampanjens ledare i sin hemstad, och den 2 november i år ställde hon en fråga på Facebook: ”Vad gör vi om Biden stjäl valet?” Tolv dagar senare marscherade hon tillsammans med tusentals andra Trumpfans i Wachington DC och skanderade samma slagord som presidenten twittrat sedan valnatten – RIGGED ELECTION! STOP THE FRAUD! WE WILL WIN!
På andra sidan av den politiska klyftan ställer sig många demokrater motsvarande fråga: Vad gör vi om Donald Trump försöker stjäla valet? Om han på något sätt lyckas manipulera systemet och behålla makten? Få experter tror att det är möjligt, men även om maktskiftet till slut blir av, så är den amerikanska demokratin ändå upptryckt mot repen.
”Vi får inte tillåta att lögnen blir verklighet”, skriver Laura Rosenberger på Facebook. Det som i hennes värld är en lögn vill säga, att Trump förlorade valet. Detsamma skulle förstås många säga om påståendet att Biden stulit valet. Vilket säger en del om läget efter fyra år med Trump. USA är inte bara politiskt kluvet, utan epistemologiskt: Den enes sanning är den andras lögn.
Klarar demokratin den utmaningen? Olika åsikter är visserligen demokratins livsluft, men om man inte kan enas om grundläggande fakta, vad händer då?
Folk som tror att meningsmotståndarna är onda konspiratörer har samtidigt föga intresse för dialog och kompromisser. För dem är en demokrati styrd av fienden en diktatur. Och vad gör förresten den som anser att valet riggats av djävulsdyrkande pedofiler? Det är nämligen vad den Trumpvurmande QAnon-rörelsen tror: att högt uppsatta demokrater offrar barn i satanistiska ritualer, alltmedan de styr världen.
QAnon-teorin föddes i obskyra webbforum 2017, men har sipprat in i debattens huvudfåra. Särskilt det senaste året, under coronakrisen, då QAnon-supporters protesterat sida vid sida med vaccinmotståndare, 5G-kritiker och andra som hävdat att coronaviruset är ett biovapen, alternativt en intrikat bluff iscensatt av den ondskefulla eliten.
Enligt den anonyme Q bedriver Donald Trump i alla händelser ett hemligt krig mot mörkermakterna, och miljontals QAnon-anhängare har väntat tålmodigt i tre år på den utlovade ”stormen”, på massarresteringen av tiotusentals fiender.
Men vad händer om stormen uteblir? Om Trump till slut biter i det sura äpplet och drar sig tillbaks till Mar-a-Lago? Hur många skrattgråtande emojier ersätts då av hatsymboler? Hur många nätkrigare väljer då att ta till vapen?
Kent Werne är frilansjournalist och författare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
