Fredagskrönikan Förslaget att ta bort kötiden vid val av skola är det första som bör göras för att bryta skolsegregationen, skriver Anders Jonsson som först trodde sig lite delaktig i att det faktiskt kan bli så.
Först en bekännelse. Under några år satt jag med i friskolekoncernen Academedias Advisory Board. Vi var en illuster församling personer med politiska, akademiska och mediala erfarenheter i bagaget som samlades regelbundet för att ge Academedias företagsledning och bolagsstyrelse råd i strategiska frågor.
Mest handlade det om politik och det var naturligtvis ingen tillfällighet att de dåvarande ägarna, ledningen för riskkapitalbolaget EQT och Academedias VD, som redan då hette Marcus Strömberg, tyckte att det var en poäng att lyssna till människor med en annan insyn i samhällsfrågor än deras egen.
Jag deltog eftersom jag tyckte det var en möjlighet att få en inblick i hur ledningen för en stor friskolekoncern tänkte. Det blev också ganska stimulerande diskussioner. Det var i alla fall inte för pengarna, om jag minns rätt var arvodet för Advisory Board 30 000 kronor per år.
Återkommande frågor i våra diskussioner var hur urvalet av elever till Academedias skolor skulle ske, hur betygsinflationen skulle kunna undvikas och hur kvaliteten på lärarkåren kunde höjas.
Man kan inte påstå att våra synpunkter ledde till några påtagliga förändringar i Academedias verksamhet.
Jag minns hur vi föreslog att Academedia borde gå före och ta bort kön till sina skolor och istället föreslå att varje kommun skulle ha en kö. Vårdnadshavare och elever skulle anmäla sina skolval till kommunen som sedan fördelade eleverna på skolorna. Om fler än vad som fick plats på en skola så skulle urvalet ske efter vissa kriterier. Det skulle alltså inte längre vara möjligt att ställa barnen i kö till en viss skola.
Vi föreslog också central betygssättning så att inte lokala skolledare skulle stimulera lärare att sätta glädjebetyg som i slutändan bara skulle vara till men för eleverna. Även om höga betyg skulle locka fler att söka sig till just den skolan blev ju eleverna lurade eftersom de fått betyg som inte motsvarande deras kunskaper. De skulle få svårt att klara fortsatta studier. Därför borde centrala prov rättas av externa examinatorer som också satte betygen.
Vi argumenterade också för att Academedia borde kunna höja lärarlönerna och därmed rekrytera de bästa lärarna istället för att ha lägre lönekostnader än de kommunala skolorna.
Man kan inte påstå att våra synpunkter ledde till några påtagliga förändringar i Academedias verksamhet. Det blev en årlig kvalitetsrapport och några konferenser. Men så verkade det som om våra argument kanske ändå haft en viss betydelse.
Till skillnad från Friskolornas Riksförbund har Marcus Strömberg, som fortfarande är VD för Academedia, förklarat för Sveriges Radios ekoredaktion att han är öppen för att ta bort kön som huvudsakligt urvalssystem och istället införa ett kvotsystem för att öka mångfalden bland eleverna. Efteråt har Strömberg tyvärr backat och förklarat att han menade att kötiden inte ska vara helt avgörande. Att det skulle kunna finnas en kvot på exempelvis 15 procent av eleverna som ska kunna komma in på en skola utan att de stått i kö.
Fortfarande ska alltså välutbildade föräldrar som ställer sina barn i kö till en viss skola så fort de fötts ha en ganska stor chans att barnen kommer in där. Marcus Strömbergs ursprungliga besked var alltså för bra för att vara sant. Det vi sa i Advisory Board spelade uppenbarligen inte den roll man först kunde tro. Att Marcus Strömberg överhuvudtaget yttrade sig var en reaktion på utredaren Björn Åstrands förslag att slopa kötid som urval för att få en mer likvärdig skola.
Reformen var resultatet av ett utbrett missnöje med den offentliga skolan som kommunaliserats i slutet av 1980-talet. Istället för att eleverna var tvungna att gå i den skola som låg närmast bostaden fanns det ett tryck att man skulle få välja skola.
Tanken var också att det fria skolvalet och den skolpeng som följde eleven som regeringen Bildt införde 1992 skulle kunna bryta segregationen. Eftersom bostäderna var och är segregerade så skulle begåvade elever från de mer utsatta bostadsområdena kunna söka sig till skolor i bättre bemedlade områden. I själva verket blev det tvärtom. Segregationen ökade.
Men när man nu ska försöka göra något åt det är det nog viktigt att komma ihåg det missnöje som ledde till att alla skulle kunna välja skola. Det är inte möjligheten att få välja skola i sig som är problemet utan hur skolvalet blev utformat.
Det första som bör göras är att ta bort kötiden.
Anders Jonsson har lång erfarenhet av politisk bevakning och har bland annat varit inrikeschef på Sveriges Radios Ekoredaktion.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
