Arkitektur Hur påverkas vår neurobiologi av omgivningens geometri? Och vilken betydelse har arkitekturens geometri? Stressforskaren Gösta Alfvén har tittat närmare på saken, och menar att det är dags att låta den fraktala geometrin åter dominera vår arkitektur.
Kritiken mot modernismens arkitektur och stadsplanering hörs åter allt starkare och har fått en uttrycksfull och många gånger underhållande röst genom Arkitekturupproret. Men modernisternas företrädare tycks ännu inte öppna för nytänkande. Kanske kan fokus på två följande fundamentala frågor vara ögonöppnare. För det första, hur påverkas vår neurobiologi av omgivningens geometri och för det andra, vilken betydelse har arkitekturens geometri?
Människans känslomässiga medvetenhet av sitt inre och av omvärlden har sitt centrum i ett hönsäggstort område, den så kallade femte hjärnbarken benämnd Insula (ön), som ligger innanför pann- och hjässbarken. Medvetandet uppstår i Insula i ett samspel mellan information från kroppen, emotioner, sociala och kognitiva funktioner och det episka minnet. Det gör insula med förbindelser till pannbarken till ett centrum för våra sociala, psykologiska och estetiska behov. Enligt modern forskning är det här som upplevelsen av skönhet och fulhet uppstår.
I Insula bildas den inre upplevelsen av staden vi lever i. Låt det bli utgångspunkt för tankar om betydelsen av arkitekturens geometri och färger.
Vi har länge saknat ett geometriskt språk för att beskriva den klassiska arkitekturens rika formspråk. Matematisk och geometrisk förståelse för denna utvecklades först under senare delen av 1900-talet med den så kallade fraktala geometrin. Ordet fraktal betyder bruten. Naturens geometri är fraktal. Se till exempel på hur ett ormbunksbladsformer förhåller sig till varandra, hur centrum i bladens förgreningar från stjälken, liksom i själva bladen, skapar brutna, hierarkiska nivåer i en levande helhet.
Genombrottet för den fraktala geometrin kom 1977 med den polskfödde matematikern Benoit Mandelbrots verk The Fractal Geometry of Nature. Han skapade matematisk förståelse och beskrev de geometriska dimensionerna för naturens till synes oregelbundna former. Den geometriska dimensionen (D) för den räta linjen är lika med 1 och för den fyllda rektangeln lika med 2. Naturens fraktala dimensioner är ofta mellan 1,3–,17. För savannen, miljön där människan sägs ha uppstått, är D omkring 1,4.
De biologiska rytmerna såsom hjärnans elektriska aktivitet, hjärtrytmen och ögonens naturliga rytm är fraktal och det är mycket möjligt att det har betydelse för de inre upplevelserna av omgivningens dimensioner. Hur den fraktala dimensionen påverkar insulas upplevelse av skönhet är inte klarlagt. Men det är möjligt att synkronisering mellan yttre geometriska dimensioner och inre, biologiska rytmer är av betydelse.
Den framstående arkitektteoretikern och matematikern Nikos Salingaros beskriver skillnaderna mellan fraktal och icke fraktal geometri och betydelsen det har för våra upplevelsen av omgivningen.
Den klassiska arkitekturens geometri är fraktal. Stockholms stadshus, med sina starka centrum, hierarkiska skalor, kontraster och böjda valv, former och rymd, ett bra exempel. Den skiljer sig från den moderna arkitekturens icke fraktala geometri, som har dimensionerna D = 1 och D = 2, det vill säga är rätlinjig och fyrkantig.
Modernismen bröt radikalt med klassicismens fraktala formspråk och drev igenom en icke fraktal arkitektur med räta linjer, räta vinklar och avsaknad av ornament. Hötorgsskraporna invid Sergels torg i Stockholm, av många arkitekter betraktade som framstående uttryck för modernismen, är tydliga exempel på en icke fraktal arkitektur, den tomma rektangelns arkitektur, som Nikos Salingaros träffande beskriver den. Han påvisar att modernismens icke fraktala geometri lätt utlöser stress och alltså kan vara störande för människors välbefinnande.
Den tomma rektangelns arkitektur vänder sig till vårt rationella, abstrakta tänkande. Men människor behöver känna sig delaktiga och berikade, bli positivt stimulerade i insula och få inre, livgivande upplevelser av stadens arkitektur. Inte bli stressade och känna sig främmande för den. Detta klargörs i Nikos Salingaros texter och i boken Ohälsosam arkitektur – en annan sida av funktionalismen.
Det är dags att låta den fraktala geometrin åter dominera vår arkitektur. Men hur ska vi i förstå och lära oss att använda dess formspråk? Christopher Alexander, amerikansk arkitekt, matematiker och hemmastadd i fysik, kemi, biologi, filosofi och medlem i Svenska Kungliga Vetenskapsakademin, är en god vägledare. Han har i en prövande läroprocess samlat 40 års erfarenhet och beläsenhet i sitt fyra volymer stora verk The Nature of Order (2004).
Alexander beskriver där en levande fraktal arkitektur, som hämtar näring från naturens levande former och klassisk arkitektur och konst. Han återger 15 geometriska egenskaper, i vilka bland andra hierkiska skalor, starka centrum, form, kontraster, gränser, rymd och helhet är av grundläggande betydelse i den skapande arkitektoniska processen. Hans arkitektur berör vårt inre och kan få oss att ödmjukt erfara vår plats i evolutionen och i evigheten.
Alexander har i sitt bokverk ett avsnitt om hur färger levandegör arkitekturen och, om rätt kombinerade, kan åstadkomma upplevelsen ett inre ljus. Stadshustornet med sin guldkrona, kopparbård och mörkröda tegel, som avtecknar sig mot den skiftande himlen – som dock idag delvis skyms av Water Fronts rätblock – är ett bra exempel. Modernismens hus kan vara vita. Men i allmänhet är färgskalan grå-smutsgrå, brun-smutsbrun och gul-smutsgul. Något inre ljus lyser inte därifrån.
Arkitekter bör utforma geometri och färger så att människan mår väl.
Hur människans upplevelse av liv och skönhet kan väckas genom ett levande geometriskt formspråk hämtat från naturen och från högtstående klassisk arkitektur och konst bör genomsyra arkitekturen. Arkitekter bör utforma geometri och färger så att människan mår väl. Inte som idag köra sitt eget elitistiska race i en stil som flertalet människor, enligt undersökningar, inte mår bra av och inte vill ha.
Dags att tänka om, börja om och göra upp med Le Corbusiers tomma, rektangulära arkitektur, som han presenterade med sin Plan Voisin på Världsutställningen i Paris 1925 och som påverkat Sverige starkt. Denna hans stadsplan var tänkt att stå på platsen för ett rivet Paris. Arkitekterna Uno Åhrén och Sven Markelius besökte utställningen och blev entusiastiska över detta radikala nytänkande. Det blev en viktig del i den begynnande modernismen där också Walter Gropius och Bauhaus spelade en viktig roll. Tankarna spreds i vårt land bland tongivande i första hand yngre svenska arkitekter. Redan efter några år kom det till uttryck i Byggnadsstadgan 1931 och vägen var utstakad för den nya arkitekturen.
Den första tiden spelade fortfarande riksbyggmästaren PO Hallmans stadsplaner och nyklassicism en viss roll. Men efter andra världskriget blev det fritt fram för de nya tankarna. Miljonprogrammet med sin tomma rektangulära geometri tog form. Rivningsraseriet fick i det närmast fritt spelrum, Klarakvarteren och många andra stadscentrum försvann och Domuslådorna, ofta med parkeringsplats på de platta taken, fick inta städernas centrum.
De senaste 90 åren har också lämnat en del fin arkitektur. Men jag tror det står klart att dagens arkitekter behöver välkomna Alexanders och likasinnades kunskap. The Nature of Order är ganska okänd i Sverige, av vad jag kunnat förstå. Den fanns till exempel inte att låna på ArkDes biblioteket i Stockholm nyligen. Det finns ett medvetet motstånd mot att tänka om och läsa hans i världen kända bok.
Tänk om, tänk fraktalt och i färg.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
