På vänsterfronten intet nytt

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om vänstern inom socialdemokratin och hur den lockar de som gått ännu längre vänsterut.

Ibland är det som om historien går igen, inte precis i repris. Men Jonas Sjöstedts öppna flört med den socialdemokratiska ”så kallade” vänstern i Reformisterna här på Dagens Arena häromveckan var som en viskning från historien. Den har förstås väckt en hel del uppmärksamhet. Nej, det var inte första gången vi hörde den typen av locktoner och politiska inviter från vänstern till vänster om socialdemokraterna.

Så när Sjöstedt argumenterar för att Vänsterpartiet och socialdemokratiska Reformisterna ska förenas, i ”ett socialistiskt massparti, ett parti med djup förankring i fackföreningsrörelsen”, trampar han på i gamla banor. Är facket informerat om denna djupa förankring? Sjöstedt hoppas att med en sådan fusion bli ett parti på sisådär 15–20 procent, ”ett parti som går sin egen väg, steg för steg, reform för reform, mot den demokratiska socialismen”.

Du skall skall ta ledningen och makten. Om socialismens uppbyggnad i Sverige från 1974 skrevs av Jörn Svensson och gavs ut på VPKs bokförlag Arbetarkultur. Den är en ganska barsk hårdbakad marxistisk leninistisk lunta. Jörn Svensson började som socialdemokrat men hade nu blivit en av VPKs ledande teoretiker. Han företrädde på den tiden partiets vänsterflygel, i en tid då det var läge för en återgång till gamla positioner, som under konkurrens från andra vänsterpartier innebar att VPK återföll till ett slags ”nyleninism”.

I förordet vände sig Jörn Svensson till “politiskt medvetna” i den unga generationen, till kommunister som hade “viljan att tänka självständigt och som har respekt för marxismens vetenskaplighet” och till “alla de socialdemokrater som trots sin partilednings historiska svek ännu bevarar sin anknytning till arbetarrörelsens ideologiska rötter”.

Markus Kallifatides är ordförande i Reformisterna och hans svar faller i sin tur tillbaka på en över hundraårig spänning mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet (inklusive alla tidigare partinamn) som präglats av en märklig mix av närhet, gemensamma rötter, men också hård konflikt och bitter konkurrens:

Men med risk för att uttala det självklara: du och alla vänsterpartister som definierar sig som demokratiska socialister och känner längtan att komma tillbaka till den samlade kraften i svensk arbetarrörelse – dörren står öppen för er återkomst sedan 103 år tillbaka.

Kallifatides syftade förstås på partisplittringen 1917 då den dåvarande partivänstern mälde sig ur det socialdemokratiska partiet eller blev utkastade (beroende på vilket perspektiv man väljer). Konkurrensen om de där själarna, medlemmarna och aktivisterna har alltid varit bestämmande för vänstern inom vänstern. Under årens lopp har också många hoppat åt både det ena och andra hållet.

Jag kollar i biblioteket och hittar Sven Landins Uppbrott från stalinismen som gavs ut av Tidens förlag 1973 och Anton Strands Röd front från Prisma förlag 1967. Två gamla kommunister som senare under 1900-talet blev socialdemokrater. Under ett antal decennier tappade SKP/VPK sina bastioner i de fackliga leden. Båda verkar ha varit anklagade för ”titoism”, d v s sympatier för Jugoslaviens socialistiska modell, en allvarlig förbrytelse i den kommunistiska rörelsen eftersom Tito hade brutit med Moskva.

VPK tappade under den här tiden alltfler av sina fackliga bastioner. Från 70-talet blir partiet mer ett parti för socionomer än metallarbetare. Kopplingen till kommunismen och öststatsdiktaturerna blev en barlast som dömde VPK till marginalisering och att länge balansera på fyraprocentsspärren. Men efter 68 tappade Socialdemokraterna i sin tur en stor del av den unga generationen.

Sedan finns det förstås många individuella öden och politiska äventyr. VPKs mest ikoniska ledare CH Hermansson började som SSUare. Flera framträdande socialdemokratiska politiker i vår tid har en bakgrund i VPK. Ylva Johansson var aktiv i Kommunistisk Ungdom och riksdagsledamot för VPK innan hon hoppade av till Socialdemokraterna och blev s-minister. Övergången skedde tillsammans med hennes dåvarande man Bo Hammar, som varit partisekreterare i VPK, men från början också var socialdemokrat. Han är inte den enda som gjort denna resa. Detta var i samband med kommunismens fall och Bo Hammar skrev boken Ett långt farväl till kommunismen. Man kan säga att det var både långt och kom sent. Även Annika Åhnberg satt i riksdagen, anslöt sig till Socialdemokraterna och blev minister precis som Johansson.

Länge var gränsen mellan kommunister och socialdemokrater ideologiskt knivskarp, den gick mellan diktatur och demokrati. I det kommunistiska språkbruket kallades proletariatets diktatur för ”folkdemokrati”. I dag är den gränsen suddigare eller obefintlig, skillnaden mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet består kanske numera i högre grad av att de representerar skilda temperament som en spänning mellan pragmatism och principfasthet. Berlinmurens fall har i varje fall inneburit att den tydliga barriär som tidigare delade vänstern numera är mer otydlig. De båda partierna är mer överlappande, mindre principiella och partibyten är därför möjligen mindre dramatiska än fordom?

Det är värt att notera att en hel del vänsterpartister bytt parti och gått med i Socialdemokraterna via Reformisterna. Vilket möjligen kan vara en förklaring till Jonas Sjöstedts utspel, att en ny front nu har öppnats i det stora partiet som attraherar personer både här och där.

Annorlunda var det under det kalla kriget. Då var det en kamp på liv och död. Socialdemokraterna gjorde arbetsplatserna till en stridszon i kampen mot kommunisterna.

En gammal rolig historia från min fatabur vittnar om tidsandan:

I en liten by i Norrbotten upptäckte Socialdemokraterna att partiet hade förlorat två väljare i det senaste valet. Efter noggranna undersökningar kom partiets lokala ledare fram till att det måste röra sig om två gamla pensionärer. Dessa uppsöktes. Hur kunde det komma sig att de som hela livet röstat på Socialdemokraterna nu hade gått över till kommunisterna?

Jo, svarade paret:

”Vi ska ju dö snart och vi tänkte att det är bättre att det dör två kommunister än två socialdemokrater.”

Nu ser det politiska landskapet annorlunda ut och en del gamla rågångar har försvunnit. En gång var olika politiska schatteringar på vänsterkanten de bittraste fiender, små och stora nyanser formade nya fraktioner och partibildningar som var varandras främsta fiender trots att de hade gemensamma rötter.

Men på senare tid har många gamla vänstergrupper kastat gamla trätor överbord och gått samman i nya allianser. Syriza i Grekland är väl det mest framgångsrika exemplet, där anarkister, leninister, maoister, socialister, socialdemokrater och trotskister trotsade den politiska sekterismen och bildade ett nytt parti. Som numera i praktiken tagit över socialdemokratiska Pasoks politiska position och inte minst deras väljare. Den grekiska omvälvningen hänger förstås samman med landets ekonomiskt utsatta läge efter finanskrisen.

Samma sak gäller för Spanien där Podemos valallians kapat åt sig en väljarbas som de spanska gammelkommunisterna aldrig var förmögna till. Podemos är en blandning av demokratisk socialism och vänsterpopulism kryddad med direktdemokrati, feminism, medborgarlön och antikapitalism och lite därtill. Nu sitter partiet till sist i koalition med PSOE som dock fortfarande är det största partiet och leder regeringen.

Möjligen kan man lägga till Labour under Corbyn, där aktivistorganisationen Momentum drog till sig nya grupper och aktivister som inte tidigare var en del av Labour. Den brittiska vägen har uppenbarligen också inspirerat Reformisterna i Sverige samtidigt som Corbyneran efter det senaste debaclet nu verkar vara historia i brittisk politik, åtminstone för närvarande.

Möjligen drömmer Vänsterpartiet om att åstadkomma något liknande i Sverige. Och vill därför dra till sig olika grupperingar i en svensk vänstervalallians. Förmodligen lockas en del Fi-väljare, och kanske också aktivister, i dag snarare av Vänsterpartiet än av Miljöpartiet. Jag noterar att trotskistiska Revolutionära Marxisters Förbund som sedan länge hette Socialistiska Partiet har tagit ner skylten och nu anslutit sig till Vänsterpartiet. Vilket framstår som en historiens ironi. En gång i tiden var trotskisterna och stalinisterna de bästa av fiender. Det har uppenbarligen runnit mycket vatten under broarna mellan Södermalm och Gamla stan.

För socialdemokratin har konkurrensen från vänstern alltid varit en särskild utmaning. 1917 var en vattendelare som formaliserade och skapade klyftan mellan reformister och revolutionärer, mellan socialdemokrati och kommunism. Det var inte säkert att Socialdemokraterna skulle stärkas av partisplittringen. En drivande ung generation lämnade partiet. De flesta av de ledande kom efter hand underfund om att den kommunistiska läran blev en allt för mager och trång religion. 1921 gick Socialdemokratiska Vänsterpartiet upp i den nya kommunistiska Internationalen och bytte namn till Sveriges Kommunistiska Parti. Ivar Wennerström med sina anhängare följde inte med utan bildade ett eget parti, innan de 1923 återvände till det socialdemokratiska fadershuset. Några år gjorde Zeth Höglund samma resa och långt senare även Karl Kilbom. Men först efter att deras nya partibildningar hade havererat.

Under årens lopp har alltså många bytt sida på vänsterkanten. Men vi har inte sett något kollektiv utbrytning ur Socialdemokraterna sedan 1917. Men. Vi ska inte glömma Albin Ström i Göteborg, en ofta orolig och stridbar politisk miljö i vårt land. Ström hade varit medlem i Socialdemokraterna, gått med i Socialdemokratiska Vänsterpartiet, och återvänt ”hem”. Men 1934 tog han med sig stora delar av den göteborgska socialdemokratin och allierade sig med Karl Kilboms Socialistiska Parti (icke att förväxla med dess senare namne). Men Ström följde sedan inte med Kilbom tillbaka till Socialdemokraterna utan fortsatte med sitt Vänstersocialistiska parti. Johan Lönnroth har förtjänstfullt skrivit en bok om ”Albin Ström och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse”. Om än en lite väl okritisk betraktelse.

Men generellt har Socialdemokraterna varit skickliga på att hålla ihop en bred koalition och undvika organiserade utbrytningar till både höger och vänster. Inte minst under den stora politiska radikaliseringen i slutet av 60- och början av 70-talet. Då var det många unga som hoppade av från socialdemokratin till de nya vänstergrupper och partibildningar som lockade.

I dag ser vi hur en rad högergrupper bildas, splittras och återuppstår i nya konstellationer. På den tiden var det maoister, trotskister och diverse dubbelkommunister som verkade gå i takt med den revolutionära tidsandan. Till och VPK framstod som lite mossigt och ålderdomligt. CH Hermansson gjorde vad han kunde för att modernisera det gamla kommunistpartiet och dra till sig den unga generationen. Samtidigt som han barskt deklarerade att till vänster om VPK finns bara ”avgrunden”. Men Socialdemokraterna lyckades under den skicklige partisekreteraren Sten Andersson undvika att någon större organiserad grupp fick skäl att lämna den stora s-skutan.

Det unika med Sverige är egentligen att Socialdemokraterna och Kommunistpartiet varit så stabila och bestått under alla år. Till skillnad från våra nordiska grannländer. I Danmark bröt sig Aksel Larsen ur det danska kommunistpartiet och bildade Socialistisk Folkeparti (SF) redan 1959. Och i Norge såg dagens Sosialistisk Venstreparti (SV) dagens ljus i form av en utbrytning ur Arbeiderpartiet i början 60-talet, baserat på ett motstånd mot Nato. SV har väl blivit och sett sig själva som ett vänstersocialistiskt alternativ mellan kommunism och socialdemokrati. CH Hermansson ville nog åstadkomma något liknande i Sverige på sin tid. Det gick inte riktigt, även om VPK kastade av sig en del av arvet från Stalin. Istället blev det snarast en leninistisk rekyl när nya vänstergrupper drev på för revolutionära dogmer och en återgång till gamla positioner. Och det är väl detta Jonas Sjöstedt drömmer om i dag.

Och därför hoppas Sjöstedt på att dra till sig sossar av radikalare snitt. Nu får man väl säga att varken SV eller SF varit sådär över sig framgångsrika. De hade länge högre väljarstöd än VPK. Under vissa kortare perioder har de placerat sig en bit över 10 procent. Men i senaste valet fick SV 6 procent och SF 7,7. Och när de har blivit mer försiktiga och etablerade har de utmanats av nya vänsterkoalitioner en bit längre ut i radikalismens förlovade eller förlorade land.

I modern tid är det snarast VPK som försvagats av splittringar och interna konflikter. 1967 bröt sig Bo Gustavsson (som senare blev socialdemokrat), Frank Baude och Nils Holmberg ur VPK med prokinesisk och maoistisk agenda och bildade KFML (Kommunistiska förbundet Marxist-Leninisterna) som sedan i sin tur splittrades när Frank Baude bildade KFML (r) som i dag heter Kommunistiska partiet. Tio år senare bröt sig däremot den prosovjetiska falangen ut ur VPK och bildade APK (Arbetarpartiet Kommunisterna, i dag Sveriges Kommunistiska Parti).

Och efter att Gudrun Schyman tvingades avgå och ersattes av Lars Ohly bildade de så kallade förnyarna Vägval Vänster. Men den här gruppen förlorade inflytande i Vänsterpartiet. Johan Lönnroth som var ledande är förstås fortfarande V-partimedlem medan andra lämnade in partiboken. Det intressanta är att Socialdemokraterna inte verkar vara lika attraktiva som förr om åren. Riksdagsledamoten Karin Svensson Smith var under en tid partilös ledamot, men gick sedan till Miljöpartiet och fortsatte i riksdagen. Och tilläggas bör förstås att Gudrun Schyman senare bildade Fi som sånär kom i riksdagen 2014. Det är mycket som numera inte är som det en gång var.

Och nu hoppas den avgångne partiledaren Sjöstedt att han kan locka över Reformisterna från Socialdemokraterna. Jag vill inte lägga mig i deras interna diskussioner. Men kanske spelar den långa skuggan från 1917 och ökenvandringen därefter ändå fortfarande in. Den erfarenheten utgör nog inte lockelse för den här gruppen. Intresset för Reformisterna ligger väl i att de är en del av och samtidigt en opposition i socialdemokratin. Den laddningen skulle förstås försvinna om de anslöt till Vänsterpartiet. Men frågan är också hur Socialdemokraterna behandlar och förhåller sig till denna nya företeelse.

För första gången sedan början av 1910-talet har Socialdemokraterna nu en mer formaliserad utmaning. Reformisterna går dock inte att jämföra med (och är inte samma sak som) Offensiv som under några år hade ett trotskistiskt parti inne det socialdemokratiska partiet, som sedan uteslöts och i dag fortsätter i Rättvisepartiet Socialisterna (som i dag nota bene trots sin ringa numerär har lyckats dela upp sig i fyra delar, det måste väl ändå vara rekord i en annars splittringsbenägen vänstervärld).

Men för första gången sedan 1910-talet finns en mer organiserad opposition. Då bildade bland andra Zeth Höglund den Socialdemokratiska vänsterföreningen. Sedan gick det som det gick 1917. Även Rickard Sandler gick med i oppositionen, men lämnade efter en vink från partiledaren Hjalmar Branting. Resten är historia. Men det är förstås en ny tid nu. Socialdemokratin har tappat mark och väljare. Kommunismen i dess tidigare form har försvunnit. Vänsterpartiet är inte isolerat som förr i tiden. Ett s-parti på 28 procent är något annat än det som samlade 45 procent av väljarna bakom sig. Vänsterpartiet är närmare dubbelt så stort som på ”Kamrat 4 procents” tid.

Mycket går igen, samtidigt som skyttegravarna byggs om och flyttas omkring. Men den klassiska parafrasen verkar bestå: på vänsterfronten intet nytt.