krönika Politiker och skoldebattörer säger ofta att ”alla skolor ska vara bra skolor”, en fras som kan verka oskyldig och rentav välvillig. I själva verket representerar den ett skifte i svensk skolpolitik som innebär att vi numera accepterar segregationen, menar German Bender.
Du har säkert hört det sägas: ”Alla skolor ska vara bra skolor”. Det är en fras som använts av företrädare för samtliga riksdagspartier, vid otaliga tillfällen. Vid en ytlig betraktelse verkar den oskyldig, närmast apolitisk. Vem kan vara emot att alla skolor ska vara bra skolor?
Ändå vill jag hävda att det är en av svensk politiks mest cyniska fraser.
I själva verket är det en djupt ideologisk paroll som representerar ett dramatiskt skifte i svensk skolpolitik.
Den förment välvilliga devisen ”alla skolor ska vara bra skolor” innebär nämligen att vi i praktiken gett upp ambitionen att faktiskt bryta segregationen och i stället riktar in oss på att minska segregationens ”negativa effekter”. Vi bryr oss inte längre om att barnen är uppdelade utifrån etnisk och socioekonomisk bakgrund, så länge ”alla skolor är bra skolor”.
Låt mig ta ett exempel på hur uttrycket används.
I förra veckan var det remisstopp för Björn Åstrands statliga utredning, som på utbildningsminister Anna Ekströms uppdrag tagit fram ett antal konkreta och faktiskt ganska försiktiga förslag som skulle kunna göra den svenska skolan mer likvärdig och mindre segregerad.
Skolföretagens lobbyorganisation Friskolornas riksförbund var givetvis tidigt ute och försökte avleda diskussionen från just frågan om segregation. Det var väntat, eftersom mer blandade elevgrupper skulle slå direkt mot deras medlemsföretags vinstmarginaler. I en intervju med Sveriges Radio sa organisationens vd Ulla Hamilton, tidigare moderat borgarråd och chef på Svensk Näringsliv: ”Vi har ett väldigt fokus på elevernas bakgrund i diskussionen men det som är viktigt är att alla skolor är bra skolor oavsett elevernas bakgrund”.
Där kom det igen: ”alla skolor ska vara bra skolor”.
Att Ulla Hamilton citerar den utnötta politiska parollen är ingen tillfällighet. Det låter ju så bra: oavsett vilken skola man väljer, oavsett var man bor, ska man kunna lita på att utbildningen håller den kvalitet som krävs för att alla elever oavsett bakgrund ska ha samma chans att klara skolan.
Problemet är att det inte stämmer. Inte om vi inte samtidigt gör något åt skolsegregationen. Det finns flera skäl till det, jag ska nämna tre.
Högre löner räcker inte för att locka dit lärarna.
För det första är det i praktiken omöjligt att åstadkomma likvärdiga skolsystem som är etniskt och socioekonomiskt segregerade.
Vi ser det i USA, där svarta elevers skolor alltid varit mycket sämre än vitas, men blev bättre när segregationen minskade under några årtionden fram till 1980-talet. Vi ser det i Sverige, där forskare funnit att den så kallade pedagogiska segregationen ökar. Det innebär att skolor i socioekonomiskt utsatta områden har lägre andel behöriga lärare och lägre kvalitet på undervisningen. Högre löner räcker inte för att locka dit lärarna.
Kort och gott är det omöjligt för politiker att i omfördela tillräckligt mycket resurser eller tillföra nya (läs högre skatter) till skolorna i utsatta områden, eftersom röststarka medelklassväljare inte skulle tolerera det.
Forskaren Pontus Bäckström, tillika utredningschef på Lärarnas Riksförbund, har också visat att elevgruppen i hög grad påverkar lärarnas förutsättningar att undervisa. Läraren kan inte sätta sig över den effekt elevsammansättningen har på undervisningen och därigenom på elevresultaten. Ju högre koncentration av svaga förkunskaper, desto mer begränsande effekt på undervisningen. I klartext innebär det att kraftigt segregerade skolor i utanförskapsområden och på vissa mindre orter i landet i praktiken inte har en chans att nå den nivå som skulle krävas för att kalla det svenska skolsystemet likvärdigt.
Föräldrar väljer (och väljer bort) skolor utifrån närhet och elevsammansättning – inte skolans kvalitet.
För det andra bygger devisen ”alla skolor ska vara bra skolor” på föreställningen att segregationen ska minska om skolor i utsatta områden blir lika bra som medelklasskolorna. Tanken är att ökad kvalitet ska göra att fler elever söker sig till de skolorna och färre elever lämnar dem. Men det antagandet bygger på en missuppfattning om vad som driver skolsegregationen.
En uppsjö av studier har visat att föräldrar framför allt väljer (och väljer bort) skolor utifrån närhet och elevsammansättning – inte skolans kvalitet. Det tydliga mönstret är att ”lika söker lika”.
Skolforskningen har identifierat två starka mekanismer som leder till ökad segregation i skolsystem som det svenska, med fritt skolval och fri etablering av privata skolor: white flight och cream skimming.
White flight innebär att den vita medelklassen väljer bort skolor med många elever från så kallade ”synliga minoriteter” (exempelvis svarta eller arabiska elever). Den andra mekanismen, cream skimming, handlar om att skolföretagen försöker locka till sig ”attraktiva” elevgrupper, helst med högutbildade föräldrar. Orsaken är dels att sådana elever i sig ökar skolans status och gör den mer attraktiv för andra resursstarka familjer, dels att de eleverna är mer självgående och därmed billigare att undervisa, vilket ökar vinstmarginalen. Det är för övrigt också skälet till att Friskolornas riksförbund motsätter sig lottning som urvalskriterium, trots att det har brett stöd bland skolforskare och vissa liberaler.
Med andra ord: vi kommer inte att få mer blandade skolor med ambitionen att ”alla skolor ska vara bra skolor”. Det krävs att vi också ser över skolvalet, skolpengen, etableringsrätten för friskolor och vinstuttaget i aktiebolagsskolor.
Därför krävs inte bara bra skolor, utan blandade skolor.
Det tredje skälet till att ambitionen att ”alla skolor ska vara bra skolor” ekar tomt i dagens skol-Sverige, är att den utgår från en snäv uppfattning om skolan som enbart en kunskapsinstitution. I själva verket är skolan mycket mer än så – den är vår viktigaste samhällsinstitution.
Därför krävs inte bara bra skolor, utan blandade skolor.
Det finns omfattande forskningsstöd för att segregationen i sig är skadlig för både samhället och individen. Åtminstone om vi vill att samhället ska bli mindre segregerat. Enligt ny svensk forskning har segregerade skolklasser långsiktiga effekter både i arbetslivet och vid val av partner. Ju mer segregerad skola, desto större sannolikhet att man har kollegor och kärleksrelationer med personer från samma ursprungsregion.
På senare tid har världsledande forskare som Harvard-ekonomerna Raj Chetty ochLawrence Katz och Rucker Johnson vid Berkeley med omfattande empiriska data visat livslånga negativa effekter av att växa upp i segregerade områden.
Bland annat leder det till mindre sannolikhet att klara gymnasiet och påbörja högskolestudier, lägre livsinkomster, större risk för fattigdom, kriminalitet och fängelsestraff, mindre social rörlighet mellan generationer, sämre hälsa och kortare livslängd.
Studierna har dessutom funnit starka positiva effekter för barn som flyttar till mindre segregerade områden – och dessutom inte kunnat påvisa några negativa effekter för de barn som bor i dessa privilegierade områden.
Det finns också forskningsbelägg för att mindre segregerade skolsystem gör att de lägst presterande barnen får bättre skolresultat – samtidigt som de bästa elevernas resultat inte försämras.
Vi har med andra ord ingenting att förlora och enormt mycket att vinna på en minskad segregation. Ändå har vi skapat ett skolsystem som spär på segregationen och försämrar likvärdigheten i skolan, år efter år.
I ett segregerat skolsystem kan inte alla skolor vara bra skolor.
Ulla Hamilton och andra faktaresistenta försvarare av aktiebolagsskolorna hävdar ofta att det inte är friskolorna eller skolvalet som driver segregationen. Och det är sant att boendesegregationen är huvudorsaken, men våra nuvarande skolvalsregler och andra delar av friskolesystemet spär på segregationen ännu mer. Dessutom leder vårt skolvalssystem till segregation även mellan kommunala skolor, vilket också är problematiskt. Friskolor segregerar ännu mer, särskilt i områden där boendesegregationen är låg. Faktum är att system med skolval alltid leder till ökad socioekonomisk och etnisk skolsegregation, oavsett land, utformning och tidsperiod.
Skolsegregationen liknar klimatfrågan på så sätt att vi flyttat ansvaret från det gemensamma beslutsfattandet, från politiken, till individen. Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson satte fingret på problemet i en DN-intervju för två år sedan:
Vi har skapat ett system där individperspektivet – att få välja skola – går före medborgarperspektivet. Vi vet att samhällsnyttan är större om skolorna är mindre segregerade, men det system vi har bidrar till segregationen.
Och precis som när det gäller klimatfrågan är skolsegregationen ett problem som inte kan lösas på individuell nivå. Det behövs politiskt ansvarstagande.
Men något sådant har inte synts till sedan 1990-talet, då friskolereformen genomdrevs av Carl Bildts regering och sedan befästes av Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
En uppenbar förklaring till den politiska blockeringen är att det finns starka näringslivsintressen som tjänar på segregerade skolor. Dessutom har man inom borgerligheten och delar av socialdemokratin och Miljöpartiet under lång tid velat bevara vårt marknadsstyrda friskolesystem, av ideologiska och partitaktiska motiv.
Ytterligare en förklaring har förts fram av Jonas Vlachos, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och en av landets mest ansedda skolforskare, som också var en av experterna knutna till Björn Åstrands likvärdighetsutredning. I tankesmedjan Arena Idés podd Jakten på den jämlika skolan sa Vlachos:
Jag tror att skolsegregation uppstår för att folk vill att det ska uppstå i slutändan, framför allt i ett system med skolval. Och det finns ju alltid en politisk opinion som vill ha det så, som är nöjd med ett system där skolorna är segregerade därför att man ser att det gynnar sina egna barn.
Jag tror tyvärr att Vlachos har rätt. Det faktum att skolan inte längre klarar sitt lagstadgade kompensatoriska uppdrag – att jämna ut kunskapsklyftor mellan elever – beror i grunden inte på otillräckliga resurser, dålig pedagogik eller lärarbrist. Det beror på att vi väljer att inte göra något åt segregationen, utan tvärtom låter den öka.
Vi har skapat ett strukturellt problem, där vårt skolsystem under årtionden tillåtits att systematiskt underprestera för vissa grupper och i allt högre grad separera dem från majoritetsbefolkningen, utan att vi gör någonting åt det.
Konsekvenserna av det antyds i den olycksbådande titeln på en uppmärksammad ny bok av Linnea Lindquist, rektor på Hammarkullsskolan i Göteborg: En tickande bomb (läs även hennes krönika om detta på Dagens Arena).
Om devisen ”alla skolor ska vara bra skolor” blir vägledande för skolpolitiken och vi samtidigt inte lyfter ett finger för att åtgärda det svenska skolsystemets segregerande mekanismer – skolvalet, friskolors etableringsrätt, skolpengen och vinstdrivande skolor – då ger vi upp kampen mot själva segregationen.
I så fall accepterar vi att barnen går i olika skolor och därmed ger vi upp den grundläggande värderingen att samhället gagnas av att barn med skilda bakgrunder möts.
I ett segregerat skolsystem kan inte alla skolor vara bra skolor. Allt fler skolor – och därmed allt fler barn – får helt enkelt aldrig någon chans.
Tänk på det nästa gång en politiker eller friskole-vd säger att ”alla skolor ska vara bra skolor”.
German Bender är programchef på Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
