Vilket är det värsta brott du kan begå? I filosofen Martin Hägglunds verk Vårt enda liv framträder stöld av tid som ett oerhört grymt och mycket vanligt samtida brott. Hägglunds existentiella marxism ansluter sig därmed faktiskt till ett urgammalt kristet budskap, skriver Rolf Å Gustavsson.
Vilket är det värsta brott du kan begå? Du skall icke dräpa, du skall icke begå äktenskapsbrott, du skall icke stjäla… Den organiserade kristenheten har genom åren både utökat och minskat det normsystem som våra handlingar och fantasier ofta sammanhänger med. Martin Hägglunds verk om Vårt enda liv försöker utarbeta en sekulär tro med nya normer för vår egen tid och har hyllats, sågats men även mött nyanserade responser (se till exempel Blomqvist, Rothstein, Svenaeus).
I denna essä anläggs ett långt historiskt perspektiv – både bakåt och framåt i tiden – och därmed kan Hägglunds ansats ytterligare profileras genom att stöld av tid framträder som ett oerhört grymt och mycket vanligt samtida brott. Hägglunds existentiella marxism ansluter sig därmed faktiskt till ett urgammalt kristet budskap. Författaren berör det visserligen inte själv, vad jag kan se, men genom att tidsstöld pekas ut som ett grundläggande problem, aktualiseras åter det förbud mot ocker och räntetagande som länge genomsyrade kristenheten (tillsammans med andra världsreligioner).
Otaliga kristna förkunnare har genom åren fördömt ockrare som tidstjuvar därför att de säljer, eller tar betalt för ”den tid som förflyter mellan den tidpunkt då han lånar ut och den då han får tillbaka pengarna med ränta”…”Som tidstjuv är ockraren en som stjäl Gudsarvet. Alla samtida säger det efter den helige Anselm och Pierre Lombard. Ockraren säljer ingenting som tillhör honom själv till gäldenären, endast tiden som tillhör Gud”. Enligt kyrkan betraktas långivaren som ockrare i och med att han istället för medmänsklig hjälp till den fattige (kanske i form av utsäde, upplåten mark eller senare i historien pengar) gör sig en förtjänst vid återlämnandet utan att han själv arbetat; ockraren kan bara låta tiden gå och sedan riskfritt inkassera en arbetsfri inkomst.
I den omfattande kyrkliga och filosofiska diskursen om detta – den synes ha ebbat ut någon gång under 1600-talet i takt med kapitalismens allt fastare grepp om sinnena – verkar dessutom gränsen mellan ocker och utlåning med ränta stegvis blivit alltmer diffus och komplicerad. Fördömandet drabbade främst ockrare som riskerade lite, tog ut en hög ränta som enbart utmättes med tidens gång och när de lånade till fattigt folk i beroendeställning. Mer acceptans, om än motvillig, verkar redan under medeltiden tillfallit långivare och räntetagare, så länge dessa inte utnyttjade sitt överläge genom att ta ut en ohemul räntesats och när parterna kunde dela på både vinst och risk.
Därmed är grunden lagd för den resa genom idéhistorien som Hägglund bjuder in till. Spänn fast säkerhetsbältet och stå ut med att tänka nytt!
Genom stegvisa reträtter – ofta på finurliga, juridiska och för allmänheten dolda vägar – försvann kyrkans fördömande av ocker ut ur europeiskt vardagsmedvetandet någon gång på 1600-talets mitt. Men, tänker vi efter och bortser från flera hundra års begreppsförskjutningar och ekonomiska-juridiska spetsfundigheter, kvarstår misstanken att en hel del av nutidsmänniskans tidsbrist har att göra med de moderna tidstjuvar och ockrare som lever gott på att flytta pengar hit och dit i bankpalatsens datorprogram: Pensionsfonder, bostadslån, avbetalningsplaner och vad det vara månde skall ju numera alltid ge ”rimlig ränta” till den som lånar ut, samtidigt som nästan alla andra ligger i som skållade råttor för att inleverera marknadsmässig ränta och amortering enligt obönhörligt schema.
Martin Hägglund vill skapa en sekulär tro för vår egen historiska epok och vänder då blicken mot vardagens existentiella här och nu: ”Viljan att leva vidare innebär inte en strävan att leva för alltid, utan att leva längre och leva bättre – inte att övervinna döden, utan att utöka längden på och kvaliteten i en form av liv”. Vi delar alla detta livsvillkor att leva ett ändligt liv – vi har helt enkelt en begränsad och osäker tid här på jorden – och mycket få är religiösa i meningen att man tror på ett hinsides liv. De flesta har svårt att föreställa sig hur det skulle vara möjligt att helt och fullt uppgå i något bättre, evigt eller försonande genom att överskrida tid, rum och den egna biologiska kroppen. Och just därför blir paradoxalt nog den gamla kristna problematiken om stöld av tid till ett centralt livsproblem.
Nu är det ju inte längre Gud som äger och råder över tid och evighet, nu är det istället vi själva som måste inse att vi äger och förvaltar den ändliga tiden. Den grundläggande insikt som genomsyrar hela första delen av Hägglunds bok – och som turneras i ett antal poetiska belysningar av olika aspekter på denna grund för vår sekulära tro – är ingenting mindre än en moraliskt uppfordrande berättelse om hur sekulära människor kan återfå (skapa) en (sekulär) tro: ”Det gudomliga finns inte över oss eller bortom oss utan mellan oss: i de sociala begrepp om det goda som vi upprätthåller genom vårt samhälle.”
Genom den banbrytande tids-ekonomisk analys som Hägglund genomför klargörs och förstärks också det medeltida problemet med ocker. Det visar sig att en rad existentiella, moraliska och politiska slutsatser följer av insikten att den enda knappa resurs som vi egentligen behöver bry oss om – och därmed ekonomisera – är just detta att vår enda tid är ändlig:
”För att förstå dig själv som exploaterad eller alienerad måste du tro att du har en ändlig, dyrbar tid att leva och att du berövas ditt eget livnär du berövas denna tid”.
Med hänvisning till Marx hävdas sedan att ”frihetens rike” kan öppnas för oss människor. För det första genom att vi kan producera mer än vad som behövs för vår individuella överlevnad och artens reproduktion (vilket i och för sig gäller även djur, som ju får tid över, nutida ekonomer skulle nog tolka det som att även djuren har ”slack” som måste täppas till; de kan ju ibland ineffektivt röra sig runt i naturen lite hursomhelst, leka och t.o.m. vila i godan ro). För det andra kan vi människor börja fundera på vad som har ett värde i sig, vad som helt enkelt vore kul, andligt befriande, intressant osv. Sådana norm- och trossystem kan djuren inte utveckla:
”Endast en andligt fri varelse kan fråga sig vad som är värtatt göra med hennes tid och därigenom förstå sitt liv som strukturerat av en tidsekonomi som speglar hennes prioriteringar.”
Just därför blir paradoxalt nog den gamla kristna problematiken om stöld av tid till ett centralt livsproblem.
Därmed är grunden lagd för den resa genom idéhistorien som Hägglund bjuder in till. Spänn fast säkerhetsbältet och stå ut med att tänka nytt! När väl den existentiella och moraliska grunden är lagd genom analysen av den ändliga tidens primat och ekonomi, så framträder oväntade aspekter på gamla tänkare. Det finns också en befriande kaxighet i allt detta. Nietzsche har exempelvis insett att Gud är död, men ”tappat greppet om sin egen analys”, Hegels bild av kapitalismen haltar för att ”han underlåter att fullfölja kraven på sin egen idé om frihet”. ”Marxister i allmänhet” anklagas för att ha ”svikit” Marx i den grundläggande kritiken av kapitalismen därför att de inte utvecklat ”ett rigoröst argument för varför socialt nödvändigt arbete är måttet på värde under kapitalismen.
Huruvida alla tolkningar av idéhistoriens giganter är invändningsfria eller ej och huruvida fler storheter skulle kunna åberopas (för eller emot) spelar kanske mindre roll. Här har framtida akademikergenerationer något att bita i. Inför våra ögon utvecklas hursomhelst ett nytt sätt att se på vår belägenhet i denna värld, ett nytt fundament för kritik av vår vantrivsel i kulturen såsom vi känner den i kapitalismen. Det är en ganska fantastisk upplevelse att åter möta resonemang från 68-vänstern – och veta att många i dessa tider läser detta med intellektuell behållning och känslomässigt hopp – samtidigt som hela den nygamla analysen reses på nya grundvalar.
Tidstjuvarna då? Ja, vem som helst kan googla och se hur ordet används i vår nutid. Det handlar då väsentligen om alla dessa slarviga, inkompetenta, ineffektiva ”slackers” som ställer till problem för mig på arbetsplatsen. Kritiken vänds alltså mot kollegor, underställda och alla andra som inte sliter tillräckligt i nödvändighetens rike, samtidigt som ockrarna går fria från kritik. Samma sak i 1624 års konstitution ”emot tiggiare och tijdztiuffuer”. Den enda hänvisning till begreppet tidstjuv i Svenska akademins ordbok och som alltså återfinns i en av våra tidigaste fattigvårdslagar. Den utfärdades under Gustav II Adolfs tid när växande problem med landstrykare, fattiga, sjuka, hungriga, gamla och tidstjuvar enligt Kronan måste stävjas. Detta i en tid då mänsklig utslagning skedde i stor skala i den krigiska stormaktspolitikens kölvatten. En fattigvårdslag som syftade till ordning och reda i den Lutheranska arbetsdisciplinens anda (se vidare Blom). Kyrkan och kronan lät ockrarna hållas.
Sett i detta perspektiv är det befriande med en analys som riktar folkflertalets kritiska blickar mot det kapitalistiska systemet. Denna omriktning av fokus sker på ett nydanande sätt och motiveras av den ändliga tidens existentiella osäkerheter, möjligheter och allas vår skörhet. Det marxistiska gamla ältandet om vilket klassintresse som är drivande i historien – arbetarklassen, medelklassen, männen eller kanske till och med kvinnor i välfärdstjänsteyrken – blir mer eller mindre irrelevant i det nya perspektivet: Alla människor lever ju ändliga liv. Inte ens sådana som Trump, eller vilken simpel ockrare som helst, undkommer livsvillkoret att fördelningen mellan tid i nödvändighetens och frihetens rike är avgörande för meningsfullhet och glädje här på jorden.
Många marxistiska analyser återkommer i turnerad och uppfräschad form; hur jakten på profit och mervärde leder till miljöfarlig överkonsumtion av prylar, hur innehållsrika och meningsfulla arbeten degraderas, hur ”varufiering” av vård, omsorg, mänskliga relationer och fritid leder till kontrollförluster, tomhet och urholkning av mänsklig autenticitet. Hägglund hävdar gång på gång att en omvärdering av måttet på värde utgör en nödvändig förutsättning för bättre samhällsystem. Mycket kort verkar detta handla om att vår tid i nödvändighetens rike – under lönearbete – inte längre skall läggas till grund för hur vi uppfattar och bedömer värdebildning (vilket i sin tur indirekt relateras till kostnader, priser och löner i hela vårt ekonomiska system). Efter den föreslagna omvärderingen skulle istället värde, resurser och prioriteringar relateras till hur mycket tid i frihetens rike som olika mänskliga verksamheter bidrar till (eller förbrukar).
Det marxistiska gamla ältandet om vilket klassintresse som är drivande i historien blir mer eller mindre irrelevant i det nya perspektivet: Alla människor lever ju ändliga liv.
Ja, här handlar det verkligen om abstrakta analyser och jag undrar hur många som begriper mer än att ”omvärderingen” sannolikt skulle innebära att vi börjar prioritera på andra sätt än idag. Ett problem är att ibland verkar det som om Hägglund hävdar att kapitalismens snedvridande ”mått på värde” i sig är roten till det onda och att det egentligen bara handlar om att ”tänka om”. Frågan är dock om ett begrepp, ett mått eller en föreställningsvärld är orsak eller verkan. Rimligt är väl att betrakta begrepp som integrerade delar av, eller aspekter på, historiskt nedärvda icke-diskursiva förhållanden. Men, det är oklart hur Hägglund ser på övergången från en analys som ligger på en logisk-diskursiv (textbunden) nivå, till den icke fullt påverknings bara ”yttre”, mer motspänstiga, icke-diskursiva, möjligen materiella, verkligheten (och vice versa).
Den förstärkta och klargjorda kritiken av kapitalismen som en tidsekonomi med inbyggda existentiella hot kan naturligtvis inte direkt översättas till planritningar för framtiden. Hägglunds demokratiska socialism ligger på samma principiella och riktningsgivande nivå som bokens mer nydanande första del. En del har retat sig fördärvade och låter som gamla anti-kommunister när de läser Hägglund som om han talade om en femårsplan (se Rothstein). Gott nog om vi kan identifiera grundläggande existentiella hot i det system vi blivit beroende av.
Hägglund är naturligtvis i gott sällskap med alla andra som inte exakt fattar mekaniken i hur hela detta slags mysterium – det moderna globala kapitalistiska samhället – uppstått, vidmakthålls och kan demonteras. Och visst kan man reta sig på idén att i hans demokratiska socialism antas demokratiska dialoger kunna leda till överenskommelser om hur vi skall dela på slitet i nödvändighetens rike, så att fler också kan leva i frihetens rike. Hägglund är dock själv mycket tydlig: Han ritar ingen utopi som omvandlar allt till det bästa i ett slag. Nej, det handlar om flera generationers öppna och sökande arbete. Principer, begrepp, motstånd och drivkrafter kommer att förändras under vägen. Poängen är att vi nu har nya verktyg och förstärkt motivation att ta upp diskussioner om rätt saker.
Och vägen är väl målet när det gäller sådant. Ett grundläggande problem, kanske omöjligt att upplösa, inom ramarna för Hägglunds analys, måste här däremot uppmärksammas och framförs som en fråga: Hur skall jag i min ändliga tid här på jorden stå ut med att vänta på den visionärt andliga tid som skymtar? Hur blir det med min andliga frihet under min ändliga tid?
Men, så länge några av oss då och då kan drömma, så länge vi någon gång då och då gör ett besök i frihetens rike, om än kanske bara i tanken, så länge vi också letar efter det som förenar människor, så länge finns det hopp om en sekulär tro. Så länge kanske också en uthållig samhällsvetenskap kan fortsätta att leta efter konkreta detaljer i hur allt detta går till.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
