Ålderism Åldersdiskriminering är socialt accepterat, starkt institutionaliserat, till stor del oupptäckt och omtvistat. Så här får vi bukt med problemet, skriver Björn von Sydow och Barbro Westerholm.
Äldre har aldrig varit yngre – allt fler kan och vill arbeta längre.
Så heter en ny statlig utredning, SoU 2020: 69. Den är utarbetad av Delegationen för senior arbetskraft och i den har vi båda ingått som experter (kallade ambassadörer) tillsammans med sex ledamöter och flera andra exporter och sakkunniga. Allt som allt ca 15 personer plus ett sekretariat.
Våra förslag till reformer fokuserar på hur vi som är äldre ska kunna och vilja vara kvar i arbetslivet efter pensionsårsgränserna. Det spelar en stor roll att vi gör det för oss själva – större pensioner. Och för samhällsekonomin – det betalda arbetets roll är stor för att skapa alla resurser.
Men i vårt arbete i drygt två år har vi gått in på djupet för att se varför vi inte kommit längre i detta? Vi fann att en avgörande faktor finns i hur vi, de äldre, betraktas i vårt nutida svenska samhälle.
Vad är ålder?
Ålder är föränderligt. Vem som betraktas som äldre är även relativt och beroende av sammanhang. I ett visst sammanhang betraktas den som är i 30-årsåldern som äldre, i andra sammanhang är den som betraktas som äldre den som är över 80 år. Det råder heller ingen bred enighet om när man ska betraktas som äldre i arbetslivet, vare sig bland enskilda individer, politiker eller forskare. Vem som betraktas som äldre i arbetslivet förändras också över tid och rum.
Vem som betraktas som äldre har t.ex. förändrats under 1900-talet i takt med att medellivslängden ökat. Före dagens moderna samhälle var varje individs funktionella ålder den mest avgörande faktorn för om man betraktades som gammal eller inte. Den som inte längre kunde försörja sig, och som uppvisade vissa yttre tecken på att ha varit med ett tag, var gammal. I dag är det vanligt att titta på fotografier av släktingar och förvånas över hur mycket äldre de ser ut att vara vid sitt 50-årsfirande än vad dagens 50-åringar gör.
När man i Sverige satte åldersgränsen i pensionssystemet till 67 år i början av 1900-talet var livslängdsutsikterna och hälsoläget helt annorlunda än de är nu. Vid 1900-talets början blev färre än 10 procent av befolkningen 65 år.
Bara ca 20 procent av svenskarna ser med respekt på medmänniskor som är över 70 år.
Ålderismen i Sverige
Vi gick vidare och fann att en mycket viktig faktor är hur vi äldre betraktas i vårt eget samhälle. Där vi själva idag ingår som äldre och där vi själva varit ”icke -äldre” några årtionden tillbaka. Som det är för oss allihopa.
Sverige är mer ålderistiskt än andra länder. Enligt World Values Survey, som är ett globalt forskarnätverk som studerar människors värderingar, är Sverige ett av de länder i världen där det förekommer mest ålderism och att respekten för äldre är låg. Sverige är femte sämsta landet i världen på att respektera äldre. Bara ca 20 procent av svenskarna ser med respekt på medmänniskor som är över 70 år.
En analys utförd av FN:s världshälsoorganisation WHO, där man använt sig av data från 57 länder, visar också att respekten för äldre är låg. Uppfattningen varierar mellan länder på så sätt att länder med högre inkomst tenderar att ange lägre respekt för äldre.
I Eurobarometer-undersökningen som EU-kommissionen genomförde 2012 under det så kallade ”Äldreåret” undersöktes vad européer tycker på olika områden om äldre, definierat som personer i ålder 55 år eller äldre, i förhållande till yngre medarbetare. Här framkom att människor över 55 år i Sverige ansågs mer erfarna, pålitliga och bättre på att ta egna beslut än yngre medarbetare jämfört med genomsnittet i Europa. Bra det!
Men vad gäller de andra egenskaperna var personer i Sverige dock mindre positiva till äldre jämfört med genomsnittet i EU. Det gällde särskilt frågor om flexibilitet och teknisk utveckling där synen på äldre i Sverige hamnar nära botten av EU-länderna. Det gällde också att vara kreativ; att vara produktiv; att hantera stress; att samarbeta med andra; att lösa problem. Kort sagt en bild av svagare förmågor.
Dessa synsätt är dock i huvudsak missuppfattningar av hur dagens äldre människor i vårt samhälle har det. Vår delegation visar på forskningsresultat som nästan genomgående visar att äldre människor i själva verkat numera har praktiskt taget alla de förmågor som yngre har. En person som idag är i 70-årsåldern kan i hälsa och funktionsförmåga närmast jämföras med någon som var i 50-årsåldern för ett par årtionden sedan. Därav vår titel på betänkandet: Äldre har aldrig varit yngre.
Accepterad diskriminering
Till skillnad från andra former av diskriminering, såsom kön eller etnicitet, är åldersdiskriminering socialt accepterat, starkt institutionaliserat, till stor del oupptäckt och omtvistat. Åldersdiskriminering motarbetas heller inte lika aktivt som andra former av diskriminering. Trots fakta på bordet.
Personer över 65 år utgör 25 procent av befolkningen, men bara 2 procent av riksdagsledamöterna. Flera partier har ingen ledamot som är 65 år eller äldre.
Den i många hänseenden äldre-kritiska förhållningen i vår befolkning, som alltså är felaktig, visar också på varför äldre inte tenderar att bli invalda i riksdagen. De äldre blir diskriminerade därför att de – felaktigt – anses ha svag förmåga.
Och när vi flyttar oss till dem som kan lagstifta, styra och finansiera välfärd och samhällsekonomi, dvs politik, då ser vi att politikers sociala bakgrund, inte enbart partitillhörighet, har betydelse för politikens innehåll. Exempelvis är det i den svenska riksdagen en större andel kvinnliga än manliga politiker som driver frågor om balans mellan yrkesliv och familjeliv och jämställdhet i övrigt. Det finns dock begränsad forskning om hur ålder påverkar de folkvaldas politiska åsikter. Men eftersom vi i Sverige har lågt förtroende i många aspekter för äldre människors förmågor, påverkar det antagligen också politikens innehåll i riksdagen och indirekt därmed också regeringar, låt vara på olika vis.
I dag är personer över 65 år kraftigt underrepresenterade i riksdagen, vilket riskerar påverka i vilken utsträckning viktiga aspekter för äldre drivs i politiken. Om riksdagen hade varit representativ för väljarna skulle antalet riksdagsledamöter över 65 år vara 90 av de 349 ledamöterna, men riksdagen idag har bara 6 ledamöter som är över 65 år.
Personer över 65 år utgör 25 procent av befolkningen, men bara 2 procent av riksdagsledamöterna. Flera partier har ingen ledamot som är 65 år eller äldre.
Samtidigt utgör de som är 65 år och äldre i genomsnitt ungefär hälften av partimedlemmarna i samtliga partier, så det tycks finnas ett utbud att rekrytera ifrån. Det visar sig på kommunal och regional nivå, där det ser annorlunda ut när det gäller åldersrepresentationen. Här motsvarar andelen äldre i politiken relativt väl andelen äldre i befolkningen.
Viktig maktfråga
Delegationen för senior arbetskraft, där vi alltså har varit experter, anser att det är viktigt att även riksdag och regering tar tillvara seniora politikers kunskaper och erfarenheter, inte minst för att vara trovärdiga i sitt budskap om vikten av ett längre arbetsliv för fler.
En representation av äldre i riksdagen som ligger i närheten av andelen äldre i befolkningen är också en viktig maktfråga i en demokrati. Delegationen välkomnar därför i sitt betänkande att de politiska partierna i större utsträckning än i dag diskuterar olika alternativ för att öka andelen seniorer i politiken på nationell nivå. Detta för att representationen av seniorer i riksdagen i framtiden ska kunna motsvara andelen i befolkningen i större utsträckning.
Den kraftiga ökningen av andelen kvinnor i riksdagen och i folkvalda församlingar på lokal nivå sedan 1970-talets början skedde till stor del genom partiernas aktiva satsningar för att få fram fler kvinnliga politiker. Delegationen menar att ett liknande arbete när det gäller representationen av seniorer i riksdagen kan vara önskvärt.
Men hur ska det kunna gå till, närmare bestämt?
Hur står då olika partier och kandidater i sin respektive mix av Vänster – Höger och GAL – TAN i äldrepolitiska frågor?
Utformningen av valsedlar
En faktor som styr åldersfördelningen i riksdagen är hur partierna väljer att utforma sina valsedlar. Det vill säga vilka kandidatnamn man sätter upp och i vilken ordning man gör det. Partier skulle inför ett val till riksdagen kunna föra en diskussion om betydelsen av att öka representationen av de som är över 65 år i riksdagen. De partier som är intresserade kan sedan ha som mål att minst en kandidat i varje valkrets i det egna partiet bör vara över 65 år, likt det mål Socialdemokraterna hade inför valet 2014 om att minst 25 procent av riksdagsledamöterna skulle vara yngre än 35 år.
Det skulle kunna lösas med olika tillvägagångssätt, som vi ser det. Partier kan åta sig att ha en kandidat på så kallad valbar plats. Med valbar kan man mena prognoser grundade på den genomsnittliga mandatfördelningen för till exempel de två senaste föregående valen för respektive valkrets och opinionsundersökningar. Om ett parti åtar sig att på valbar plats i alla rikets 29 valkretsar ha en kandidat fyllda 65 år, bedömer vi att det skulle få ett betydande genomslag i sammansättningen i riksdagen. Men det blir svårt för små partier att klara det när man bara har kanske 1 mandat genomsnittligt i en valkrets.
”Plats 4”
Men man kan också gå fram än mer konsekvent och tydligt. Personvalssystemet som vi har med att kunna kryssa på valsedeln innebär att mandaten i en valkrets i första hand går till de kandidater som fått personröster till ett antal som uppgår till minst 5 procent av partiets röstetal i valkretsen.
Då skulle äldreperspektiven i nästan all sakpolitik bli en kraft att räkna med i riksdagen och dess partigrupper.
Det skulle kunna tydliggöras för väljarna genom att ett parti genomgående nominerar en kandidat fyllda 65 år på till exempel plats 4 på alla sina valsedlar i alla valkretsar till riksdagen.Då kan man lättare än nu hitta en äldrepolitiskt inriktad kandidat på ”sitt” partis valsedlar. Och kryssa den kandidaten.
Det skulle också vara möjligt att flera partier tycker att detta vore en bra lösning på dagens stora underrepresentation av äldre i riksdagen. Kanske kan man till och med arbeta för en överenskommelse om det mellan partierna: att ”plats 4” på alla valsedlar i alla riksdagens valsedlar ska ha en person 65 år eller äldre på den platsen.
Då skulle äldreperspektiven i nästan all sakpolitik bli en kraft att räkna med i riksdagen och dess partigrupper.
En riksdagsledamots roller
Att vara riksdagsledamot är att vara i en blandning av individualism och en del i ett kollektiv. Man kan driva idéer, framtidslinjer, skriva motioner med förslag och kritik. Men när man i utskott och kammare ska fatta beslut, då måste partigrupperna ena sig. Likaså när man ska förhandla med andra partier. Så är det i demokratiska parlament världen över.
Om det i riksdagen som nu bara finns 6 av alla ledamöter som är över 65 år, då blir det inte lätt att påverka i någon av de idag 8 partigrupperna. Om det däremot handlar om att det finns kanske 90 ledamöter över 65 år blir de säkerligen spridda i de flesta partigrupperna, mer eller mindre. Det är klart att det blir en annan kraft i interna påverkningar och slutlig påverkan.
I all politik – eller?
Nu är det inte varenda beslut som har äldrerelevanta aspekter. Men mycket kan ha det. Låt vara med olika intresse, inriktning och kraft i olika partier och kandidater, allteftersom.
I regleringen av pensioner, skatter och arbetsinkomster.
I avvägningarna inom hälso- och sjukvården mellan olika patientgrupper.
Mellan storstadsområdena respektive utflyttningsområden.
I bostädernas månadskostnader.
I klimatpolitiken och bilarna.
I invandringen och integreringen i samhället.
Och äldre kan ha med sig sin generations upplevelser i säkerhets- och försvarspolitiken, så klart.
Dagens system av politiska partier är inte detsamma som förr. Det vinns fortfarande en vänster–höger-skala i svenskt väljarbeteende. Den är knutet till vilken grad av jämlikhet man vill ha i det ekonomiska livet. Här uttrycker Vänsterpartiet respektive Moderaterna ytterkantspositionerna.
Men det finns numera också en parallell skala. Den kallar statsvetare för GAL–TAN-dimensionen. GAL står för Grön, Alternativ, Libertär hållning. TAN står för Traditionell, Auktoritär, Nationalistisk hållning. Här har Miljöpartiet respektive Sverigedemokraterna ytterkantspositionerna.
Denna utbredda blandning av värderingar spelar roll för mycket sakpolitik och för hela regeringsfrågan.
Hur står då olika partier och kandidater i sin respektive mix av Vänster – Höger och GAL – TAN i äldrepolitiska frågor?
Det kan man ganska effektivt få reda på. SVT brukar inför varje riksdagsval göra en ”valkompass” där vi kandidater genom frågesvar visar upp vår individuella politiska profil.
Och seniororganisationerna inom och utom partierna skulle kunna lyfta och jämföra betoningar av kandidater för att kunna kryssa på plats 4 i ”sitt” parti.
Vi bedömer att ”plats 4” skulle kunna få stor genomslagskraft och bidra till att vitalisera vår gemensamma demokrati.
Demokratin behöver positiva impulser i en tid av oro och osäkerheter.
.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
