Samhälle Debatten om porrens konsekvenser har engagerat under hösten. Men när feministiska debattörer ställer sig på samma sida som moralkonservativa grupper är det hög tid att också rikta fokus mot de negativa effekter själva porrdebatten medför, skriver Signe Svallfors.
Under hösten 2020 seglade porrdebatten upp på listan över civilsamhällets mest omdebatterade frågor. Debatten startade i augusti då en barnmorska på en ungdomsmottagning larmade på sociala medier om att allt fler unga kvinnor söker sig till vården på grund av smärta och skador i underlivet, till följd av vad som uttrycktes som ”hårt sex”.
Det framstod som om unga kvinnor inte känner till var gränsen går mellan sexuella övergrepp och ömsesidigt sex. Organisationer som Porrfri barndom, SNAF (Sexualupplysningen ni aldrig fick), Unizon och Storasyster stämde in i varningen för porrens negativa konsekvenser för unga. Frågan har nått hela vägen till ministernivå, då jämställdhetsminister Åsa Lindhagen var snabb att förespråka en begränsning av ungas tillgång till porr.
När Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning och forskning, lanserade kunskap om sex och relationer som ett obligatoriskt moment på lärarutbildningen gjordes det med motivering att ungas första bild av sex inte ska komma från porrindustrin. Därtill har många kritiserat hur Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) ställer sig i frågan (bland annat i Expressen 11/9 och SvD 15/9).
Försöken att bidra till ett konstruktivt samtal har varit flertaliga, men till stor del dränkts i det allmänna förfasandet
Debatten har ofta haft ett mycket högt tonläge där moraliserande argument varvats med selektiv evidensföring och ren svartmålning av andra organisationers förhållningssätt och verksamheter. Försöken att bidra till ett konstruktivt samtal har varit flertaliga, men till stor del dränkts i det allmänna förfasandet inför att ungas psykosexuella utveckling är under hot från fri tillgång till våldsporr. Vem kan låta bli att oroas med en sådan problembeskrivning?
Till viss del är ståndpunkterna desamma. Unga växer i dag upp med en outsinlig tillgång till sexuellt innehåll på internet där porren i många fall är den enda bild de får av vad sex är och bör vara. Sexualupplysningen i skolan är bristfällig, då den ofta fokuserar på att förebygga risker som oönskade graviditeter och sexuellt överförbara sjukdomar, medan den utelämnar vad sex som social relation bör vara. Därmed blir pornografi en dominerande källa till ungas kunskap om sex. Den kommersiella, industriella så kallade mainstream-porren reproducerar skeva normer om maskulinitet, femininitet, frivillighet och samtycke. Det är ett allvarligt problem som politiker, föräldrar, lärare, vården och andra relevanta aktörer behöver bemöta.
Därefter går dock verklighetsuppfattningarna isär.
Anti-porrdebattörerna menar att porren oavkortat leder till att ungas bild av sex blir kontaminerad eller förstörd, vad som kommit att kallas ”porrskadad”. Man föreslår lösningar som så kallade porrfilter (bredare benämnt som innehållsfilter, vilket Statens medieråd som ska skydda barn och unga från skadlig medieanvändning avråder ifrån) och att porrsajter ska förses med ålderskontroll medelst BankID. Dessutom föreslås att organisationer som inte helhjärtat tar avstånd från all porr ska stängas ute från möten med ungdomar. Här har RFSU målats ut som den stora motståndaren. Flera initiativ har tagit form som på olika sätt försöker konkurrera ut denna Sveriges äldsta sexualupplysningsorganisation från de forum där de i dag möter unga i samtal om sex och relationer. För att i stället lansera egna material under en ”porrkritisk” flagg.
Den andra verklighetsbeskrivningen erbjuds av dem som inte oavkortat härleder allt sexuellt våld till porrkonsumtion. Dessa menar att främsta fokus bör ligga på att genom upplysning göra ungdomar till medvetna aktörer för sin egen sexuella utveckling. De pekar på att unga som får tillgång till mångsidig sexualupplysning blir bättre på att kritiskt granska innehåll de exponeras för på internet – oavsett om det rör sig om sociala medier, film och serier, eller pornografi. Man hyser stor tilltro till att unga är kloka nog att kunna särskilja fakta från fiktion, frivillighet från tvång, njutning från obehag. Inte minst menar man att ungas sexuella utveckling är något som ska bejakas och stöttas, inte begränsas eller låsas in. Denna mer nyanserade hållning har dock drunknat i myllret av alarmistiska och moralpanikartade utspel om ”dagens ungdom”.
Efter åratal av mycket välorganiserat och systematiskt arbete lyckades den feministiska rörelsen med någonting ofattbart.
Varför blev då porren en sådan het potatis i svensk idédebatt?
Till viss del tror jag att det beror på vilka fantastiska landvinningar den feministiska rörelsen åstadkommit på mycket kort tid. Det främsta exemplet är förmodligen samtyckeslagen. Efter åratal av mycket välorganiserat och systematiskt arbete – där jag framförallt vill nämna initiativ som FATTA, #prataomdet och givetvis MeToo-rörelsen – lyckades den feministiska rörelsen med någonting ofattbart. Att omdefiniera hela den juridiska betydelsen av ömsesidighet i sexuella möten. En landvinning som är väl värd att firas, men som också förflyttade de sexualpolitiska positionerna i oväntade riktningar. För hur går man vidare efter en sådan monumental seger? Vad blir nästa sexualpolitiska kamp att engagera sig i? Här blir det tydligt att de olika organisationer som ingår under det feministiska paraplyet valt olika vägar framåt.
Feministisk rörelse i Sverige är naturligtvis ett brett spektrum snarare än en homogen grupp. Både den nuvarande rörelsen och vad som förut kallades kvinnorörelsen har under åtminstone 100 år diskuterat hur vi bäst kan skapa ett samhälle där alla människor oavsett kön har samma tillgång till rättigheter, representation och resurser. Den kampen har kommit att breddas till att med ett intersektionellt perspektiv också belysa hur kön samverkar med och motverkar andra strukturer som sexualitet, klass, etnicitet och funktionalitet.
Internfeministisk debatt är något som behövs och som utmanar oss att tänka nytt istället för att fastna i gamla tankemönster. Porren är inte heller den enda fråga där den breda feministiska rörelsen har polariserats.
Värdgraviditet/surrogatmödraskap, sexarbete/prostitution och transrättigheter är områden där perspektiven är så diametralt olika att man inte ens använder samma termer för att benämna samma fenomen. Språkets betydelse gör sig påmint här om att hur vi pratar om ett fenomen – hur vi lyfter något som ett socialt problem – också formar vår förståelse av det och de lösningar vi eventuellt kan erbjuda.
Genom att mynta uttryck som ”porrskadad” och placera det i samma mening om ”barn och ungdomar” faller det sig ganska naturligt att debatten fylls av oroliga vuxna som inte vill annat än att nästa generation ska växa upp och bli rimliga, hälsosamma och lyckliga individer. Det är ändå något som alla oavsett hållning i porrdebatten kan enas kring.
Konservativa aktörer sitter och gnuggar sina händer medan de förnöjsamt observerar det internfeministiska skyttegravskrig som pågått.
Problemen uppstår när man utmålar en tidigare bundsförvant till sin meningsmotståndare och samtidigt bildar nya oheliga allianser med diverse konservativa grupper. Dessa grupper lierar sig gärna med feminister med ena handen, för att med den andra gör allt för att kasta sexualpolitiska rättigheter baserade på jämställdhet, könsidentitet och sexuell orientering överbord. Den ena handen vet, onekligen, vad den andra gör.
Det här är inte främst en text om porrens skadeverkningar på unga människors sexualitet, utan på det svenska civilsamhällets debattklimat. För under hela hösten har jag inte kunnat skaka av mig känslan av att konservativa aktörer sitter och gnuggar sina händer medan de förnöjsamt observerar det internfeministiska skyttegravskrig som pågått. En debatt som av allt att döma ännu inte är över eftersom den har plockats upp till regeringsnivå. Samtidigt är organisationer inom den breda feministiska rörelsen upptagna med att bråka med varandra om något som alla ändå kan skriva under på.
Nämligen att vi måste skapa ett samhälle där unga ges verktyg i att utforska sin sexualitet på ett lustfyllt, respektfullt och tryggt sätt. Det handlar kort och gott om att ge unga chansen att utveckla ett sexuellt medborgarskap. Jag undrar om några av dessa debattörer kanske glömt vilka deras verkliga meningsmotståndare är?
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
