Sociologi Omognad betraktas av de flesta som en föga smickrande egenskap hos människor. Men den är inte utan sina förtjänster. I dagens moderna samhälle behövs den mer än någonsin, skriver Thomas Wedérus.
Människan betraktar traditionellt sin omogenhet med antipati. De mogna förebrår de omogna för deras impulsivitet och okunskap. Vuxna vill att ungdomar ska rätta sig i ledet, följa de etablerade normerna och växa upp. Ansvarstagande, eftertänksamhet och rationellt beteende är egenskaper som premieras och måste eftersträvas för att kunna kallas mogen, och när väl steget till vuxenhet och mognad tagits finns det ingen väg tillbaka – mogenhet anses vara en högre nivå i individens utveckling, överordnad och överlägsen omogenhet.
Men omogenheten behövs. Den är vital för människan, aldrig utan sina förtjänster, och bör ses som en naturlig och nödvändig – ofta eftersträvansvärd – del av vår existens. Mer fokus bör läggas på hur vi i våra liv behöver pendla mellan mogenhet och omogenhet, och hur den mognad som vi valt att placera på en piedestal istället för att föra oss framåt riskerar att inskränka våra liv och begränsa vår potential.
Ungdomar längtar efter vuxenskapet och den ökade självständighet och frihet som det för med sig samtidigt som de gör motstånd och uppror mot de normer och konventioner som vuxenskapet representerar. De både vill och vill inte träda in i mogenheten. Vuxna beter sig lika paradoxalt i hur de relaterar till de omogna – de tillrättavisar gärna de unga för att de inte följer gängse normer, men längtar samtidigt tillbaka till sin egen ungdoms sorglösa tillvaro och friheten som präglade den.
Det kan finnas skäl att förebrå tonåringen som aldrig vill ta sitt ansvar, men det finns lika mycket skäl att förebrå 40-åringen som stelnat i gamla värderingar
Både i mogenheten och omogenheten finns lika mycket att hämta. Lika mycket frihet, lika mycket förtjänster. Vad som är gynnsamt för en specifik individ beror helt och hållet på dennes livssituation och behov. I vissa faser i livet gynnas vi av en ökad mognad medan vi i andra faser behöver bryta loss eller börja om på nytt i något hänseende, skola om oss, omdefiniera våra värden eller vilka vi är. Det kan finnas skäl att förebrå tonåringen som aldrig vill ta sitt ansvar, men det finns lika mycket skäl att förebrå 40-åringen som stelnat i gamla värderingar, lever ett halvhjärtat liv eller byggt upp sin tillvaro på svaga grunder.
Mogenhet och omogenhet borde vara värdeneutrala termer, men istället har vi fått en ensidig diskurs som kategoriskt klassar omogenhet och de beteenden som associeras med det som negativt. Att vilja stadga sig, skaffa familj, klättra i karriären, fatta långsiktiga beslut, hämma sin impulsivitet – allt detta betraktas i regel som moget och därmed bättre än motsatserna. Detta är i sig problematiskt eftersom det förutsätter att det finns ett egenvärde i att leva sitt liv på ett visst sätt och enligt en viss formel. Vi tenderar till och med att patologisera omogenhet.
Peter Pan-syndromet är ett populärt exempel som beskriver en samling beteenden hos personer som inte vill sälla sig till de vuxna trots att de är i vuxen ålder. Det kan handla om en ovilja att ta ansvar för sitt eget liv, inte vilja göra långsiktiga planer, vilja hålla sina möjligheter öppna istället för att fatta beslut och undvika allt som upplevs som tråkigt i stunden.
Dessa beteenden speglas också i den jungianska psykologins puer aeternus – den eviga ynglingen. Beskrivningen här är mer nyanserad. En puer aeternus kan vara charmig och social, upplyftande och engagerande, men lever samtidigt ett provisoriskt liv, påbörjar hellre än avslutar, är alltid på jakt efter det nya och sensationella – en ny tillvaro, nya ideal, nya visioner – till den punkt då ingenting är beständigt och allt är ersättningsbart.
Specifikt kvinnlig omogenhet tenderar snarare att porträtteras positivt
Nu senast har även kanske-mannen dykt upp, en term som beskriver män som har svårt att göra åtaganden och hellre vill ha en relation som är odefinierad än att satsa på den på riktigt. Det finns en tydlig könsaspekt i alla dessa termer i och med att de främst handlar om män, vilket man kan förstå eftersom män i regel mognar senare än kvinnor och har mindre biologiska incitament till att skaffa barn innan 40.
Lägger man sedan till sociala konventioner och skillnader i uppfostran och könsnormer för pojkar och flickor så är det kanske inte konstigt att det är främst den manliga omogenheten som betraktas som problematisk. De kvinnliga motsvarigheterna, puella aeterna och kanske-kvinnor, används inte i lika stor utsträckning. Specifikt kvinnlig omogenhet tenderar snarare att porträtteras positivt – se till exempel filmvärldens manic pixie dream girl, den stereotypa älskvärda kvinna som livar upp sin omgivning (ofta en manlig protagonist) med sin oemotståndliga charm och livskraft. Men även här sker det på bekostnad av egenskaper som förknippas med vuxenskap och mogenhet.
Den polska författaren Witold Gombrowicz gjorde i sina romaner genomgående uppror mot mogenhetens tyranni och den stela form som följer med den – en form som riskerar att försätta oss i existentiell stupor, få oss att glömma våra personliga uttryck och värderingar. Att blint förlita sig till formen och mognaden innebär en flykt från att behöva ställa sig frågor om sin identitet, moral och mening i livet.
Gombrowicz ifrågasatte konstens form, att vi under konserter applåderar efter konvention istället för efter känsla och uppskattning, att vi tillskriver tavlor på ett museum ett större värde än tavlor i ett vardagsrum. Men han utmanade också den form som präglar mogna människor, de konventioner som tillåts styra våra liv och ersätter ett medvetet, genuint leverne.
I existentiellt hänseende är föreställningen om att vi någonsin når en absolut mognad en chimär eftersom vi aldrig blir färdiga och fullständiga människor. Vår existens är ett konstant blivande, en process. Människan är obönhörligen omogen och oförverkligad så länge hon lever. Så fort du är mogen en situation visar det sig att du är omogen en annan.
Mognad erbjuder tröst i vissheten om vilka vi är, vad vi behöver göra, vad våra liv ska handla om, men den skymmer också de delar av oss som vi inte känner till eller är mindre bekväma med. Den skymmer vår oförverkligade potential och de möjligheter vi – oavsett ålder – fortfarande har och för oss längre bort från spontaniteten, lekfullheten och formlösheten från vår ungdom. Formlösheten innebär att vara flytande, öppen för intryck och förändring, att försätta sig i ett sårbart tillstånd där livets process möjliggörs. Först i döden når vi vår slutliga form; först då kan vår utveckling hävdas ha nått sin slutpunkt och vår mognad vara fulländad och absolut.
Människans hjärna bibehåller den flexibilitet som bara syns hos juvenila schimpanser, vilket har främjat vår utveckling.
Tittar vi på människans evolution har omognaden spelat en avgörande roll. I jämförelse med schimpansen och andra primater är människans neurologiska utveckling fördröjd. Schimpanser blir könsmogna flera år tidigare än människor. Men den tidiga mognaden innebär att hjärnans plasticitet minskar. Den neurologiska utvecklingen avstannar hos schimpansen medan den tillåts fortsätta i flera år till hos människan, vilket idag anses vara ett av skälen till att människan kunnat utveckla sina avancerade kognitiva förmågor.
Människans hjärna bibehåller den flexibilitet som bara syns hos juvenila schimpanser, vilket har främjat vår utveckling. Detta evolutionsbiologiska fenomen kallat neoteni, att en organism bibehåller juvenila drag i vuxen ålder i relation till sina förfäder, går också att tillämpa på de psykologiska förändringar vi ser hos människan i dagens samhälle.
Psykologiforskaren Bruce Charlton myntade 2006 begreppet psykologisk neoteni för att beskriva den förskjutning i ålder vi idag ser av beteenden som tidigare varit reserverade för ungdomar och barn. Med den snabba utvecklingen av tekniken och det enorma flödet av information i våra dagliga liv är vi beroende av ett livslångt lärande. Vi behöver utbilda oss allt längre för att överhuvudtaget kunna hitta en plats i samhället. Vi gifter oss och skaffar barn mycket senare idag jämfört med för 50–60 år sedan. Vi behöver ständigt vara formbara, öppna för förändring, och förväntas omdefiniera oss själva och byta karriär, bostadsort, partner och vänner många gånger under våra liv.
Även filosofen Zygmunt Bauman har beskrivit hur dagens moderna samhälle präglas av att vara flytande – allt går fort, är i ständig rörelse, trender i samhället som tidigare kunnat vara stabila i decennier kan nu förändras på en dag. Vi lever i en flytande tillvaro som förutsätter en växelverkan mellan de värden vi associerar med mognad och de vi associerar med omognad.
Mer än någonsin är vi beroende av vår omognad och behöver hitta en balans mellan att å ena sidan göra motstånd för att inte bli alltför flytande själva och svepas bort, inte vara rädda för bestående åtaganden och ställningstaganden, och å andra sidan akta oss för att kapitulera inför mognadens förföriska form. Det är en snäv balansgång, kantad av risker. Men oavsett hur vi väljer att leva våra liv bör mogenhetens hegemoni och överlägsenhet ifrågasättas – om inte störtas.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
