Klimat I sin kommande bok undersöker professor Staffan Laestadius vad som är nödvändigt, vad som ännu är möjligt och vad vi redan kan i skapandet av ett postfossilt samhälle. Dagens Arena publicerar här ett utdrag ur boken.
Låt oss så fokusera på Sverige. Vår uppgift i den globala omställningen är att bli bättre fossilavvecklare än vad det globala betinget kräver. Man kan visserligen hävda att de svenska utsläppen redan i dag är lite bättre än genomsnittet för EU eller OECD. Men om man vill leda reträtten bort från fossilsamhället kan man inte villkora arbetet med undanflykter. Till detta kommer att Sverige släpper ut stora mängder CO2 med ursprung i vår förbränning av biomassa. Dessa utsläpp inkluderas normalt inte i vår utsläppsstatistik. Att negligera de biorelaterade utsläppen är inte invändningsfritt: det innebär att våra faktiska CO2-utsläpp på kort sikt, när de behöver reduceras, är högre än vad vi vill kännas vid. Det gör vår uppgift tuffare. Konkret innebär den, som vi flera gånger upprepat ovan, minst 7 % i årlig fossilavveckling. Helst mer.
Sveriges territoriella utsläpp av CO2e är i dag (2018) ca 54 Mt. Till det värdet bör man addera utsläppen från bunkerbränslen (flyg och sjöfart) som uppgår till ca 13 Mt. Det finns historiska och formella skäl till att dessa bränslen inte inkluderas i normalstatistiken. Men då de i huvudsak är förknippade med aktiviteter som bedrivs för att transportera varor och personer till och från Sverige är de relevanta i våra kalkyler. Någonstans måste de ju bokföras. Dessutom bör man addera de utsläpp som vår livsföring här hemma orsakar i andra länder. Kort sagt: den mikrovågsugn jag köper i Sverige är kanske tillverkad i Kina och skapar utsläpp där. Netto, det vill säga justerat för de utsläpp vi har till följd av vår export till andra länder, är våra utomterritoriella utsläpp ca 63 Mt (2018). Sammantaget är våra människoskapade utsläpp således ca 130 Mt (dvs 54 + 13 + 63 Mt) eller drygt 12 ton/capita.
I omställningsdiskussionen brukar man hävda att mänskligheten i en framtung avvecklingsprocess måste reducera sina utsläpp till i storleksordningen 10 % av de nuvarande, det vill säga till ca 5 Gt/år (Gt = miljarder ton, red.anm) eller ca 0,5 ton/capita senast omkring 2040. Huvuddelen av utsläppsreduktionen bör dessutom ske före 2030. Den exakta storleken på den utsläppsbudget som ännu återstår för mänskligheten att fördela över år och mellan länder och individer är svår att definiera. Mycket beror den på hur man bedömer risker, hur man bedömer vilket utsläppsutrymme som är kvar, hur man bedömer historiska utsläpp och andra rättviseaspekter med mera. Till detta kommer vilka former av ”negativa utsläpp” man kan skapa.
Medan man på global nivå grälar om detaljerna är det mest effektivt och ekologiskt motiverat att omedelbart sätta stopp för all skogsskövling och inleda en gigantisk och planetomfattande skogsplanteringsprocess. Alla andra åtgärder förbleknar i jämförelse. Om de framtida årliga globala utsläppsmöjligheterna på totalt – kanske – högst 5 Gt fördelas efter vår nuvarande andel av den globala befolkningen på 1,3 promille skulle det för svenskt vidkommande medföra ett framtida årligt utsläppsutrymme på kanske ca 6,5 Mt eller endast fem procent av vår nuvarande totala utsläppsnivå inklusive de exterritoriella. Med tanke på våra stora och växande skogsarealer som är gigantiska kolsänkor kan vi kanske trixa lite med siffrorna till vår förmån. Men faktum kvarstår: vi ska före 2040 vara nere i en utsläppsnivå på 6,5 Mt eller ca 600 kg per capita (inkl. våra konsumtionsutsläpp) räknat på en befolkning på 11 miljoner.14 Det motsvarar på individnivå ungefär utsläppen från en flygresa Stockholm – Rom ToR om man inkluderar höghöjdseffekten. Alternativt kan man köra den bensindrivna familjebilen ca 600 mil om utsläppen fördelas på två personer. Men några andra fossilbaserade aktiviteter finns det inte plats för.
Är en omställning till den nivån över huvud taget möjlig? Hur gör man? Och hur tar vi oss till det postfossila samhället – inte bara vi svenskar utan tillsammans med alla andra? Låt oss konkretisera utmaningen, och samtidigt begränsa analysen till de territoriella utsläppen på ca 67 Mt/år. En sjuprocentig neddragning av dessa motsvarar under ett första år (2021?) 4,6 Mton följt av 4,3 Mt året därpå. Om vi antar att industrin inledningsvis av konkurrenskraftsskäl endast ska behöva reducera sina utsläpp med 3,5 % medför det att övriga aktiviteter i genomsnitt måste reducera sina utsläpp med 8,2 % på årsbas. Energistatistiken visar att Sverige (år 2016) använde ca 160 TWh fossila bränslen. En sjuprocentig reduktion rakt av medför ca 11 TWh som antingen ska effektiviseras eller ersättas.
Om hälften av reduktionen, det vill säga motsvarande 5 – 6 TWh tas ut i form av minskad aktivitetsnivå inom olika fossilbaserade samhällssektorer är det i princip inga problem att på kort sikt fördela resterande 5 – 6 års-TWh – möjligen än mer – på existerande kärnkraft, vattenkraft, vindkraft och biobränslen. Då bör man notera:
• Vindkraft kan och bör snabbt byggas ut för att inom några år kunna möta ytterligare kapacitetsanspråk.
Biobränslen blir klimatneutrala eller nyttiga i denna omställning endast om de överförs från andra förbränningsbaserade system, t.ex. fjärrvärme, där de snabbt kan ersättas av klimatvänliga alternativ och till system där omställningspotentialen är låg, till exempel flyget. Aktiviteten att bränna biomassa är alltid växthusgasgenererande i sig.
• Nya kärnkraftverk bidrar inte till klimatomställningen i närtid. Dels för att de i investeringsfasen skapar stora CO2- utsläpp, dels för att de tar alldeles för lång tid att bygga. Den långt utdragna processen med den finska kärnkraftverket Olkiluoto 3 illustrerar problemen. Bygget fastställdes formellt av den finska riksdagen år 2002 med planerad driftstart i maj 2009. När denna bok slutredigeras, hösten 2020, har kraftverket ännu inte tagits i fullskalig drift.
• De stora och substantiella utsläppsreduktionerna måste ske under detta decennium. Att börja bygga kärnkraftverk nu för att bekämpa klimatkrisen är som att kasta in jästen efter degen. Det stora problemet är emellertid inte att få fram el utan att en förhållandevis stor andel av den svenska fossilbränsleanvändningen sker inom transportsystemet och industriproduktion där el inte enkelt kan ersätta fossilanvändningen i dagens artefakter. Detta gäller inte minst mobiliteten.
Mobiliteten – svårast av allt
Varje tänkbar strategi för grön omställning måste ha ett starkt fokus på den framtida mobiliteten. Det gäller för människor såväl som för materiella ting. Och det gäller i Sverige såväl som globalt. I korthet hänger detta samman med att mobilitetens utveckling – teknologiskt såväl som i omfattning – har varit symbiotiskt sammankopplad med fossilsamhällets framväxt. Med mobilitet avser vi här all den förflyttning av människor och materia som sammanhänger med mänskligt liv. Mobiliteten är globaliseringens spegelbild. Om något så är det transporterna – förutom den elektroniska kommunikationen – som personifierar den stora accelerationen under efterkrigstiden. Här är förändringsbehovet störst – och svårast att ta itu med.
Teknikutvecklingen inom transportområdet har möjliggjort den snabba tillväxten av handel och persontransporter. Mobilitetstillväxten är den stora accelerationens tydligaste indikator. Den är också fossilberoendets viktigaste kännetecken. Den allra största delen av transportsektorn är gravt oljetillvand. Som framgår av boxen nedan är oljeförbrukningen så stor att inget klimatarbete kan runda transportsektorn, I linje med vad jag diskuterar i mina tidigare böcker blir den gröna mobilitetsomställningen långt mer omfattande än att hälla nytt bränsle i gamla tankar. Biobränsle i SUV:en, flygplanet, lastbilen och roll-on-fartyget som ett quick-fix: glöm det som huvudstrategi! Så mycket biomassa finns inte. (Dessutom släpper vanligt biobränsle, som nämnts, ut CO2 vid förbränning). Den generella omställningsmatematik vi redovisade ovan gäller också för transportsystemet. På kort sikt måste i stort sett alla transporter reduceras med i storleksordningen sju procent årligen och ersättas av andra lösningar parallellt med att de kvarvarande systemen substituerar till el, vätgas och vätgasberikad bioenergi. Inom ramen för en sådan reduktion är det nödvändigt med en storskalig omställning mellan trafikslagen.
De främsta utmaningarna för mobilitetssystemets omställning ligger inte på teknologins område: vi har i huvudsak kunskap om de tekniker vi behöver för att utveckla och övergå till fossil fria lösningar, om än med andra egenskaper. Men vi är ordentligt inlåsta i infrasystem som är svåra att överge, i synnerhet på kort sikt. Därtill är vi, inte minst, kulturellt och mentalt inlåsta i livsstilar och tankemodeller som inte lätt låter sig ändras. Här krävs kraftfulla politiska ingripanden, kreativitet, och starka incitament till de aktörer som ska bidra med nya lösningar. Och, inte minst, incitament för alla de människor som under innevarande decennium ska välja bort mycket av det som upplevts som välfärdens landvinningar.
En Green new deal
Sedan några år skrivs det i angloamerikansk litteratur mycket om en Green New Deal (GND) som ett instrument för klimatomställning. Vilken relevans har då detta för den svenska omställningsdiskussionen? Vad betyder Green New Deal och vad står det för? Som i all begreppshistoria är det svårt att härleda uttryckets exakta ursprung men det har åtminstone förekommit i amerikansk och engelsk klimatdiskussion sedan omkring 2007. Journalisten Thomas Friedman använde det i New York Times i januari 2007. President Barack Obama tog upp uttrycket i sin valplattform. I Storbritannien använde ekonomen Ann Pettifour redan tidigt uttrycket tillsammans med Greenpeace och andra. På senare tid har såväl den amerikanska kongressledamoten Alexandria Ocasio-Cortez som den förre brittiske labourledaren Jeremy Corbyn använt Green New Deal i sitt politiska kampanjarbete.
Flera böcker har också nyligen publicerats på temat, bland annat av Ann Pettifour och Naomi Klein. De i skrivande stund tyngsta offentliga GND-dokumenten är de texter om en European Green Deal som under senare år producerats inom EU.
När New Deal-begreppet nu lanseras i en grön tappning på global nivå är det bara att välkomna det som ett tungt bidrag till diskussionen om allt vi måste göra i den gigantiska omställning som väntar. Samtidigt finns det starka skäl att inte bara lägga sig platt för den angloamerikanska dominansen i den politisk-ekonomiska diskussionen om klimatarbetet. Jag har i mina tidigare böcker framhållit att den strukturomvandlingspolitik som förts i Sverige under efterkrigstiden och som brukar förknippas med den svenska modellen inte bara påminner om GND utan även var ett strå vassare. Inspirerat av ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner fokuserade den svenska politiken på en omfattande strukturomvandling snarare än på tillväxt.
Den svenska modellen för omställning främjade aktivt teknisk förändring och en snabb och genomgripande creative destruction även om modellens förespråkare inte använde det schumpeterska uttrycket.31 Och även om omställningspolitiken blev tuff i många detaljer vann den acceptans eftersom den utlovade och levererade en välfärd som var vad folk eftersträvade och som uppfattades som rimligt jämlik och rättvis. Denna storskaliga omstrukturering av det svenska samhället lyckades man kombinera med en ekonomisk tillväxt av i stort sett samma storleksordning som andra delar av Europa.
Målet för den svenska strukturomvandlingspolitiken var att ersätta icke konkurrenskraftiga aktiviteter med lönsamma sådana, inte nödvändigtvis att rent generellt öka aktivitetsnivån i samhället. Den ekonomiska politiken var i övrigt avsedd att vara tämligen stram även om den stramheten inte alltid kunde upprätthållas under periodens stora och välfärdsmotiverade reformambitioner. Den återhållsamma politiken var avsedd att påskynda utslagningen av det långsiktigt olönsamma. Utmaningen nu har likheter med den tidigare men är större. Under innevarande decennium måste vi främst ställa om från fossilbaserade aktiviteter till fossilfria sådana. Även om detta kommer att kräva omfattande investeringar i fossilfria system så är det angeläget att avveckla mängder av fossilbaserade aktiviteter parallellt med att nya lösningar introduceras. En oförsiktig expansiv politik kan, även om den har gröna ambitioner, leda till att utsläppen av växthusgaser inte minskar. Och det är minskning i absolut mening som behövs. Framför allt på kort sikt. Omställning är målet – inte tillväxt och expansion.
De gröna investeringarna – omställningens moment 22
Som framgår i avsnitten ovan räcker det inte med nytt bränsle i gamla tankar – man kan inte bygga ut de förnybara energislagen tillräckligt snabbt. Man måste parallellt snabbavveckla huvuddelen av de fossilbaserade systemen och ersätta dem med andra lösningar. Grunden för hela GND-diskussionen ligger i detta: det öppnar för gigantiska investeringar inte bara i förnybara energisystem utan i energieffektiviseringar och i nya och alternativa systemlösningar. Inte minst i coronapandemins lågkonjunktur framstår den gröna given som en offensiv åtgärd för att med gröna investeringar skapa grön tillväxt. Löftet om nya gröna jobb kan bli mobiliserande även för de tveksamma.
Men, de gröna investeringarna släpper också ut CO2. Där finns skillnader mellan olika typer av investeringar och mellan länder beroende på vilken energimix som råder lokalt. Låt oss illustrera med svenska data. Mellan tummen och pekfingret kan vi, baserat på ekonomerna Eva Alfredssons och Mikael Malmaeus analyser, räkna med utsläpp på ca 25t – 75 ton CO2 per MSEK i infrastrukturinvesteringar och ca 25 – 30 t för maskininvesteringar.
Låt oss säga ett utsläppsgenomsnitt på 40 ton/MSEK. Generellt sett skapar investeringar dubbelt så stora utsläpp per krona som konsumtion.33 Ett grönt expansivt infrastrukturprogram fokuserat på energi och transporter, motsvarande en sammanlagd ökning av nuvarande svenska investeringsvolym på tio procent eller ca 125 mdr SEK i tio år kommer då initialt att medföra att CO2-utsläppen ökar med 50 Mt eller 5 Mt/år. Allt annat lika skulle det momentant höja våra nuvarande territoriella utsläpp inklusive bunkerbränslen med ca sju procent. Det motsvarar nära 20 % av alla inrikes och utrikes transporter sammantagna. Den ökningen måste kompenseras i närtid, redan innan de gröna investeringarna börjar få effekt på utsläppen.
Även om vi bortser från de multiplikativa effekterna – dvs att de som har intäkter av de gröna investeringarna köper något fossilbaserat för sina pengar – måste den nödvändiga reduktionen av våra svenska territoriella utsläpp, inklusive klimatkompensation, inledningsvis bli i storleksordningen 14 % årligen om vi med hjälp av expansiva gröna investeringar ska ta oss ur fossilberoendet. Det är vad föreställningen om grön investeringsdriven tillväxt handlar om. Sannolikt är läget värre i länder med en annan energimix än vad vi har i Sverige. Det för oss tillbaka till vårt huvudbudskap: vi kan inte enbart med gröna investeringar expandera oss ur vår fossila inlåsning. Klimatomställningen kräver omedelbara och omfattande utfasningar av svarta och bruna aktiviteter för att skapa utrymme för en grön expansion.
Omställningens finanspolitiska ramverk
I vårt land har rikspolitikerna likt Odysseus surrat sig vid masten för att inte lockas till oansvariga finanspolitiska äventyr. Genom riksdagsbeslut och praxis har riksdagen fastställt ett finanspolitiskt ramverk som bland annat reglerar att staten ska ha ett finansiellt överskottsmål på en tredjedels procent av BNP över en konjunkturcykel och att riktpunkten för den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld ska vara 35 % av BNP. Coronakrisen rubbar den politiken – men läget anses extraordinärt. Sverige tillhör de länder inom EU som har lägst bruttoskuld. Den svenska nivån, före pandemin, på ca 40 % av BNP (2017) var ungefär hälften av det europeiska genomsnittet. Alla de stora europeiska länderna hade en skuldkvot på mer än 50 %. Frankrike hade till exempel 99 % och Italien 131 %.
Den klimatomställning vi nu står inför utmanar den konventionella finanspolitiska visdomen och därmed synen på såväl budgetunderskott som skuldsättning. Föreställningen om en naturlig underliggande årlig ekonomisk tillväxt på cirka två procent är djupt rotad bland ekonomer och politiker. Efter ytterligare en konjunkturcykel, som kan variera i tid och omfattning, antas vi således normalt vara lite rikare än tidigare. Den ekonomiska tillväxten kan då användas för att betala tillbaka de lån man tagit under nedgångsfaserna, och även ge lite över. Den empiriska grunden för denna föreställning om den eviga tillväxten lades under efterkrigstidens stora acceleration. Sveriges BNP-tillväxt har med något undantag varje decennium efter 1950 överstigit två procent om året.
Den helt nödvändiga omställning som ligger framför oss, utlovar inte någon ekonomisk tillväxt i den storleksklassen. Dels måste fossilanvändningen, som nämnts, reduceras med minst sju procent årligen. Dels måste räknemetoderna ändras så det som tas från planetkapitalet får negativa förtecken, det vill säga betraktas som konsumtion, inte som produktion. Därtill måste det kaos som pandemin medfört repareras. Förhoppningsvis finner vi mycket snart formerna både för hur fossilavvecklingen ska äga rum och hur vi ska sköta kalkylerna. Inget av det har vi ännu någon erfarenhet av. Det klassiska sättet att skjuta på en del av finansieringsproblemen och låta en antagen framtida tillväxt betala dagens skuldsättning kommer inte med säkerhet att fungera i ett omställningssamhälle. Att storskaligt lånefinansiera de klimatvänliga investeringar som behövs för att upprätta ett grönt samhälle är riskfyllt.
En ny grön giv får inte bli liktydig med en omfattande grön underskottsfinansierad expansionspolitik baserad på förhoppningen att framtida grön tillväxt ska skapa ett återbetalningsutrymme. Vi ska inte vara rädda för att investera i morgondagens fossilfria teknologiska system. Sådana investeringar måste ske, och i stor skala. Men det finns ingen genväg till det klimatneutrala och uthålliga samhället. Vi kan inte bara gasa oss in i det. Än en gång gäller Schumpeters begrepp creative destruction; vi måste resolut avveckla det fossilbaserade och miljöförstörande samtidigt som vi bygger upp det fossilfria och uthålliga. Och vi kommer, som huvudregel, inte ha råd att med skattemedel subventionera huvuddelen av denna mänsklighetens största omställning. Det kommer att bli nya priser på det mesta. Sannolikt blir det också svårt att upprätthålla ekonomisk tillväxt av det slag vi vant oss vid.
Texten är ett utdrag ur den kommande boken En strimma hopp – Klimatkrisen och det postfossila samhället (Verbal förlag).
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
