Fredagskrönikan Jonas Nordling har tröttnat på den nutida nazidebatten, låter en rapportör från 1933 komma till tals och därefter en klassisk svensk trasproletär. Du kan aldrig ana vad som hände sen.
Den politiska debatten härhemma har som bekant dominerats av nazityska referenser på sistone. Som vanligt har tonläget varit affekterat, inte minst på sociala medier. Men av naturliga skäl har knappt någon av debattörerna egna erfarenheter av sina exempel.
En som däremot var med när det hände var journalisten Theodor Magnusson. Då Hitler tog makten 1933 befann han sig i Tyskland för att skildra händelserna. Men Magnusson var också aktiv socialdemokrat och hade starka åsikter om vad som hände. Så han valde även att kommunicera via dåtidens twitter: pamfletten.
Den tunna lilla skriften Hitler-diktaturen trycktes omgående i flera upplagor och fick stor spridning. Men idag är den rätt bortglömd, trots att den berättar om något i realtid där vi nu har ett facit. Och dessutom skriven av en svensk redaktör, om än med partibok. (Magnusson skulle bli riksdagsman fem år senare.)
Mycket av de infantila diskussioner som de senaste dagarna blommat upp berörs redan i Magnussons pamflett, som till exempel detta att Hitler kallade sin rörelse socialistisk. Här kommer Theodor Magnussons ingång i ämnet:
Det nationalsocialistiska partiet i Tyskland heter ordagrant »Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet«. Här om någonsin kan man tala om ordets makt över tanken. Det finns inte ett spår av socialism i det partiet. Men ordet socialism har genom årtiondens energiska och framgångsrika kampanjer fått god klang ute bland ibland folkens breda massor.
Socialismen har varit den fackla, som lyst och väglett underklassen i dess kamp för rättfärdighet och bättre levnadsförhållanden. Detta har Hitler med god psykologisk bli iakttagit och därför begagnat sig av detta goda ord. Samtidigt har han hetsat mot marxismen, som ju icke är någonting annat än en variation av samma ord.
Men ordet marxismen har icke tillhört det allmänna språkbruket, och därför har det varit lättare att av det ordet göra ett smädeord, en mystifikation, som man kunnat skrämma de enfaldiga och okunniga med. Han kallar vidare sitt parti för ett arbetarparti. Ingenting kan vara mer missvisande.
Visserligen ha även arbetare slutit sig till partiet, men den övervägande delen av detsamma, även frånsett mängden arbetslös arbetarungdom, består dock av medelklassen i städerna och händerna på landet. Tyskland har nu en ovanligt stor medelklass och tjänstemannaklass, som synnerligen hårt drabbats av världskrigets och världskrisens följder.
Men redan det förhållandet, att både grevar, baroner, junkrar, storkapitalister och t. o. m. prinsar anslutit sig till detta parti visar, hur illa detta namn motsvarar partiets verkliga sammansättning. Hade det varit tal om att uträtta något för arbetarklassen. varom namnet talar, så hade givetvis icke dessa kategorier slutit sig till partiet.
Partiets namn är inget annat än ett camouflage för de beslöjade syften, som numera ligga klart och öppet i dagen. När nazismen kom till makten var dess första åtgärd att slå sönder arbetarnas organisationer, förbjuda deras tidningar, demolera deras lokaler, förfölja och misshandla deras ledare.
Det är intressant att iakttaga, hur detta s. k. nationella socialistiska arbetarparti i praktiken kommit att realisera den vrångbild av socialismen, som man tidigare präglat från socialismens motståndare. Den kände tyske antisocialisten Eugen Richter utmålade på sin tid, och fick även efterföljare i Sverige, det blivande socialistriket såsom en tukthusstat, där alla skulle gå lika klädda, där alla skulle stå under järnhård uppsikt från myndigheternas sida, där den personliga friheten skulle vara reducerad till noll och intet värde. De nazistiska »socialisterna« ha infört uniformen, visserligen inte den gråa tukthusuniformen som antisocialisterna förutspådde, utan den snusbruna nazistuniformen. Och friheten, den ha de trampat under sina grova knektstövlar samt kastat utvecklingen tillbaka till föregående skeden. En bättre parodi på socialismen kunde icke forna tiders antisocialister ha kunnat uppfinna ens i sina mest fantastiska drömmar.
Det intressanta i Magnussons samtida reflektion är inte att den visar hur väsensskilda nazism och socialism är. Inte heller att huvudtesen i skriften är att kommunisternas splittring av arbetarklassen tjänade Hitler bäst. Nej, det är istället synen på marxismen som är själva grejen. Åtminstone 2021. Enligt Theodor Magnusson är en socialdemokrat också marxist, och därför alltid nazistens fiende, oavsett vad denne kallar sig.
Precis som den unge arbetslöse Tobias i Tåbb med manifestet, Lars Ahlins debut från 1943. Ahlins roman utspelar sig just 1933, och skildrar som bekant utmaningarna för den som såg Det kommunistiska manifestet som rättesnöre i svåra tider, och grund för ett bättre samhälle. Trasproletären Tobias håller fast vid Marx och Engels ord, som han en gång lärt känna i en studiecirkel i socialism.
Han var visst inte kommunist av det bolsjevikiska slaget. Han var organiserad socialdemokrat. Men han var inte socialdemokrat av den förnöjda folkhemstypen. Nej, han var ingen saklig bracka som begränsar sig till livets elementära funktioner. Han var Tåbb med Manifestet.
Men Tobias är framför allt arbetslös och fattig, och ger sig ut på tiggarstråt, vilket i sig är ett brott på denna tid. I en grannkommun knackar han på hos en man som visar sig vara en lokal ledare för hans eget parti. Men Tobias möts inte med värme:
Vi arbetare ska alltså försörja er, menar ni, eftersom det är till oss ni springer från morgon till kväll. Vi är det som bär skulden till att ni har det som ni har det. Nu ska vi betala och dela med oss. Men imorgon träder ni opp som svartfötter nånstans. Ni opererar inte i ljuset. Lockar man er med en köttgryta så nog fan ränner ni efter om det så var brott man fordrar av er. Man har väl läst korrespondenser från Tyskland.
Tobias får höra att han är ett offer för storkapitalism och rationalisering. Men då tappar Tobias tålamodet och skriker till den lokale pampen att han gärna tar adressen till storkapitalism och rationalisering, för han behöver mat omgående. Samt ställer en retorisk fråga:
Du blir väl med kamrat och hjälper mig få ut min rätt?
Handgemäng utbryter, och Tobias slår ner den lokala arbetarledaren i dennes eget hem. Hans väg till utanförskap blir brantare och tillsammans med en kamrat bestämmer Tobias sig för att göra ett inbrott. Inom sig ser han hur detta ska kunna motiveras av honom själv i en snar framtid:
Man förfogar inte alltid över sig själv. Ibland kommer händelser över en som en förödande skapare, som knådar om en, förvandlar en så man upphör att vara den man är. Det är hemskt. Löven gulnar när hösten kommer. Jag kanske hade blivit nazist om förhållandena blivit särskilt elakartade. Nå, det gick inte så. Jag gjorde ett inbrott. Egentligen gjorde jag det inte ens. Jag följde bara med en annan arbetslös. Jag vaktade bara och var hans sällskap medan han jobbade.
Det blir dock inget inbrott. Kamraten har valt den kooperativa affären, vilket Tobias vägrar eftersom det är arbetarnas pengar. Han vill tro på en gemenskap in i det sista, han vill tala till de arbetare som har jobb:
Han ville fråga dem varför de trodde att nazismen nu i vår 1933 segrat så fullständigt i Tyskland, och han skulle svara dem att en av de viktigaste orsakerna var arbetslösheten i Weimartyskland, ty den levnadsställning en arbetslös blir insugen i gör honom städse beredvillig till reaktionära handlingar. Arbetslösheten är inte bara vådlig för kroppen. Den är vådlig också för en arbetares karaktär. Arbetslösheten kastar den arbetslöse i armarna på reaktionära ideologier politiska brottsligheten. Nazismen skulle aldrig ha lyckats om den inte fått ett sånt kraftigt stöd av arbetarna själva, det vill säga, av de arbetslösa arbetarna, av trasproletariatet. Nazismen har tagit hade om de arbetslösa, klätt upp dem, gett dem stövlar och uniform, mat och uppgifter.
I dessa tider är det få socialdemokrater som beskriver sig som marxister. Och kanske ännu färre som i praktiken är det. Vilket inte är upp till mig att döma. Den som idag vill åberopa intressegemenskap med de socialdemokrater som Hitler hatade bör dock ha Theodor Magnussons pamflett i åtanke. Men också förstå testuggandets baksidor, som så effektivt nystas upp i Lars Ahlins roman om Tobias och hans utveckling.
Tåbb med manifestet var en gång i tiden föremål för många studiecirklar, där marxismens roll för socialdemokratin diskuterades i grunden. Jag tror att det var nyttiga diskussioner. Jag vet att de framför allt var mer nödvändiga än det spektakel vi upplever just nu.
Ha en bra helg!
Jonas Nordling
Chefredaktör och utgivare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
